Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-23 19:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/elisabeth-asbrinks-styrka-ar-att-hitta-enskildheten-i-det-stora/

Bokrecensioner

Elisabeth Åsbrinks styrka är att hitta enskildheten i det stora

Bild 1 av 2 ”Övergivenheten” är Elisabeth Åsbrinks romandebut.
Foto: Thomas Karlsson
Bild 2 av 2

I ”Övergivenheten” skildrar Elisabeth Åsbrink tre generationer kvinnor och en släkts historia, där hatet mot judar har präglat livet. Madelaine Levy läser en rik, lärd och gripande roman med självbiografisk laddning.

Redan i Augustvinnaren ”Och i Wienerwald står träden kvar” (2011) skrev Elisabeth Åsbrink om ett släktträd där ”där själva stammen är borta och bara skugga står kvar”. Den gången handlade det om en ung judisk man, Otto Ullmann, som räddas till Sverige undan nazismen och så småningom blir dräng hos familjen Kamprad. Hans föräldrar stannar kvar i Wien. De skickar sina sista brev till honom från Theresienstadt.

Även ”Övergivenheten” famlar i ett förgånget fyllt av mörker. Elisabeth Åsbrink rotar i antisemitismens judehat, men framför allt i skammen över att utsättas för hatet, och den ensamhet, eller övergivenhet, som är skammens följeslagare. Ämnet är Elisabeth Åsbrinks egen familj och den skugga som sträcker sig över dess släktträd. Som bokens berättare, Katherine (det är ett av Åsbrinks mellannamn), konstaterar så är det skönlitteratur vi har att göra med – och därför är allt som berättas sant. Ett slags autofiktion alltså, men inte i den introspektiva, egocentriska form som vi har kommit att förknippa med genren. Snarare ett självbiografiskt romanartat bygge med ganska lösa former som parerar frågan ”Vem är jag?” med motfrågor som: ”Var kommer jag ifrån?” och ”Vem gick före mig?”.

”Övergivenheten” är en berättelse i många lager om en familj präglad av uppbrott och namnbyten

Tre generationer kvinnor har, av olika anledningar, levt åtskilda från män. Mormor Rita ogillar inte männen. Hon vill bara inte ha dem i närheten. Hon möter en till sist, men han är jude och inte hon. De skaffar barn ihop, men kan inte leva tillsammans fullt ut. För deras dotter, Sally, blir livets lott – förlusten av en man som lämnar henne, det mentala avståndet till föräldrarna – ett svart hål av sorg omöjlig att leva med. För Sallys dotter, Katherine, som lägger om bandagen kring moderns handleder, förvandlas kvinnorummet till ett klaustrofobiskt utrymme av ständig beredskap.

”Övergivenheten” är en berättelse i många lager om en familj präglad av uppbrott och namnbyten, av inte en utan många hemligheter. Men bokens kärna utgörs, tror jag, av en frågeställning: Hur kommer det sig att Katherines morfarsmor Flora Coenca, en judinna från Thessaloniki av spansk härkomst, kunde leva ett liv i vilket religionen, den kulturella tillhörigheten och traditionerna var så djupt inpräntade att de inte gick att skilja från människans själva existens medan Katherine själv, bara tre generationer, inte ens hundra år senare, uppfostras till att dölja och skämmas över sin bakgrund?

Läs mer. Krisen fick Elisabeth Åsbrink att våga skriva

”Övergivenheten” kan framstå som en roman som glömmer sig: den byter berättare, upprepar episoder som Åsbrink redan använt i andra böcker, tippar över i fackbok, vill vara både roman och självbiografi... Men jag tror att den snarare är ovanligt transparent med det faktum att en typ av berättande inte räckt till. De avklippta banden är så många att det psykologiska, det historiska och det som bara kan fantiseras fram – allt behövs för att Katherine ska lyckas knyta an till sin släkt och sin historia.

”Övergivenheten” är Elisabeth Åsbrinks romandebut.
”Övergivenheten” är Elisabeth Åsbrinks romandebut. Foto: Thomas Karlsson

Så Åsbrink provar sig fram. Hon berättar i romanform. När resultatet inte blir tillfredsställande, fyller hon på med fakta – om rika Londonbor som åker på nöjesresor i droska för att se stadens fattigkvarter och exaktheten i de brittiska fascisternas frisyrer. Att fylla hålen i det förgångnas såll är ändå en Sisyfosuppgift. Hon tvingas byta land och fokus till en barndom i Sverige, då allt som kunde påminna om den frånvarande fadern och det judiska ursprunget måste hållas på tryggt avstånd.

Inte ens där finner Katherine hela sin sanning. Banden behöver också, med hjälp av arkivforskning, återknytas till Flora Coencas Grekland. Thessaloniki var länge en fristad dit förföljda judar kom från hela Europa. En stad fylld av synagogor och minareter. På några få år utrotade nazisterna alla spår av judiskt liv. Ett universitet byggdes ironiskt nog ovanpå stadens judiska begravningsplats. Men är det ens där allt börjar? Med den där bassängen som kläddes i gravsten från den judiska begravningsplatsen, där besökarna kunde simma omkring och läsa inskriptionerna. Går det en rak linje mellan dessa historiska fakta och det faktum att Katherine är skendöpt?

Katherine letar sig än längre tillbaka, till den spanska inkvisitionen. Med sina åthävor och spektakulärt iscensatta rättegångar mot judar – ett folknöje som kunde vara i dagar – är den tacksamt romanstoff. I ”Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca” (Natur & Kultur, 2019) skildrar Anita Goldman flödande och med stor inlevelse förföljelserna. Åsbrinks förhållningssätt är ett annat: sakligare, kortfattat. Men båda böckerna visar effektivt upp inkvisitionen som en förlaga till senare tiders antisemitism. I dess infernaliskt konstruerade bestraffningar skapas såväl hatet som skammen över att hatas.

Den lilla detalj som får oss att faktiskt förnimma historien så som den var

Det går att ha mindre invändningar mot ”Övergivenheten”. Ibland lägger sig olika koncept (ensamhet, övergivenhet, sprängning, skugga...) i väl många lager. Katherines vana att formulera sig i meningar lämpade för korsstygnsbroderier kan bli väl förnumstig. Hennes förhoppning att hitta sig själv genom att försöka förstå andra kan ibland fungera som undanflykt, ett sätt att slippa loda sitt eget psykologiska djup.

Men i slutänden är detta ändå en mycket rik, lärd och gripande bok. Elisabeth Åsbrinks styrka har alltid varit att hitta enskildheten i det stora. Den lilla detalj som får oss att faktiskt förnimma historien så som den var. ”Övergivenheten” tycks dessutom, efter att ståndaktigt ha prövat ett antal vägar fram, säga att jo då: så här disparat och utåtriktat kan faktiskt också autofiktion ta sig ut. För min del får den gärna göra det.

Eftersom Elisabeth Åsbrink är medarbetare i Dagens Nyheter, recenseras hennes bok av Madelaine Levy, litteraturredaktör på Svenska Dagbladet.

Läs en intervju med Elisabeth Åsbrink om nya boken

Ämnen i artikeln

Böcker
Förintelsen

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt