Created with Sketch. Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-09 10:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/emma-portner-lyser-extra-starkt-i-dansens-hus-stjarnparad/

KULTUR | RECENSION

Emma Portner lyser extra starkt i Dansens hus stjärnparad

Whitney Jensen och Samantha Lynch i Emma Portners sensationella koreografi ”Islands”.
Whitney Jensen och Samantha Lynch i Emma Portners sensationella koreografi ”Islands”. Foto: Joerg Wiesner

Sex av den samtida dansens mest uppburna koreografer visade varsin duett i samlingsföreställningen ”Dialogues”, som hade premiär på Dansens hus i onsdags. Och i en kväll sprängfylld av rörelserikedom stack en av de minst kända koreograferna ut. DN:s Lisa Boda var där.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.


Jirí Kylián, Mats Ek, Ohad Naharin, Sasha Waltz, Crystal Pite, Emma Portner. Den som inte blir starstruck av den här listan bör genast ta chansen att doppa tårna i den samtida dansen genom ”Dialogues” på Dansens hus. För det är en kväll sprängfylld av rörelserikedom som ges när sex internationella stjärnkoreografer från olika generationer bjuder på varsin duett.

Fyra av dem är bearbetade från tidigare verk, som det sprittande kärleksmötet ur Mats Eks egensinniga tolkning av Julia och Romeo (2013), eller Jirí Kyliáns kraftfullt eleganta ”14’20” – ett stycke vars titel anger verkets längd och som behandlar tid och åldrande.

För ”Animation” av kanadensiska Crystal Pite är det däremot världspremiär och hennes landsmaninna, 26-åriga stjärnskottet Emma Portner, är okänd för den svenska publik som inte tillhör Justin Biebers fans (de känner igen henne från videon till ”Life is worth living”).

”Islands” är en närmast sensationellt introduktion till Portners rörelsespråk. Till ett knastrande bubblande ljudspår signerat Forest Swords rör sig Whitney Jensen och Samantha Lynch så sinnrikt ihoptvinnade att ögat luras: är de i själva verket en dansare på scen? Allteftersom lösgör sig duons gemensamma rörelseö till två autonoma kroppar som lustigt nog fortsätter andas och existera i gemensam takt. Tankarna går till symbios kontra självständighet, ett evigt tema som här presenteras originellt, tempofyllt och högst njutbart. Mer Emma Portner, tack!

Också Crystal Pite bygger en egen värld i sitt nya verk. Ljudbilden sprakar och dansaren Gregory Laus tycks ha tappat all styrsel. Hans trasdockeliknande kropp blir uppladdad och buren av Renée Sigouin i en engagerande duett som rör sig mellan ett eget nutida uttryck och en mer traditionellt gestaltad dragkamp av tvåsamhetens – inte nödvändigtvis den romantiska – medkänsla och medberoende.

Minst avtryck lämnar, något överraskande, Sasha Waltz ”Impromptus” (2004). Den lyhörda koreografin till Schuberts toner är visserligen finstämd och suveränt framförd – dansarnas nivå är genomgående skyhög – men har svårt att hävda sig bland kvällens showstoppers.

Hos Jirí Kylián finns ju de rena linjerna, intensiteten, de talade ljudspåren som piggar upp. Liksom aggressiviteten? Nåja, hotet om den i alla fall, en sorts råhet som jag inser att jag saknat när den dyker upp.

Med noll behagsjuka och suverän kroppslig tonträff ger Maayan Shienfed och Rani Lebzelter oss en final som är som själslig friskvård

Och Mats Ek är det abstrakta berättandets mästare. Omisskännlig hur mycket han än förnyar sig. Dansarna Mariko Kida och Johnny McMillan från Staatsballett i Berlin inkarnerar dessutom sprittande förälskelse ner till minsta dråpliga fotsuleflex.

Sist ut är B/olero (2008), Ohad Naharins koreografi till Ravels taktfasta slagdänga, här i bearbetning av Isao Tomita som på ett effektfullt sätt låter musiken nå publiken från olika håll i rummet.

Det här med vad två kroppar förmår uttrycka ändå! Med noll behagsjuka och suverän kroppslig tonträff ger Maayan Shienfed och Rani Lebzelter oss en final som är som själslig friskvård – och tackas med stående ovationer.

”Dialogues” skulle egentligen sättas upp på Operan i Oslo men på grund av de norska kulturarbetarnas strejk flyttades premiären hux flux till Stockholm: Har pandemianpassningarna månne bidragit till denna lösningsorienterade rörlighet mellan scenerna?

Oavsett vilket är det bara att tacka och ta emot. Och i efterhand klura på hur titelns dialoger inte pågår enbart mellan dansarna på scenen, mellan musiken och rörelserna, mellan scen och salong, utan också hur verkan talar med varandra.

Läs fler texter av Lisa Boda, till exempel recensionen av Robin Jonssons föreställning ”Alone together”.

Ämnen i artikeln

Dansens hus

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt