Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-03-01 00:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/filmklassikern-missa-inte-storslagna-de-basta-aren-pa-svt/

Filmrecensioner

Filmklassikern: Missa inte storslagna ”De bästa åren” på SVT

Dana Andrews och Virginia Mayo i ”De bästa åren”.
Dana Andrews och Virginia Mayo i ”De bästa åren”. Foto: TT

William Wylers ”komma hem från kriget”-drama ”De bästa åren” från 1946 är en klassiker modell större. Ett bländande filmhantverk som var det bästa Hollywood kunde erbjuda efter andra världskrigets slut.

De bästa åren” från 1946 handlar om att komma hem efter andra världskriget. Hur skildrar man då en fars efterlängtade hemkomst till sin familj? Han ringer på dörren. Sonen öppnar. Innan han hinner säga något lägger fadern handen över hans mun, frågar: ”Var är mamma?”

Dottern kommer från ett rum. Hon drar in andan: ”Pa...” Pappan tar ett kliv och lägger handen över hennes mun.

Mamma ropar: ”Vem är det, Peggy?”

Ingen svarar. Alla tre blickar mot köket. Kameran flyttar dit och kikar in genom dörröppningen. Modern står med ryggen till. Hon dukar köksbordet. Varför svarar inte ungarna? ”Peggy? Rob? Vem ...”

Hon hejdar sig. Hon vet. Tystnaden fick berätta det.

Med reservation för att scenen förstås kan ha varit skriven så i manus så är den i utförandet ändå ett perfekt exempel på regissören William Wylers (1902–81) handlag. Elegant, enkelt, starkt var hans signatur.

”De bästa åren” kan vara det bästa exemplet på vad man maximalt kunde uppnå med den klassiska stil Wyler stod för. Det är så vackert, så romantiskt, och så glasklart.

”De bästa åren” ligger på SVT Play och är ett tillfälle att se en klassiker modell större. I nära tre timmar följer den tre män som efter krigstjänst försöker återuppta sina liv och hitta sin plats i familjen och samhället. En – pappan ovan – är bankman, en är fattig, och har ett tag med fin uniform och grad fått vara en annan. Den yngsta av dem kommer hem duktig på att bruka krokarna han fått i stället för förlorade händer, men förtärd av oro inför mötet med flickvännen.

Tre män – Fred (Dana Andrews), Al (Fredric March) och Homer (Harold Russell) – återvänder från kriget och försöker återuppta sina liv och hitta sin plats i familjen och samhället.
Tre män – Fred (Dana Andrews), Al (Fredric March) och Homer (Harold Russell) – återvänder från kriget och försöker återuppta sina liv och hitta sin plats i familjen och samhället. Foto: Miramax

Trion har lärt känna varandra på ett flyg hem till småstaden Boone City. Under färden flyger de över ett jätteområde fyllt av plan byggda för kriget. Nu ska de skrotas. Det är ett omen. I hemstaden har livet pågått som vanligt och hemvändande hjältar kan få erfara att de ses som gammalt krigsskrot. Drugstoren där Fred (Dana Andrews) jobbade har expanderat och köpts upp. När Fred tittar in skyndar sig nya chefen att säga att eftersom företaget bytt ägare finns ingen skyldighet att återge Fred hans gamla jobb. På banken får Al (Fredric March) mothugg när han beviljar lån till en veteran som vill satsa på en farm, trots att staten tar en del av risken för sådana lån.

Andra världskriget är det största ämnet i filmhistorien. ”De bästa åren” är filmen om notan. Det är också bländande filmhantverk. Perfektionisten ”Forty-Take Wyler” var känd för att med eviga omtagningar få skådespelare att skära tänder. Tills de stod där med en Oscar i handen.

Det bästa Hollywood kunde erbjuda uppbådades till filmen. ”Citizen Kane”-fotografen Gregg Toland filmade; March och Myrna Loy, som gjorde hans hustru, sammanbiten när hon försöker vrida den sjuttonde drinken ur makens hand, var superstjärnor, särskilt March är för lite känd i dag.

Wyler hade under kriget gått in vid flygvapnet och gjort två dokumentärer om bombräder över Tyskland. Det bidrog till ett patos som han höll under kontroll. ”De bästa åren” kan vara det bästa exemplet på vad man maximalt kunde uppnå med den klassiska stil Wyler stod för. Det är så vackert, så romantiskt, och så glasklart.

Läs fler texter av Mårten Blomkvist

Läs fler filmrecensioner i DN

Ämnen i artikeln

Film
SVT

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt