Julspecialer brukar ju utspela sig kring juletid. Men det episka kostymdramat ”Vår tid är nu”, som egentligen avslutades med den tredje säsongen förra hösten, bryter mönstret. I det här extranumret, en bonus om fyra knappa entimmesavsnitt, är det full sommar. Restaurangägarfamiljen Löwander och all deras personal drar till skärgården för att driva sin traditionella sommarkrog. Men även om havet är aldrig så skimrande, så finns det en hel del mörker med i bagaget.

Vi är tillbaka igen i det drabbande slutet på första säsongen där den olyckligt gifta Nina (Hedda Stiernstedt) blivit så illa däran att hon försökt hoppa ut genom ett fönster. Hennes livs kärlek, den lovande kocken Calle (Charlie Gustafsson), vakar i smyg vid sjukbädden men slinker i väg när hon vaknar till liv igen.

Den som sett hela serien vet att de två kommer att mötas och skiljas ett antal gånger. Nu är det dags att avslöja hur det kom sig att de blev ihop igen trots att båda nu är gifta på var sitt håll, sex år efter den heta kyssen på Kungsgatan medan fredskonfettin regnade över saliga ansikten.

Det finns två betydande linjer i den ”stora” serien ”Vår tid är nu”. Den ena handlar om komplicerad och inte sällan olycklig kärlek i klassamhällets och heteronormalitetens skugga. Den andra handlar om folkhemmets framväxt efter krigsslutet 1945.

”Vår tid är nu – 1951” koncentrerar sig hårt på den förstnämnda linjen. Här blir det relationsdramatik för hela slanten. Nina och Calle står förstås i centrum. Men även matriarken Helga (Suzanne Reuter är så välkommen tillbaka) brottas med oförlösta känslor för den barske gamle köksmästaren Backe (Peter Dalle). Till och med förnuftiga gamla Ethel (Anna Bjelkerud) ute i köket visar sig ha ett minst sagt spännande förflutet.

Den stora dramatiken uteblir av naturliga skäl, eftersom man ju delvis redan har facit i handen. Restaurangchefen Peter Löwanders problem med avloppet är ingen action direkt. Men därmed blir det desto mer tid att titta närmare på hantverket, vackra kostymer och inredningsdrömska scenografier, som verkligen är ljuvliga. Det lite mer koncentrerade berättandet, utan alltför stora gester, blir också alltmer tilltalande medan timmarna går.

Här finns en hel del avväpnande humor. Peters ”Arga snickaren”-uppgörelser med skärgårdens slirigaste uthyrare (Mattias Fransson) har högt underhållningsvärde. Men bäst i komedifacket är ändå Rasmus Troedsson och hans hovmästare Bellan som har svårt att tåla utmaningar som utedass, möss i sängen och getingar i saften. En av de bäst utmejslade krumelurerna i serien som får lite extra spelutrymme denna gång och lyfter alla scener han är med i.

Även om julspecialen inte väjer för den tragik med förlorade barn och livsbitterhet som så när tog över den tungrodda tredje säsongen, så är den här finalen ändå mer mysig än mörk med sin supersomriga fond: alla tutande ångbåtar, flakmoppefärder, snapsandet kring midsommarbordet, het bryggdans, kräftskivor vid långborg och urringade ”Sommaren med Monika”-toppar som piggar upp. Själva restaurangen – en blekgul snickarglädjedröm i jätteformat – förtjänar egentligen en egen plats på rollistan.

Ett avväpnande varmt farväl till en lika känsloladdad som folkbildande serie, som trots vissa ojämnheter, skrivit modern tv-historia.

Läs fler texter av Helena Lindblad.