Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-18 02:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/en-dracula-som-ger-blodad-tand/

SCEN

En Dracula som ger blodad tand

Wayra Monasterio som Jonathan Harker i ”Dracula”.
Wayra Monasterio som Jonathan Harker i ”Dracula”. Foto: Robert Elmengård / Superstudio

Teatermaskineriet går på högvarv i ”Dracula” på Borås stadsteater. Det är en lustfylld och visuell upplevelse, skriver Johan Hilton.

Under det tidiga 1900-talet slogs folk ihjäl på löpande band på en teaterscen i Paris. Teatern hette Grand Guignol och hade specialiserat sig på skräck, flera av vår tids rysargenrer – som splattern – har sina direkta föregångare där.

Med filmens intåg hamnade skräckteatern i träda, men genren har på senare tid gjort en försiktig revival – som i 10-talets myriader av ”Dracula”-uppsättningar, bland annat på Kungliga Operan och Uppsala stadsteater.

Sedan något ett decennium tillbaka har Grand Guignol-traditionen en hängiven svensk uttolkare i regissören och dramatikern Rikard Lekander. Och att han nu valt att sätta tänderna i just Bram Stokers transsylvanske greve kan knappast föras upp på kontot över chockerande händelser.

Den som förväntar sig finlir eller subversiva läsarter av ”Dracula” kan därför glömma det

Rikard Lekanders envetna försök att återupprätta skräcktraditionen på i modern teater är nämligen ett både uppiggande och svårmanövrerat projekt – inte minst den rörliga bilden har i så hög grad vuxit samman med genren att den närmast blivit ett med den. Och gudarna ska veta att Lekander kört i diket emellanåt.

Det glädjande är samtidigt att Lekander är så besjälad av genrens möjligheter. I hans föreställningar är scenerna ofta korta, som filmklipp, medan ljus och ljud får agera ställföreträdande saxar. Det går att uttrycka det krasst: tekniken är halva grejen, det är den – i högre grad än skådespeleriet – som sätter stämningen.

Den som förväntar sig finlir eller häpnadsväckande läsarter av ”Dracula” kan därför glömma det. Här signalerar både kostym och scenbild gammal hederlig viktoriansk era. Dialogen och karaktärsutvecklingen undermineras dessutom ständigt av skräckteaterns yttre faktorer: olycksbådande ljuskäglor som sveper över scenen, blod som droppar, kvinnor som viskar.

För här krälar vampyrer huvudstupa nedför slottsväggar

Jag kan ibland önska Lekander en mer vaksam dramaturg som vågar rensa i den lite yxiga dialogen. Misstanken infinner sig att det samtidigt kunnat frigöra ensemblen från de mest repetitiva aspekterna av att föra handlingen från punkt a till punkt b till punkt c. Rollerna lever inte riktigt, med undantag för Viktoria Folkessons sakliga Van Helsing och Cecilia Miloccos vettvilling Renfield.

Å andra sidan: vad spelar det för roll när de ändå så snart ska få möta sitt oblida öde? För det som utspelar sig på scenen är, i visuellt och tekniskt hänseende, ofta små sensationer – i synnerhet för en teater av Borås stadsteaters storlek.

Här krälar vampyrer huvudstupa nedför slottsväggar, Mikael Blohms magnifika ljusarbete får skådespelare att försvinna för att sedan dyka upp någon helt annanstans, Richard Anderssons scenografi skapar levande illusioner av transsylvanska slottssalar och Londongator.

Föreställningen hade säkert kunnat kortas med en halvtimme, personregin stramas till, purister lär gnälla om att det är för konstlöst. Men det spelar faktiskt ingen roll, det är roligt att se ”Dracula”, det är lustfyllt att se ett teatermaskineri gå på högvarv.

Om man får blodad tand? Ett skratt á la Christopher Lee räcker som svar på den frågan.

Ämnen i artikeln

Scen
Borås

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt