Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-04 13:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/etiska-krav-forandrade-true-crime-men-blev-det-battre/

FILM

Etiska krav förändrade true crime – men blev det bättre?

Evan Peters som Jeffrey Dahmer i tv-serien ”Dahmer”. En person som porträtteras i serien har gått till angrepp mot Netflix för att de inte kontaktade henne på förhand.
Foto: Netflix/Courtesy Everett Collection

I takt med att true crime-poddarnas etik har ifrågasatts verkar genren ha fått sig en tankeställare. Samtidigt har de fiktiva skildringarna och ”baserat på”-stämplarna bara blivit fler. Hur problematisk är genren i dag?

Efter att ha vuxit så det knakat under flera år skakades true crime-genren av ett omilt uppvaknande hösten 2019.

Då hade flera stora amerikanska poddar, däribland ”Crime junkie”, anklagats för plagiat – och snart riktades strålkastarna mot Sverige. När SVT kunde visa att den populära podden ”Svenska mordhistorier” hade plagierat ett stort antal nyhetsartiklar och bloggar öppnades portarna till anklagelser om etiska snedsteg.

– Vi är inte journalister, ibland kan det bli fel – och i det här fallet har det blivit det, ursäktade sig poddens programledare Sebastian Krantz.

Ett par månader senare blev det dags för ”Rättegångspodden” att synas i sömmarna.  Podden bygger på ljudfiler från bland annat rättegångar och polisförhör. Flera personer som förekommit i den var kritiska mot att de inte hade tillfrågats på förhand om de ville medverka. De hade inte heller förvarnats om att traumatiska händelser skulle spelas upp igen.

Poddskaparen Nils Bergman anklagades för att ha gjort kommersiell succé av känsliga vittnesmål, och svarade med att han ”aldrig velat skada någon”.

I samma veva konstaterade journalisten Jack Werner att true crime-poddarna blivit ett ”vilda västern”.

– Kanske för att det så snabbt har vuxit till att miljoner svenskar nu lyssnar på poddar. Det vore bra om vi kunde hitta en infrastruktur för kvalitetskontroll, innan någon utsätter en anhörig eller enskild person för skada, sade han till SVT.

Nils Bergman fick kritik av anhöriga efter att han publicerat känsliga vittnesmål i ”Rättegångspodden”.
Foto: Roger Tillberg/TT

Tre år senare står det klart att landskapet för true crime har ritats om, både globalt och i Sverige. Framför allt har det breddats, säger Ester Pollack, professor i journalistik vid Stockholms universitet. Hon pekar på att det i dag finns en true crime-serie för alla åldrar och smaker.

– Begreppet ”true crime” har blivit så brett att det är meningslöst. Du har allt från seriösa reportage till spekulativ fiktion, allt från historiska dokumentärer till rena skräckserier, och kvaliteten är väldigt varierande.

Att intresset ändå ökat tror hon beror på ändrade medievanor, där tv-serier och poddar prioriteras och plattformarna blivit fler. Men också på att brottslighet har fortsatt vara på tapeten även inom nyhetsjournalistiken och politiken.

I takt med breddning och svidande kritik verkar allt fler true crime-skapare också ha fått sig en etisk tankeställare. I USA har det blivit vanligare med poddar som låter sina intäkter gå till brottsoffer – allt medan makabra detaljer och exploaterade anhöriga fortsätter att ifrågasättas.

– Jag tror att vissa har tagit till sig av kritiken och är försiktigare nu, säger Ester Pollack.

Journalisten Irena Pozar leder podden ”Seriemördare”. ”Jag tror att många med mig är trötta på att höra gråtande föräldrar i ljudupptagningar från rättegångar”, säger hon.
Foto: Sara Mac Key

När journalisten och true crime-fanet Irena Pozar startade podden ”Seriemördare” i september förra året var de etiska funderingarna kring temat och genren väldigt viktiga, säger hon. Ett sätt att lyfta diskussionen var att bjuda in experter.

– Vi ville koppla på ett extra, allmänbildande filter, som reflekterar kring vad brotten säger om samtiden de begicks i. I ett avsnitt pratar vi också om varför folk är så fascinerade av seriemördare.

Podden handlar ändå om mord. Hur undviker man att det blir senastionslystet?

– Det är svårt att undvika helt eftersom det är sensationella brott – och det är sensationellt med seriemördare – men det går att ta bort sensationslystna detaljer och detaljer kring till exempel sexuellt våld. Det har vi varit noga med. Folk vill lyssna ändå. Jag tror att många med mig är trötta på att höra gråtande föräldrar i ljudupptagningar från rättegångar, säger Irena Pozar.

Samtidigt verkar det som att larmen om tveksam etik i poddar med journalistiskt anspråk också har haft en helt annan effekt. Ester Pollack ser en trend där true crime rör sig mer och mer mot fiktionen.

– Där har man ju mer friheter, eftersom man kan säga att det är konst.

För samtidigt som vissa av true crime-poddarna har rannsakat sig själva och genren, tycks de dramatiserade filmer och tv-serier som utgår från verkliga brottsfall bara bli fler. I Sverige har de avlöst varandra: ”Den osannolika mördaren”, ”Knutby”, ”Mörkt hjärta”, ”Clark”, ”Nattryttarna” ...

”I vår tid är det redan svårt att se var gränserna mellan sanning och fiktion går”, säger Ester Pollack, professor i journalistik vid Stockholms universitet.
Foto: Stockholms universitet

”Svenska serieskapare finkammar kriminalhistorien efter stoff och det florerar rykten om många fler projekt under utveckling. Hur mycket true crime tål Sverige?” frågade sig DN:s Jacob Lundström i en text i Filmfredag. Och det ser inte heller ut att avta. ”Nu får det fan räcka med alla seriemördare och mysiga mord på skärmarna”, slog Niklas Wahllöf nyligen fast i en DN-krönika.

Genren har till och med tagit sig in på teatern. I september 2022 var det premiär för Dramatenchefen Mattias Anderssons ”Nordic crime”, en pjäs om kriminalitet som vilar på dokumentär grund. Rollfigurerna – poliser med bekanta namn som Hassel och Beck – hänger i ett mötesrum och diskuterar brottsfall som känns igen från verkligheten. Det smågrälas och kokas kaffe.

– Det här gör mig konfunderad, säger Ester Pollack, som påpekar att de fiktiva skildringarna knappast står fria från etiska dilemman.

– I vår tid är det redan svårt att se var gränserna mellan sanning och fiktion går, och det här hjälper inte.

Tea Fredriksson, forskare i kriminologi vid Stockholms universitet, har också följt true crime-genrens utveckling. Att den rört sig mot fiktion är rimligt, säger hon.

– Men det kan också vara problematiskt. Å ena sidan öppnar det för att skildra en historia på ett sätt som folk lätt kan ta till sig. Å andra sidan urvattnas sanningsanspråket. Samtidigt har man ändå ett sanningsanspråk, och då finns ofta levande människor som berörs av det som skildras.

Bild 1 av 2
Foto: Johan Paulin
Bild 2 av 2
Foto: Cmore

Att ”baserat på”-stämpeln inte skyddar från kritik har blivit tydligt. Vittnesmålen från anhöriga och berörda som känt sig uthänga eller traumatiserade av de dramatiserade skildringarna är flera.

När Netflixserien ”Dahmer”, med Evan Peters i huvudrollen som kannibalen som under 1980-talet satte skräck i unga män i Milwaukee, hade premiär i höstas slog den inte bara strömningsrekord, den blev också ifrågasatt. Den skarpaste kritiken kom från ett av offrens syster, som upplevde det som mycket obehagligt att se några av sitt livs värsta stunder iscensättas av skådespelare. Hon uppgav också att hon inte hade kontaktats av Netflix.

I Sverige gick två personer som porträtteras i serien ”Den osannolika mördaren”, där den så kallade Skandiamannen mördar Olof Palme, till angrepp mot samma Netflix efter premiären 2021. Man talade om personangrepp och om hur svårt det är att juridiskt slåss mot en gigantisk strömningstjänst. Serien anmäldes också för förtal av avliden.

– Oavsett om det handlar om en Netflixserie eller en hobbypodd verkar alla vara ganska dåliga på att kontakta de berörda, konstaterar Tea Fredriksson.

Varför gör de inte det?

– Kanske anar man att det här, av uppenbara skäl, inte är så populärt bland anhöriga. Som producent kan det vara frestande att be om förlåtelse snarare än tillstånd.

Tea Fredriksson, forskare i kriminologi vid Stockholms universitet, tror att många true crime-producenter medvetet väljer att inte kontakta anhöriga. ”Det kan vara frestande att be om förlåtelse snarare än tillstånd”, säger hon.
Foto: Tea Fredriksson

Irena Pozar säger att kritiken mot ”Dahmer” gjorde henne mindre sugen på att se serien. När hon själv skulle göra ett poddavsnitt om Thomas Quick valde hon och producenten en annan väg än Netflix och kontaktade den mördade pojken Johan Asplunds föräldrar på förhand.

– Jag är glad att vi gjorde det, även om det här är ett fall som tröskats i medierna i decennier. Jag hade haft svårt att stå för podden annars.

Även i ”Seriemördare” finns dramatiserade inslag, vid sidan av redogörelser och intervjuer. Samuel Fröler fungerar som berättarröst.

Vad tillför det dramatiserade?

– Jag tror ändå att det är ett sätt att locka lyssnare, och ett sätt att få folk att också lyssna på de andra delarna, säger Irena Pozar. Men vi hade inte gjort så om vi hade pratat om ett svenskt mord som skett i närtid, det krävs ett visst avstånd till händelserna. Man får anpassa manuset från fall till fall.

Samtidigt, fortsätter hon, ”ska man inte sticka under stol med att det här också är en form av underhållning”.

– Det är ingen slump att vi fortsätter att se skildringar av seriemördare i populärkulturen. Det är inte bara allmänbildande utan också kittlande och fascinerande.

Bill Skarsgård i rollen som Clark Olofsson, en av Sveriges kändaste brottslingar, i den svenska komediserien ”Clark” från 2022.
Foto: Nikola Predovic

Att true crime-genren fortsätter att växa och locka är intressant i sig, säger Tea Fredriksson.

– Jag skulle önska ännu mer meta-true crime som undersöker vad det säger om oss människor att vi vill gotta oss i elände. Någonstans har vi också kollektivt fått för oss att vi har rätt att få vår nyfikenhet tillfredsställd. När blev det så?

För Ester Pollack är det viktigt att den etiska diskussionen kring true crime inte dör ut. Även om delar av genren har mognat från ”vilda västern”, är det fortfarande si och så med etiken, menar hon.

– Man måste skaffa godkännande från alla berörda. Det måste man ta på allvar. Sedan har det också funnits något slags missförstånd att man inte kan berätta dokumentärt utan smaskiga detaljer, men det kan man visst. Det finns ju många som gör otroligt bra dokumentärer och granskande journalistik som inte kliver över gränserna.

Läs mer:

Kultfilmen som förebådade true crime-vågen

”Den osannolika mördaren” utreds av åklagare