Explicit estetik går i grotesk dialog med Fassbinder på Malmö stadsteater

Det är något skevt med Rainer Werner Fassbinders 70-talsklassiker om rädslan och själen. Berättelsen om förbjuden kärlek mellan en marockansk gästarbetare och en äldre städerska i efterkrigstidens Västtyskland är fast i en daterad bild av rasismen som en typ av fördomsproblematik, och har som verk också sina egna problem på den fronten.

I filmen från 1974 spelas den manliga huvudrollen av regissörens egen kärlekspartner El Hedi ben Salem – som dubbas av en tysk röstskådespelare. Hans egen röst dög inte för konstnärens vision. Det finns också en besvärande känsla av att karaktären Ali uppstår som människa först i mötet med det civiliserade väst.

Så vad gör man av detta ett halvsekel senare? På Malmö stadsteater har Helle Rossing valt en uppskruvad och explicit estetik som går i grotesk dialog med Fassbinder och hans fantasier.

I Khashayar Naderehvandis lyckade uppdatering av texten har gästarbetaren blivit daglönare på Yarden i Malmö, men är fortfarande ”en arab utan repliker”. John Njies repliker dubbas således på ett utstuderat sätt av andra skådespelare, vilket skapar en träffande upplevelse av att han är instängd bakom glas, hindrad i rörelse och mimik av en osynlig kraft.

Med gummimasker, aggressiv skånska, skrik och frosseri antar den illvilliga omgivningen en mardrömslik och närmast icke-mänsklig form. Greppet kulminerar i en blågul orgie där rå falukorv och strypsex med ålar blir en snällare variant av den tyska äckelteatern. Det är en typ av postdramatisk överhettning vi bevittnar på scenen, där själva poängen är att sinnesintryck ska äta sig in och göra dig desorienterad.

Susanne Karlsson balanserar skickligt, som alltid, sin Emmi mellan mänsklig längtan och giftig exploatering. Maktrelationen inom det äkta paret blottas steg för steg, tills hon börjar använda sin unga man som obetald arbetskraft bland grannarna och visar upp hans fina, bruna muskler. Till slut är han den enda människan kvar i en monstruös värld.

Slutligen är jag lite kluven till den nyskrivna epilog som fogats till pjäsen, där vår huvudperson El Hedi ben Salem M’barek Mohammed Mustafa äntligen får tala. Som text är den lite för teoretiskt duktig för att riktigt fungera som final i denna solkiga berättelse, och samtidigt är greppet kanske nödvändigt om man ska ta sig an Fassbinders drama på det här sättet – eller alls fortsätta spela det. Den tystade rösten är som Tjechovs pistol, till slut måste den få ljuda.

Läs fler av DN:s scenrecensioner och fler texter av Kristina Lindquist.