Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-22 14:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/forforiska-fantasilandskap-utforskas-pa-nationalmuseum/

Konstrecensioner

Förföriska fantasilandskap utforskas på Nationalmuseum

Bild 1 av 7 Vy från utställningen ”Arkadien – ett förlorat paradis” på Nationalmuseum
Foto: Cecilia Heisser/ Nationalmuseum
Bild 2 av 7 Claude Lorrain, ”Landskap med Argus som vaktar Io”, ca 1644/45.
Foto: Harry Cory Right/By permission of the Earl of Leicester and the Trustees of the Holkham Estate
Bild 3 av 7 Maurice Blot, gravyr efter Nicolas Poussins 1600-talsmålning ”Herdarna i Arkadien” (Et in Arcadia ego).
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Bild 4 av 7 Anna Boberg, ”Fiskeflottan går ut. Studie från Nordlandet”, ca 1910.
Foto: Nationalmuseum/lan
Bild 5 av 7 Robert Thegerström, ”Vid stadens utkant”, odaterad.
Foto: Cecilia Heisser/ Nationalmuseum
Bild 6 av 7 Fotografi av Suvra Kanti Das, ”Man vid vatten – ödelagt landskap”, 2011.
Foto: © Suvra Kanti Das
Bild 7 av 7 Claude Lorrain, ”Boskap”, lavering.
Foto: Cecilia Heisser/ Nationalmuseum

På torsdag öppnar Nationalmuseums höstsatsning ”Arkadien – ett förlorat paradis”, om ideallandskap och dess baksida. En långt ifrån publikfriande men berikande utställning, tycker Birgitta Rubin.

Arkadien är en bergig region i Grekland, men sedan antiken även benämningen på ett idylliskt fantasilandskap. Där är den orörda naturen vild och vacker, flödar av mjölk och honung, befolkad av herdar och herdinnor, nymfer och satyrer, filosofer och eremiter. Det är en skådeplats för mytologiska berättelser om passion, plikt och konflikt, som konstnärer i Rom började gestalta på 1600-talet. Claude Lorrain och Nicholas Poussin var förgrundsgestalter i denna klassiska tradition, som i flera hundra år dominerade landskapsmåleriet.

Om detta handlar Nationalmuseums stora höstutställning ”Arkadien – ett förlorat paradis”, med tonvikt på fransk och italiensk konst från 1600-talet.

Men historieskrivningen fortsätter in på 1800-talet, med romantiken i Norden, friluftsrealism och förra sekelskiftets nationalromantik, plus ett par nutida nedslag. Fast då handlar det mest om det förlorade paradiset, om försummad eller förödd natur. Hinterland.

Det scenograferade Salvator Rosa-rummet på Nationalmuseum.
Det scenograferade Salvator Rosa-rummet på Nationalmuseum. Foto: Cecilia Heisser / Nationalmuseum

Ärligt talat så är detta ingen utställning som lockade mig på förhand och katalogen ger ingen medryckande vägledning i det akademiska konceptet. Här finns heller inte mycket av spektakulärt ögongodis. Det mesta är vid första påsyn disiga, mörka landskap med små staffagefigurer i kryptiska scener, omslutna av tunga, gammaldags guldramar.

Så detta är motsatsen till en publikfriande kioskvältare som Nationalmuseum så väl hade behövt med sitt alarmerande underskott i coronapandemins kölvatten. Men ge utställningen tid, säger jag – för konsten växer när man väl tittar närmare på bilderna, studerar detaljarbetet och läser vägg- och verkstexter.

Här finns ett flertal raffinerade landskap och några förtrollande vyer, liksom en mångfald fascinerande och ibland fasansfulla skildringar – därtill ett par ekivoka och bisarrt underhållande motiv. Folkbildande är det också och urvalet väcker nog så aktuella frågor om natursyn, även om jag tycker att Arkadientemat stundtals tappas bort.

Utställningen inleds med beskrivningar av hur konstnärer verksamma i Rom vandrade ut från staden till den så kallade romerska campagnan, där Tibern slingrar sig fram och antika gravar, akvedukter och ruiner reser sig på höjderna. Orterna Subiaco med sina kloster och Tivoli med sitt vattenfall och klippan med gudinnan Vestas rundtempel var särskilt omtyckta motiv – och återkommer i många av målningarna som är samlade i den första stora salen.

Ironisk nog var landskapet utanför Rom vid denna tid allt annat än idylliskt; hårdbetat av boskap, drabbat av jordflykt och ständiga översvämningar – ett tillhåll för både malariamyggor och rövare. Idealiseringen av herdelivet ter sig också förljuget och det verkliga Arkadien hade ingen av dessa konstnärer besökt (dåförtiden del av Ottomanska riket, ett fiendeland).

Vad Lorrain och Poussin gjorde var att komponera ihop delar av verkliga och påhittade vyer till pastorala landskap, gärna med gläntor där scener ur antik mytologi och episoder ur Bibeln framställdes. Claude Lorrain blev också speciellt beundrad för sin ljusbehandling och sina atmosfäriska effekter, det där fuktiga diset som går igen i både hans egna och efterföljares verk på utställningen.

Nicolas Poussin, ”Zeus (Jupiters) uppfostran”, 1636–37.
Nicolas Poussin, ”Zeus (Jupiters) uppfostran”, 1636–37. Foto: © Dulwich Picture Gallery, London, UK

Här visas för första gången en nyupptäckt målning av Lorrain, ”Landskap med lantlig dans”, som ägs av Svenska Akademien. Få trodde på honom som upphovsman, då en kvinnofigur i förgrunden hade dasslock till händer – som efter rengöring visade sig vara en tamburin! Och missa inte Lorrains livfulla teckningar i ett sidorum, med idisslande kossor, dramatiska oväder och buskage med lekande barn.

Nicholas Poussins inflytande visas genom en gravyr efter hans kända målning ”Herdarna i Arkadien” (1637–38), som har samlats vid ett gravmonument med inskriptionen ”Et in Arcadia ego” (även jag i Arkadien). Figurerna hos Poussin är betydligt mer framträdande än hos Lorrain och i detta motiv smög han in dödselementet i landskapsidyllen.

Men som nyetablerad i Rom på 1620-talet gick Poussin in för mer lättsålda arkadiska motiv som ”Nymf och satyrer”. National gallery i London har lånat ut denna frivola målning, som på 1800-talet dömdes ut som moraliskt förkastlig men jag i dag klassar som ett praktexempel på det feministiska begreppet ”den manliga blicken”, som begär den passiva, nakna kvinnokroppen.

I kabinetten finns åtskilliga verk som återger kärlek i mytologisk dräkt, som Artemis och Endymion, Orfeus och Eurydike, Dido och Aeneas – i ett rum ackompanjerat av Henry Purcells gudomliga aria ”Didos klagan”. I rummet intill finns en gravyr med Apollon och den spartanske kungasonen Hyakinthos, ett exempel på samkönad kärlek. Och det bisarra motivet där Zeus som barn får lära sig att dia en get skulle nog många nuförtiden missta för en sexuell avvikelse.

I passagen till utställningens andra del är det kris i Arkadien, Troja brinner och Aeneas flyr i François Només dramatiska målning. Men den i särklass mest ödesmättade konstnären i sammanhanget är Salvator Rosa, vars oljemålning ”Empedokles död” förstorats upp på en hel fondvägg.

Italienaren Rosa utvecklade mörkare, mer hotfullt kittlande landskapsmotiv, med skräckinjagade scener och häxor, jättar och rövare i otämjd natur. I ovan nämnda verk kastar sig filosofen Empedokles ner i vulkanen Etnas brinnande krater, i tron att han blivit en gud.

François Boucher, ”Utsikt vid Tivoli med Vestas tempel”, ca 1731–34.
François Boucher, ”Utsikt vid Tivoli med Vestas tempel”, ca 1731–34. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum

I den andra delen av utställningen förändras blicken på landskapet, med 1800-talets snabba industrialisering och urbanisering. Här kan naturen ses som en ekonomisk tillgång och konstnärerna skildra gruvor, sågverk, stenbrott, framrusande tåg och urbana utkantsområden.

Här hänger Elias Martins målning av ”Skebo bruk”, som beskriver järntillverkningen med rökpelare från smedjan i kombination med en ”naturlyrisk, nästan arkadisk framställning” av landskapet. Här finns också Carl Fredrik Hills sakliga återgivning av ”Stenbrottet vid Oise II”, Prins Eugens stämningsmättade utsikter mot den rykande Saltsjökvarn och Otto Hesselboms storslagna panoramamålning från Dalsland, ”Vårt land”.

Här figurerar också utställningens enda kvinna, Anna Boberg, med ”Fiskeflottan går ut”, ett gnistrande vackert arktiskt vinterlandskap. I dessa salar lättar dunklet, urvalet är stilistiskt mer varierat, dynamiskt och färgstarkt. Betande och pinkande kossor förekommer också, i vad som beskrivs som ”ett slags arkadisk propaganda, där det egentligen slitsamma lantbrukarlivet har polerats upp till en isolerad idyll”.

I denna avslutande del har Nationalmuseums kuratorer samarbetat med konsthallen Färgfabriken, som kopplat in den nutida konstnären Suvra Kanti Das. Hans foto från Bangladesh av ”Man vid vatten – ödelagt landskap” är klart olycksbådande.

Det sätter i gång tankarna om dagens rövarkapitalism, som exploaterar naturen så katastrofalt att folket tvingas bli klimatflyktingar. Men det är för klent med endast två nya verk och några sidor i katalogen. Här finns ett perspektiv värt att utveckla, så det är särskilt synd att programverksamheten nu ligger nere av smittskyddsskäl.

Jag får hoppas att Nationalmuseum trots allt kan locka publik till denna lärorika och tänkvärda utställning.

Ämnen i artikeln

Konst

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt