Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-19 21:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/en-prins-perikles-med-magiska-ogonblick-och-for-stora-visioner/

SCEN | RECENSION

En ”Prins Perikles...” med magiska ögonblick och för stora visioner

Arabella Lyons, Ida Wallfelt, Sara Fridholm, Stina Zacco Andersson, Björn Johansson, Rebecka Harper, Marie Skönblom, Cecilia Wernesten i Folkteatern Gävleborgs ”Prins Perikles och hans dotter Marina”.
Arabella Lyons, Ida Wallfelt, Sara Fridholm, Stina Zacco Andersson, Björn Johansson, Rebecka Harper, Marie Skönblom, Cecilia Wernesten i Folkteatern Gävleborgs ”Prins Perikles och hans dotter Marina”. Foto: Tomas van der Kaaij

Det är uppenbart att Peter Oskarson längtar tillbaka till Gävles gasklockor och deras rymd. På den lilla arenascenen är det för mycket som stör berättelsen, skriver Ingegärd Waaranperä.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Ett språk i alla länder, det är på teatern detta händer” står det i pjäsen och det är också Peter Oskarsons vision för föreställningen, på sätt och vis en sammanfattning av hela hans teatergärning: Stora visioner och anspråk, fantastiska bilder och ett teaterspråk hämtat från många fjärran håll i världen.

Här i samarbetet med Skottes musikteater ingår även ett stundvis avancerat dockspel med små och jättestora figurer. Hela föreställningen interfolieras av körsång och musik, framför allt folkliga rituella sånger från Haiti sjungna på kreol. Men det är den grekiska övärlden som ibland visas upp på en fladdrande karta.

Vi är i sagans land där inga gränser gäller. Vi är också på havet – och så är vi, med en ironisk blinkning, här och nu. Delar av Folkteatern i Gävle står liksom stan själv nyss under vatten.

Spelplatsen är en fyrkantig bassäng där scenografin glider omkring och skådespelarna vadar eller balanserar ovanpå. Publiken sitter runt omkring.

Här följer vi prins Perikles resor mellan grekiska öriken där mer eller mindre hedervärda furstar styr. Hans liv är en enda lång tragedi. Ödesslagen duggar tätt: hustrun dör i barnsäng ombord på ett skepp i storm. Hon sänks i havet, den nyfödda flickan placeras hos kungen av Thassos. Där uppstår avund, också hon ska dödas, men räddas av pirater och hamnar på bordell.

Det finns gott om tillfällen till nutidsassociationer men Oskarson nuddar dem med så lätt hand att de nästan inte märks. Hans anslag är snarare Swedenborgskt än dagspolitiskt. Här ljuder sfärernas musik och gränsen mellan död och liv är som en genomsläpplig hinna bara.

Och allt ordnar sig till slut. Utom kanske själva föreställningen, som har svårt att lyfta till riktigt Oskarsonska höjder.

Här finns magiska ögonblick och goda prestationer – omöjligt att sätta namn på alla, inte minst fina sånginsatser. Rebecka Harper som Perikles dotter Marina är underskön och vackert färgsatt i turkosblå klänning mot det röda håret, och tonsäkert stram i den svåra rollen som helt och hållet god.

Som motpol är Stina Zacco Andersson glimrande vulgär som rökande bordellmamma i skickligt spel bakom sin  papier machéfigur. Björn Johansson övertygar starkt som Perikles, närvarande och sann. Martin Pareto som skurken Bolt är typigt fräck och rolig i sin muskulösa kroppslåda, Kalle Zerpes läkare väcker döda med värme och finess. Fler finns att märka.

Men för Peter Oskarson som har satt Gävle på teaterkartan med sina fantastiska stora föreställningar i Gasklockorna vill det sig inte med ”Perikles”.

För många ord – särskilt i första hälften som anses skriven inte av Shakespeare utan av en viss George Wilkins, och som renons på esprit och upptåg går runt vartenda grässtrå och stubbe på sin omständliga väg i berättelsen.

För stora visioner: Det kränger och krånglar när allt ska med, när grekiska kungars härsklynne överröstas av kreolskt språk och rytmer från Tahiti. Körsångerna blir en dominant berättelse som tar plats där Shakespeare/Wilkins-texten hade behövt rum för skärpa. (Men Jan Marks rimmade inspel gör nytta som trampstenar i flödet.)

Och framför allt: för litet rum! På den lilla arenascenen stjäl ensemblens skvalpande och de många ommöbleringarna i bassängen uppmärksamhet från ett spel som behöver fokus och skärpa, humor och kvickhet mest av allt, i sin konkurrens med den högklassiga musikaliska utlevelse som pågår på nära håll.

Det är uppenbart att Oskarson längtar tillbaka till Gasklockorna där gudar av fantastiska dimensioner har gott om plats att leka med människorna och takhöjden själv spelar med i sfärernas musik. I en Gasklocka hade många av problemen högst troligt löst sig av sig själva.

Läs fler teaterrecensioner och andra texter av Ingegärd Waaranperä

Ämnen i artikeln

Scen

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt