Flykt och faror men också liv och lust i migrantdramat ¨Exodus”

Abbe Hassans kortfilm ”Guld” från 2017 slutar med ett klipp som känns i magen. Lika abrupt som sömlöst växlar flygbilderna motiv – från ett bombat bostadskvarter till ett stillsamt men hotfullt hav. Man anar genast vart tonåringen Amal, som inte längre kan återvända till sitt syriska skyddsrum, är på väg. På några ögonblick gestaltas döden på Medelhavet till tonerna av en arabisk vaggvisa.

Huruvida Amal dör eller ej förtäljer inte kortfilmen men dör gör människor. Så sent som förra veckan sjönk en flyktingbåt utanför den italienska kusten. Lovvärt alltså att det finns filmskapare som fortsätter att skildra den humanitära krisen i Europa. I långfilmsdebuten ”Exodus”, som i januari invigde Göteborgs filmfestival, återvänder Abbe Hassan till Syrienkriget och berättar om en annan ensam flicka vid namn Amal.

Angeläget alltså att det finns filmskapare som fortsätter att skildra den humanitära krisen i Europa.

Flykten valde också henne, och i filmens panikartade inledning blir den tolvåriga flickan utsläppt ur en container i Turkiet. Hennes föräldrar tycks vara försvunna men däremot dyker polisen upp i hamnen och Amal tar rygg på flyktingsmugglaren Sam för att komma undan. Sedan blir han hennes illegala reseguide eftersom hon lovar honom en riklig belöning om han återförenar henne med familjen. Det dröjer inte länge förrän de hamnar på en överfull gummibåt.

”Exodus” gör publiken till följeslagare på resan mot Sverige och fotografen Petrus Sjövik förmedlar känslan av såväl gassande sommarsol som havskylan om natten. Det gnisslar förstås om Amals och Sams samvaro, där hon är påstridig och hoppfull medan han är luttrad och motvillig. Samspelet mellan den palestinske skådespelaren Ashraf Barhom och svenska debutanten Jwan Alqatami är i alla fall omedelbart spänstigt och intressant.

Men deras relation bygger alltså på en transaktion. Om det en gång började som något annat, vilket Sam åtminstone påstår själv, liknar verksamheten numera definitivt profithungrig människohandel. Hans cyniska och hala kompanjon Karim (Isa Aouifia) verkar därför inte vara någon att lita på. Men skulle Sam på något sätt vara annorlunda?

Det finns något förväntat för att inte säga genomskinligt med skildringen av den råbarkade mannen, som talar med en tillbakahållen och nästan viskande vrede, men mjuknar i mötet med en sprudlande tween. Bilden av ångerfulla smugglare med blod på sina händer fanns nyligen i den svenska tv-serien ”Försvunna människor”. ”Exodus” är visserligen mer trogen flyktingens perspektiv, men det hade varit ännu mer intressant om Amals blick fått prägla filmen.

Den framkommer inte minst i scenerna från en övergiven flygplats i Grekland, tillika ett tillfälligt flyktingläger, som är filmens mittpunkt. Där lyser både längtan och envishet ur ögonen på Jwan Alqatami, när Amal hittar jämnåriga flyktingar och får låna en mobiltelefon. Och där finns också, precis som i ”Guld”, ögonblick av fest och dans som tecken på mänsklig motståndskraft och livslust i krigets skugga.

Se mer. Tre andra sevärda filmer om flyktingskap: ”Bortom Lampedusa” (2016), ”Ljus i natten” (2017), ”The man who sold his skin” (2020).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Jacob Lundström.