Filmmagi på somaliska i romantiska dramat ”Dödgrävarens hustru”

Guled irrar runt i utkanterna av Djibouti med en skyffel i näven. Tillsammans med ett gäng likasinnade försörjer han sig som dödgrävare. Det är ingen vidare business trots att de hänger utanför det lokala sjukhuset varje dag, och jagar efter ambulanserna som dyker upp med jämna mellanrum.

Om döden är en vardaglig försörjningsmöjlighet på dagarna för Guled, så är det en betydligt mer smärtsam personlig angelägenhet för honom på kvällarna. Hans älskade, vackra fru Nasra har en infekterad njure och behöver en operation. Annars riskerar hon att dö. Men läkarkostnaden är förstås astronomisk för en familj i ett träskjul utan el.  Deras halvvuxna son Mahad driver runt på gatorna och skippar skolan. ”Ni kan ju varken läsa eller skriva”, fräser han surt när föräldrarna någon gång har tid att uppmärksamma hans skolkande.

Det låter kanske inte så muntert men ”Dödgrävarens hustru”, en finsk-somalisk samproduktion (regissören Khadar Ayderus Ahmed har rötterna i Somalia men är bosatt i Helsingfors), är ett riktigt fynd. En av 2022 års hittills bästa filmer. Tufft ämne förstås, men berättat på ett sätt som både överraskar, skapar spänning, bär på en sarkastisk humor och väcker starka känslor.  Kärleken mellan Guled och Nasra är som en superkraft. Deras intimitet skildras på ett avundsvärt tjusigt sätt, oavsett om han sköljer hennes hår i en tvättbalja eller om de klär upp sig, gatecrashar ett bröllop och dansar tryckare till gryningen.

Sakta men säkert vecklar ”Dödgrävarens hustru” ut sig till ett gripande romantiskt drama med skyhög puls. Kampen mot klockan leder till en roadmovie med klassisk västernkänsla där en herkulisk Guled tvingas göra upp med sitt mörka förflutna.

Den finska fotografen Arttu Peltomaa gör storverk med bilderna. Det guldgula fotogenljuset som flödar över interiörerna i parets enkla hem gör bilderna till små smycken. Svärmiska solnedgångar växlar in äver mäktiga ökenscenerier där den torra, spruckna, salta jorden bildar starka mönster i ett förintande solljus. Ett stilfullt sätt att skildra det dramatiska, sterila landskapet som är släkt med Claire Denis maskulina mästerverk ”Beau travail” från 1990, som också utspelar just i det somaliska grannlandet Djibouti.

Omar Abdi och Yasmin Warsame, hon kanadensisk-somalisk modell som filmdebuterar här, är sällsynt snygga ihop och spelar fram en kärlek och passion som blir en stark motor. Under den lokala ytan finns förstås också ett starkt universellt tema om fattigdom och utsatthet i länder utan allmänt finansierad sjukvård.

”Dödgrävarens hustru” blev mångfaldigt nominerad inför ­Finlands Jussigala, motsvarigheten till Guldbaggen, men har också vunnit den afrikanska kontinentens stora filmpris African movie academy awards samt blivit Somalias första Oscarsbidrag. Ett intressant ­exempel på gränsöverskridande kultur som binder samman kulturer men som också lyckas paketera ett socialt budskap på ett sätt som gör det till smått magisk filmkonst.

Se mer. Tre andra filmer från den afrikanska kontinenten: ”Timbuktu” (2014), ”Atlantics” (2019), ”Amina” (2021).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.