Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-03-23 12:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/fantasieggande-varprogram-pa-magasin-iii/

KONST | RECENSION

Fantasieggande vårprogram på Magasin III

Adam Broomberg, ”Glitter in my wounds #8”, 2021
Foto: Adam Broomberg

Vårsäsongen på Magasin III i Frihamnen bjuder på en hel bukett intressanta utställningar och innovativa konstnärspresentationer. Museet går i bräschen för pedagogiskt nytänkande, tycker DN:s konstredaktör Birgitta Rubin.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Hösten 2020 nyöppnade Magasin III – Museum for contemporary art i Frihamnen, efter en treårig ”tankepaus”. Nytänkande behövdes efter tre decenniers växande verksamhet och en förändrad omvärld, därtill en övergång från privat konsthall till museum. I stället för storstilade presentationer av internationella konstnärskap initierades ett mer flexibelt koncept med mindre utställningar, större fokus på samlingen och mer pedagogisk verksamhet. Detta parallellt med engagemanget i satellitgalleriet i Jaffa och den nya konsthallen Accelerator på Stockholms universitet

Läs mer: Magasin III öppnar upp sina innersta rum

Coronapandemin satte dock käppar i hjulet för flera initiativ – men nu är allt i rullning. Vid mitt besök häromveckan var museet fullt av nyordningar, fängslande utställningar och överraskande verk. Flera spränger gränserna för vad konst kan vara.

Installationsvy, ”Fokus: Lawrence Weiner Magasin III”.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Av tre aktuella utställningar bygger två på verk ur samlingen. Den äldre lyfter fram oväntade ”Valfrändskaper”– som den tyske konststjärnan Baselitz synbara influenser från den svenske målaren Evert Lundquist ( t o m 4/3). Nya ”I betraktarens öga” handlar om hur konstnärer avbildat andra eller sig själva. Adam Broombergs närbilder av transaktivisten Gersande Spelsberg är magnetiska och Tom Friedmans självporträtt ”I’m not myself” särskilt mångfasetterat – 250 små, hopknycklade och förvrängda foton av det egna ansiktet!

Lägg till det flera mindre men fördjupande solopresentationer av konstnärer som är representerade i samlingen. Meric Algüns ”Successes, failures and in-betweens” är ett sinnrikt textverk i entrén, som bygger på ordböckers exempelmeningar. Den 1 april öppnar Algün en egen utställning på museet, medan väggmålningen beskrivs som ett ”instick” till ”Fokus: Lawrence Weiner”.

Denne amerikanske konstnär (som dog 2021) var en av förgrundsgestalterna för 60-talets konceptkonst som ifrågasatte konstens gränser, med syfte att nå en bredare publik. Över en långvägg sträcker sig en av hans så kallade ”lingvistiska skulpturer”. Ett slags poetiska tankefigurer presenterade på allt ifrån offentliga platser till enkla bruksföremål, med översättningar till det lokala språket.

”Någonting  förvandlat till  något” är Weiners outgrundliga meddelande till oss svenskar, medan hans gula plastbalja gissningsvis går många förbi. På den står det ”Along the shore” på en sida och något obegriplig på de andra. En översättning till isländska, visar det sig, medan plastkaret i sig är identiskt med fiskeindustrins dito. I upplagan om 60 objekt är endast tio på museum medan resten fungerar som fiskbaljor, på fantasieggande drift över världshaven.

Bild 1 av 2
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 2 av 2
Foto: Elad Sarig

En trappa ner i museets största sal visas Maya Attouns ”Solar mountains & broken hearts”, producerad för Magasin III Jaffa. Den israeliska konstnären skulle komma till Stockholm som IASPIS-stipendiat och lägga till ett nytt väggverk, men dog oväntat i somras. Istället ägnas en hörna åt James Lee Byars ”The path of luck”, sex vitriner med geometriskt intrikata och perfekt slipade skulpturer i blåskimrande granit.

Det är en fungerande nödlösning, eftersom Byars och Attoun delar ett stramt yttre formspråk och ett intresse för naturens lämningar. I Attouns fall ett vulkanutbrott 1815 i Indonesien, som dramatiskt påverkade det globala klimatet. Vulkaniskt damm hindrade solljuset att bryta igenom, temperaturen föll, liksom kolsvarta regn. Det var under detta fasaväckande ”år utan sommar” som Mary Shelley skrev grunden till ”Frankenstein”.

Störst sprängkraft har dock de allra minsta verken på Magasin III

Kataloghäftet redogör för denna bakgrund till utställningen, som även innehåller esoteriska symboler och inspiration från tarotkort. Hur allt hänger ihop är minst sagt kryptiskt men i stort kan Attouns konst tolkas som en reaktion på vår tids klimatkris och hotande katastrofer.

Bild 1 av 3
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 2 av 3
Foto: Åke E:son Lindman
Bild 3 av 3
Foto: Magasin III

Alla tre verksserier är minutiöst tecknade i blyerts. Även ”Solar plexus”, fem meter höga skulpturer som liknar solpaneler. Under pandemins hårda nedstängning i Tel Aviv kämpade konstnären i ensamhet med uppbyggnaden av miljoner blyertsstreck – och ja, nog kan dessa symboliska solpaneler i grafit (mineraliserat kol) sägas omvandla ”mänsklig energi till konst”. Maya Attouns bildvärld är alarmerande men samtidigt suggestiv och vacker.

Störst sprängkraft har dock de allra minsta verken på Magasin III, två tankemässigt hisnande processverk i biblioteket av amerikanskan Jill Magid. Här måste man läsa faktabladet för att förstå de utmanande och mångbottnade idéerna bakom den oansenliga ringen utan sten och halssmycket med en anfrätt berlock.

Ringen är ett självporträtt i vardande. Magid har ett kontrakt med ett företag som efter hennes död och kremering ska skapa en diamant av askan – som infattad i ringen blir till ett marknadsobjekt. I ”Foreign body ingested (Portrait of my son)” är det i stället sonen som indirekt porträtteras. Gossen råkade svälja ett speciellt mynt, som efter den oroväckande passagen genom hans kropp fästs vid en kedja lika lång som magtarmkanalen.

Bild 1 av 2
Foto: Courtesy the artist and LABOR, Mexico City
Bild 2 av 2
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Myntet är en av 120 000 pennies i Magils offentliga verk ”Tender”, beställt i början av pandemin. Mynten är graverade med texten ”The body was already so fragile” – på en gång en småskalig intervention i amerikansk ekonomi och ett tänkvärt, antiheroiskt monument som under lång tid lär cirkulera i samhället. Precis som Weiners fiskbaljor.

Nog saknar jag fortfarande Magasin III:s storartade soloutställningar och fokuset i dag kan förefalla splittrat, med en hel bukett mindre presentationer. Samtidigt går museet i bräschen för nya, lyckade grepp kring hur man kan arbeta pedagogiskt, aktivera samlingen, generera kunskapsutbyte och publikt engagemang. På köpet får alla en rik konsthistorisk lektion.

Läs mer: Vemodig standardrekvisita på Vårsalongen