Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-28 01:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/eva-lotta-hulten-skolans-timplaner-hammar-barns-kreativitet/

KULTURDEBATT

Eva-Lotta Hultén: Skolans timplaner hämmar barns kreativitet

Skolan är i dag alltför mycket av en egen värld med egna speciella skolnormer och vad man skulle kunna kalla ett skollärande, skriver Eva-Lotta Hultén.
Skolan är i dag alltför mycket av en egen värld med egna speciella skolnormer och vad man skulle kunna kalla ett skollärande, skriver Eva-Lotta Hultén. Foto: Marie Hedberg och Jonas Ekströmer/TT

Ny timfördelning för skolämnena kommer klubbas igenom inom kort. Men timplanerna är ett underkännande av lärares omdömesförmåga och undervisningskonst och borde därför tas bort helt och hållet, skriver Eva-Lotta Hultén.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Något av det viktigaste vi kan göra för att få ordning på skolan är att avskaffa de timplaner som reglerar hur många timmar eleverna ska ha i varje ämne. De bygger på en föreställning om att skolan är en industri som producerar en viss kunskapsmängd per tidsenhet, lika för alla; och de ger sken av att man försäkrat sig både om en viss produktivitet och om rättvisa. I själva verket hämmar timplanerna lärares möjligheter att ge alla barn det de behöver.

Skulle jag uppfattas som rättvis om jag alltid gav mina båda barn exakt lika mycket att äta, trots att mitt ena barn är relativt kort och färdigvuxet och det andra långt och fortfarande växer? Troligen skulle ingen använda argumentet att jag ger dem ”samma förutsättningar”. Människor är olika. Barn är olika och behöver olika saker.

Timplanerna är ett underkännande av lärares omdömesförmåga och undervisningskonst. Utan timplaner skulle lärare och skolledare ges chans att planera dagarna så att alla barn inte behöver sitta av samma antal timmar i varje ämne utan har rätt att lära sig så mycket som möjligt utifrån sina förutsättningar. Det skapar större möjligheter till koncentration på färre områden i taget och ett lärande som är lust- och meningsfullt för eleverna. Vilket, enligt forskning, ökar deras förmåga att lära.

När jag intervjuade UNESCO:s utbildningschef Stefania Giannini om skolan i framtiden ställde jag frågan hur vi ska se på timplaner och fasta ämnesgränser. Hon sa att vi fortfarande behöver fördjupade ämneskunskaper men att lärare också måste samarbeta över ämnesgränserna för att skapa tematisk undervisning som förklarar samband och ger sammanhang; inte minst viktigt när det kommer till ett område som hållbar utveckling.

De skolor som i dag jobbar ämnesöverskridande och tematiskt, eller ger de elever som klarar det ett stort eget ansvar, tvingas nu till ett smått löjligt bokförande av lektioner. Det är inte den sortens arbete som lärare borde hålla på med.

På sikt skulle vi kunna bygga mycket undervisning på områden som barndom, handel, vatten, kommunikation, konst eller arbetsliv, i stället för på ämnen

Timplaner hämmar kreativiteten i skolan. Om vi släpper taget om föreställningen att skolan ska vara uppbyggd av likformiga tidsklossar i ett förutbestämt antal färger kan vi lättare öppna för lärsituationer som uppstår naturligt och för elevers möjlighet att bidra till sin omgivning. Som när skolgården kräver upprustning och man behöver mäta, beräkna färgåtgång och måla nya kingrutor på skolgården. Eller när det är dags att planera för matåtgång till klassutflykten, förbereda idrottsdagen eller delta i diskussioner om anställning av ny personal.

Men kursplanerna, som säger vad elever ska lära sig i varje ämne, ska vi ta bort dem också? Nej, att det finns kursplaner att förhålla sig till betyder inte att varje ämne måste läsas för sig, i en viss mängd. Kursplanerna stadgar vad vi är överens om att alla elever behöver få med sig från skolan. De är också ett viktigt skydd mot att ämnen med lägre status trängs undan. Men kursplanerna bör inte vara så uppstyrda eller fullproppade att det inte finns utrymme för lärares och elevers egna utforskande.

Det finns emellertid inget som säger att kursplaner måste fortsätta vara indelade i ämnen på samma sätt som i dag. På sikt skulle vi kunna bygga mycket undervisning på områden som barndom, handel, vatten, kommunikation, konst eller arbetsliv, i stället för på ämnen. Temainstitutionen vid Linköpings universitet kan fungera som inspiration. Inom fyra teman möts forskare från olika discipliner (naturvetenskap, humaniora, teknik och samhällsvetenskap) för att tillsammans fördjupa sig i frågeställningar om barn, genus, miljöförändring, teknik och social förändring.

Precis som mycket annat i skolan bygger dagens ämnesindelning på tradition, inte på vetenskaplig utvärdering av hur man bäst förmedlar faktakunskap, förmågor och värderingar.

Om vi gör oss av med timplanerna öppnar vi också för ett lärande mindre bundet innanför klassrummets väggar. Visst kan och bör vi ha klassrumslektioner även i framtiden. Formen ger plats för en intimitet inom gruppen, för diskussioner och planering tillsammans, för föreläsningar och grupparbeten ledda av någon som lärt känna sina elever och kan anpassa sig efter deras nivå. Och för kunskapsavstämning, repetition, bedömning och feedback.

Men skolan är i dag alltför mycket av en egen värld med egna speciella skolnormer och vad man skulle kunna kalla ett skollärande. Elever lär sig hur man går i skolan och blir ofta bra på det, men det är en kunskap med begränsad tillämpbarhet utanför skolan. Det finns enorma möjligheter att upptäcka, samverka, lära av specialister och få konkret förståelse för hur världen fungerar. Varför ska vi begränsa dessa genom att fastna i tidsramar om 40 eller 60 minuter?

I framtiden bör vi ha mer utomhuspedagogik, fler besök på bondgårdar, företag, äldreboenden och kulturevenemang, mer samverkan mellan skolor — i närområdet och i andra länder, fler möjligheter för eleverna att bidra till samhället, mer kontakter med specialkunniga inom olika områden. Mer tillit till att lärande kan ske på olika sätt och på olika platser.

Läs mer:

Filippa Mannerheim: Håller Sverige på att fasa ut skriften i skolan?

Sven-Eric Liedman: Vinstdrivande skolkoncerner är ett hot mot valfriheten

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Skolan

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt