Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-05 21:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/for-niklas-schioler-ar-poesin-tidlos-och-allmangiltig/

BÖCKER | RECENSION

För Niklas Schiöler är poesin tidlös och allmängiltig

För Niklas Schiöler är dikten existentiellt livsnödvändig, något han talar om i ordalag man numera inte ofta hörs användas annat än av fotbollssupportrar. Jesper Högström läser hans essäbok ”Bikt om dikt”.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Poesi är en verksamhet som inte är lätt att beskriva på prosa. Det har den i och för sig gemensamt med de flesta andra aktiviteter, som svampplockning, World of Warcraft-spelande, musik och pingis.

Den påtagliga skillnaden är att både poesi och prosa är olika sätt att använda språket och att det därför kan tyckas särskilt viktigt att dra en gräns mellan det som Niklas Schiöler kallar ”de vedertaget kodade normalspråken” och poesins språk, som gläntar på dörren till en värld ”på andra sidan det förväntade och ordinära.”

Schiöler är mest känd för en bok som försökte jämföra just musik och pingis med poesi och översätta dem till prosa (essäsamlingen ”Konstellationen – om Beethoven, Tranströmer och Jan-Ove Waldner”.) ”Bikt om dikt” är en övning i samma stil, fast racketen och spinetten har gått till Blocket och det handlar nu uteslutande om poesi. Som i Schiöler fall – det bör framgå av det redan citerade – är något existentiellt livsnödvändigt, något han talar om i ordalag man numera inte ofta hörs användas annat än av fotbollssupportrar.

När Schiöler beskriver sin upplevelse av ”J Alfred Prufrocks kärlekssång” är det med ett tonfall som när en Hammarbysupporter talar om guldet 2001, när han beskriver radbrytningarnas effekt i en R S Thomas-dikt är det med samma kärleksfulla saklighet som när en gammal MFF-are talar om en tackling av Krister Kristensson.

Det är befriande oironiskt, oakademiskt och osmart och samtidigt uppfordrande. För Schiöler är en dikt tidlös och allmängiltig – det går att läsa Homeros utan att behöva lektioner av någon mentalitetshistoriker och Södergran utan att ha läst feministisk litteraturteori – men kräver samtidigt arbete, tillägnelse, disciplin.

Det ligger förmodligen i sakens natur att han är mottaglig för ett problem som ofta drabbar poesikritik, nämligen att låta det lyriska språket invadera prosan. Det gäller ju att säga det som ska sägas så effektivt som möjligt, att hamra hem poängen med den metod Schiöler själv framhävde i essän om J-O Waldner: effektivitet, minimalt rörelsemönster, inga ”språng i sid- och djupled”.

Tyvärr finns det en hel del av den sortens språng i Schiölers egen spelstil: lyrismer, gammaldags högtidliga ordvändningar och den sortens neologismer som får åtminstone mig att haka upp mig (”lydöv”, ”marschfast”).

Hans läsningar av Fröding är inlevelsefulla och insiktsfulla – på tal om ”Vackert väder” avfärdar han snabbt den modernistiska missuppfattningen att ”disharmoni måste gestaltas disharmoniskt” och han har en sympatisk känsla för den ”låga men blida röst[en] om gemenskap och försoning” i ”En fattig munk från Skara”. Men de klara utsagorna konstras till av sökta konstruktioner (”pinsamhetens bort-härifrån-begär”, ”denna solspetsade vers”) och affekterade ordvitsar – ”Om världen jävlas utan misskund vänder jag andra dikten till”.

Det betyder att en bok som vill förklara poesins omstörtande roll i ett liv ofta blir poetisk i negativ mening, det vill säga fluffig och bombastisk. Schiöler vill inte skriva poesikritik, utan formulera vad poesin betyder för honom. Men den människa som ägnar poesin en sådan beundransvärd hängivenhet förblir dold bakom verbala dimmor.

Vad är det för plågsamt minne som väcks av Frödings ”Vackert väder”? ”Med hela mitt värkande minne och med tafatta försök att slänga skamsäckarna överbord klänger jag mig fast i denna dikt.” Vad ligger bakom det retoriska utropet, på tal om samme poets fattige munk från Skara: ”Genom åren har jag begått nästan all skit munken begått”? Vad är det för skit han har missat, frågar man sig, att slå ihjäl en kanik eller att synda med en nunna?

Schiöler lägger sig vinn om att i bokens inledning distansera sig från ”den obesvärat kommunikativa texten” och i ganska klichémässiga ordalag attackera ”den som sitter med maktens piska i handen för att ängsligt skydda sig mot det obefästa och föränderliga.”

Jag vill påstå att det har sina poänger att vara kommunikativ när man vill förmedla det obefästa och föränderliga. ”Varför göra om musik till verbala tondikter?” frågade sig Schiöler i sin essä om Beethoven. Den frågan gäller den som skriver om poesi också.

Läs fler texter av Jesper Högström och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt