Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-01 20:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/filmaren-johan-palmgren-far-micael-bindefelds-stipendium/

KULTUR

Filmaren Johan Palmgren får Micael Bindefelds stipendium

Fotografen och filmaren Johan Palmgren filmar systrarna Monica Rothschild Trollsås, 84, och Susanne Rothschild Lundin, 76, och deras porslinssamling från andra världskriget som de mirakulöst återfick 2015.
Foto: Roger Turesson

2023 års stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen tilldelas Johan Palmgrens filmprojekt. Stipendiet, om 350 000 kronor, ska han använda till en film om föremål med koppling till Förintelsen.

Det började med en resa till Malmö. Johan Palmgren fick i uppdrag av Forum för levande historia att på plats i landet filma korta dokumentationer för myndigheten. Han följde med två museiintendenter som samlade in föremål med kopplingar till Förintelsen till det blivande museet.

I staden träffade han Kiwa Zyto som överlevde lägren i Auschwitz och Dachau där han internerats som barn. Han var tolv år när han befriades.

Sin randiga fångjacka i barnstorlek hade han med sig till Sverige och har bevarat den sedan dess.

– Efter hans berättelser under den kvällen i Malmö – som var så fruktansvärt omtumlande och berörande – insåg jag att hans och andras historier och deras olika artefakter var en stark länk tillbaka i tiden, berättar Johan Palmgren.

– Det är berättelser och minnen som måste dokumenteras i en hel film.

Vi sitter i matrummet med systrarna Monica Rothschild Trollsås, 84, och Susanne Rothschild Lundin, 76, när vi ses, strax norr om Stockholm.

Två syskon med en för dem helt ovärderlig skatt från det förflutna. De har numera ett antal porslinsföremål som deras släkt länge ägde i den lilla tyska staden Zella-Mehlis i Thüringen, men föremålen försvann i samband med kriget.

– Mamma och pappa var båda födda i Tyskland. De blev senare erbjudna jobb i Italien, där de träffades och gifte sig 1934. De fick mig fyra år senare, sammanfattar Monica Rothschild Trollsås.

– Men de visste redan då att alla judar som inte vara italienska medborgare skulle ut ur landet i mars 1939.

Monica Rothschild Trollsås och Susanne Rothschild Lundin tar försiktigt fram en porslinskanna ur skåpet.
Foto: Roger Turesson

Att åka till Tyskland var uteslutet. Med sitt nyfödda barn Monica i en tvättkorg åkte de i stället från Italien via Frankrike, Belgien och Holland i hopp om en trygg plats. De försökte också emigrera till Australien, Brasilien, England, Sydafrika och USA utan framgång.

Susanne Rothschild Lundin har i faderns korrespondens sett att deras föräldrar initialt också fick avslag i Sverige. Först när de via Rotterdam kom med båt till Sverige fick de till slut en fristad i Stockholm, berättar de.

– Vår morfar var hederskonsul i Stockholm och hans familj hade ett rederi som skeppade malm från Luleå till Tyskland. Därigenom hade han relationer här. Vi tror att det är så våra föräldrar fick ett inresetillstånd till slut, berättar hon.

Föräldrarna fann en lägenhet på Lidingö och hamnade senare i Kärrtorp.

Monica Rothschild Trollsås tittar på sina familjefoton.
Foto: Roger Turesson

I dag har Monica Rothschild Trollsås och Susanne Rothschild Lundin egna familjer, totalt trettiotvå medlemmar i olika åldrar.

De elva porslinskopparna, bringaren, faten och assietterna och de andra föremålen i deras vitrinskåp fick de helt oväntat tillbaka 2015 tack vare grannar i Zella-Mehlis.

– Våra farföräldrar ville absolut att vår familj skulle få samlingen när vi en dag efter kriget skulle komma tillbaka. Vår farmor lämnade över porslinet en bit i taget till sina grannar som gömde föremålen från nazisterna. Grannarnas barn och senare barnbarn tog hand om samlingen i alla år, berättar de.

Grannarna sade bestämt nej genom åren till spekulanter som ville köpa föremålen.

Vad har dessa porslinsföremål betytt för er?

– För mig har de haft en väldig betydelse. Våra farföräldrars grannar ville absolut att vår familj skulle få den här samlingen när vi en dag efter kriget skulle komma tillbaka, betonar Susanne Rothschild Lundin.

– De visade oss en sådan otrolig omtanke och omsorg genom att vårda porslinet. Att det bara fanns människor som var så fantastiskt snälla och som brydde sig om oss.

– Det här har blivit en jätteviktig historia för oss alla.

Porslinssamlingen har fått en hedersplats i ett vitrinskåp.
Foto: Roger Turesson

Båda systrarna har flera gånger rest till Zella-Mehlis med sina familjer. De har besökt städerna där deras släktingar fick både ett rederi och ett skrädderi konfiskerade. Och de har sett platsen där deras farfar ”slängdes ner i ett grävt hål” på en begravningsplats 1942.

Deras farfar avled i en hjärtattack på postkontoret där han fick besked om att han, hustrun och hans mor skulle deporteras till koncentrationslägret Theresienstadt.

– Midsommaren 2018 var vi tillbaka i staden och placerade guldfärgade så kallade snubbelstenar där judar bott respektive en sten där farfar ”begravdes”, berättar Monica Rothschild Trollsås.

– I dag ångrar jag väldigt mycket att jag aldrig frågade pappa och mamma om deras uppväxt. Jag hade gärna velat veta, men man vågade inte fråga. Och jag ville inte visa någon min judiska härkomst, det var ju väldigt fult och mycket hysch, hysch då, förklarar hon.

Johan Palmgren filmar systrarna Susanne Rothschild Lundin och Monica Rothschild Trollsås.
Foto: Roger Turesson

Fotografen och filmaren Johan Palmgren tror att systrarna Rothschild Trollsås och Rothschild Lundin genom sina besök i Zella-Mehlis och att nu åter ha släktens kaffeservis har fått ”ett hopp om mänskligheten”.

– Jag började nästan lipa när jag fick höra deras berättelse första gången, säger han.

– Det gick ju upp för dem först 2011 att grannarna förvarat porslinet i alla år och bestämt sig för att vänta på att de som ägde samlingen skulle komma tillbaka till Zella-Mehlis för att få dessa ägodelar.

– Det är ett ljus i den här historien som är fantastiskt fint.

Palmgren tänker fortsätta att intervjua och filma människor med liknande berättelser från det förflutna.

Han har bland annat besökt Berith Kalander i Piteå vars mor, med romsk bakgrund, deporterades till Auschwitz, men överlevde.

Hon lyckades mot alla odds ta sig till Sverige och reste till Malmberget där hon fotograferades – en bild som hennes dotter bevarat genom åren.

– Fotografiet har hon nu lämnat in till det blivande Förintelsemuseet, berättar Johan Palmgren.

Nittioåriga Kiwa Zyto överlevde två läger som barn – det i Auschwitz och det i Dachau. Tolv år gammal befriades han, men han visste inte om några av hans släktingar fortfarande levde. Kiwa Zyto kom till Sverige 1947 med sin randiga fångjacka från åren i lägren.
Foto: Johan Palmgren

Han har hittills mött och fotograferat ett tiotal människor runt om i landet, men det här är bara början, säger han. Med stipendiet tänker han gå på djupet och göra en timslång film.

I arbetet med de bevarade föremålen har Statens historiska museer engagerats.

– Deras arbete med proveniensen kring dessa föremål och handlingar från olika delar av Sverige är också något som jag vill ha med i berättelsen, säger Palmgren.

– Stommen i filmen är alla dessa minnen och vittnesmål som är så viktiga och drabbande. De får bara inte glömmas bort.

Läs mer: Hon ger norska och svenska barn kunskap om Förintelsehistorien i Norden