Strax före nyårsafton smög jag in på ett övergivet gammalt bibliotek för att – helt utan mänsklig kontakt – låna en bok bunden i rött klot med guldfoliering på ryggen. Ledigheten ägnades åt att läsa denna originalutgåva av ”The gathering storm”, Winston Churchills ögonvittnesskildring av andra världskriget.

Det är egentligen den sjunde delen i hans serie på tolv om de båda världskrigen. Men jag kände mig lite vild och galen och hoppade in i mitten.

Det är även research. Jobb. Men när jag läser om Winston märker jag hur bra han är på att berätta sin egen historia. Hur lätt han plockar upp stora sanningar. Framstående män föds ur svåra uppväxter. Ödet skapar hjälten.

Som när han berättar om tiden som krigsfånge, och den ensamma, hjältemodiga flykten ur fängelset. Varje detalj är fylld av romantik (åh, att få sova i en grotta tillsammans med en flaska whisky och oräkneliga, sällskapssjuka råttor!)

Enda problemet är så klart att de andra två killarna, som i själva verket planerat flykten men som Winston dumpade på vägen, inte alls håller med om berättelsen.

Det väl levda livet ska kunna läsas som en bok i efterhand. Så vilka är din boks stora sanningar? Och vilka är mina?

Kanske att det är svårt att lämna sitt hem. Men nödvändigt. Att det konstnärliga livet är det högsta. Oavsett om din konst är oljemåleri eller odling, släkthistoria eller murning.

En av Winston Churchills stora sanningar är dock okomplicerad. Den lyder: Det är viktigt att ta det lugnt.

Men… hur gör man? Även om kroppen lägger sig på soffan så kan hjärnan mala på, helt oavsett.

”Det är endast, när nya celler bringas till verksamhet, när nya stjärnor överglänsa de gamla, som man finner lättnad, vila, vederkvickelse” svarar Winston. ”För att återställa den själsliga jämvikten böra vi använda de delar av hjärnan, som dirigerar både öga och hand.”

Hobbies. Han pratar om hobbies. Winston själv ägnade sig gärna åt just oljemåleri, odling och släkthistoria. Någon skulle kanske säga att whisky och cigarrer också var en hobby, men jag har alltid tyckt att Winston Churchill behandlade sina laster mer som ett jobb än en fritidssyssla. Däremot gillade han både murning, bokbinderi och kemiska experiment.

Se där, hobbies och det konstnärliga livet, tillsammans. Det borde ju betyda att jag hittat fram till i alla fall en verkligt stor sanning.

Läs fler kåserier av EU, till exempel om att se ”På spåret” i ett hörn av lägenheten, nära golvet.