Elin Grelsson skriver skickligt om att sätta käppar i eget hjul

Det är nu tolv år sedan Elin Grelsson debuterade med ”Du hasar av trygghet”, men jag får omedelbart samma känsla av psykisk blockering i hennes senaste roman ”Inget ska växa över mig”. Och samma retade nerv som gör att jag jagar fram över sidorna. Då var det Sara, nu är det Jenny, som viker undan och bedriver en vag, destruktiv sabotageverksamhet mot sitt eget liv.

Jenny har stuckit till Stockholm, lämnat hemmet i Sörede några mil utanför Sundsvall. Och med Sörede sin förtidspensionerade mamma och pappa, som försörjer sig på vad trakten kan erbjuda i form av påhuggsjobbb med grävmaskiner. Och systrarna, som är undersköterskor och föder barn.

Jenny hamnar i den gamla vanliga spiralen för unga vuxna inflyttade till en storstad. Projektanställning där hon förväntas göra intryck, lägenhet i andra hand där hon ”viker ner blicken när hon möter grannar i trappuppgången och undviker alla anslag om städdag”. Idel oklara framtidsutsikter. Dessutom en kanske-pojkvän, som är dålig på att svara på sms.  Sammantaget knepiga omständigheter att redovisa för den ratade familjen i Sörede när Jenny kommer upp dit för att fira jul och andra högtider.

Jennys unika bidrag till gemenskapen: Hon kommer från riktig arbetarklass

Det är svårt att säga vad som är värst. Familjens pockande frågor? Mammans kommentar om klänningen till systerns bröllop, ”jag antar att det ska vara så i Stockholm”? Syrligheter utifrån känslan att hemmet och bygden inte duger för Jenny? Eller det tveksamma mottagande som Stockholm erbjuder henne? En kommunikationsbyrå som förutsätter dagar med visionsarbete, teambuilding och vårfest – skickligt och djävulusiskt skildrat – där man ska vara crazy, spela paintball, peppad och taggad. Vilket är det sista Jenny vill och är.

Fritiden består av en nyvunnen bekantskapskrets med tämligen högutbildat universitets- och kulturfolk, beresta personer från välbeställda hem. Sebastian, pojkvännen som har en tidigare flickvän lurande i sms-korgen, lyfter fram Jennys unika bidrag till gemenskapen: Hon kommer från riktig arbetarklass.

Det skaver överallt och Jenny har bara dåliga strategier. Hårda ord hemma där hon i julklapp prackar på föräldrarna en prenumeration på Dagens Nyheter ”så ni hänger med i vad som händer i världen”. Och hör ”att något har stympats i mamma”.

Och bland vännerna i Stockholm är Jenny en blandning av tyst mus och en furie som oväntat och plötsligt gör aggressiva utfall. Självkänslan är bräcklig och gör att hon ideligen sätter käppar i hjulet för sig själv. Fattar koderna först när det är lite för sent. Hon är som glas, hård och skör.

Det som är hennes verkliga styrka – talangen att teckna – vägrar eller vågar hon inte visa för någon. Alla som fått syn på hennes bilder reagerar, men där stänger hon om sig med en smäll.

Ändå ger sig inte Sebastian – han är kanske inte så dum ändå – och om romanen hade fortsatt lite till undrar jag om inte Jenny hade följt sin begåvning och kanske, äntligen, fått en mening och riktning i sitt liv.

Elin Grelsson håller oss i nära 300 sidors spänning genom subtila gestaltningar av en brutal arbetsmarknad, en katastrofal bostadsmarknad, en gudsförgäten hembygd, en opålitlig vänkrets och uselt självförtroende.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.