Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-06-22 14:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/fran-skval-till-livskval-sa-har-sommar-i-p1-forandrats-sedan-starten/

KULTUR

Från skval till livskval – så har Sommar i P1 förändrats sedan starten

Athena Farrokhzad, Christian Falk och Tage Danielsson.
Athena Farrokhzad, Christian Falk och Tage Danielsson. Foto: TT

På torsdagen presenteras årets Sommarvärdar. I dag präglas programmet av kändisars livsberättelser, ofta med kriser och bekännelser som lockbete.

Men från början handlade Sommar i P1 om att fylla programtid så billigt som möjligt.

”Ett kvalificerat skvalprogram.”

Så beskriver radioveteranen Carl-Uno Sjöblom idén till Sommar i P1, i en intervju inför 50-årsjubiléet 2009. Han är den nu levande person som varit Sommarvärd flest gånger – vid 22 tillfällen under tolv säsonger.

När programmet startade 1959 på initiativ av Sveriges Radios underhållningschef Tage Danielsson var målet att fylla programtid på ett billigt sätt, konstaterar Sjöblom.

”Det var radiotjänstemän, och -kvinnor, som kommenderades eftersom de var vana att prata i radio och agera discjockeyer. För det var det man främst var”, säger han i intervjun.

Programmet direktsändes i tre timmar med avbrott för väderrapport och nyheter. Tonvikten låg på musiken. Snart anlitades kända Sommarvärdar, som artisten Lill Lindfors, poeten Bo Setterlind och författaren Per Gunnar Evander.

– Runt 1960 utmanades den traditionella bildningsradion av ”pratradion”. Det skulle vara lättsam underhållning. ”Sommar” var ett musiksatt kåseriprogram, säger mediehistorikern Per Vesterlund som är universitetslektor på Högskolan i Gävle.

Under 1970- och 80-talen övergick det successivt till att handla om livsberättelser av olika slag. Per Vesterlund menar att man kan dela upp dessa i tre kategorier: biografiska, professionella och traumatiska.

– En slitstark genre som växte fram i tv-mediet under den här tiden är talkshowen. I ”Hylands hörna” kunde statsministern framställas som folklig. I ”Sommar” fick ofta populära personer i stället visa en seriös och känslomässig sida.

Per Vesterlund beskriver uppdraget som en ”celebritetsmanifestation”, som var starkt förknippad med massmediernas utveckling under 1900-talet.

– Det blev en winwinsituation där kändisen befäste sin status och programmet sin relevans genom att presentera lockande namn.

Han noterar att de Sommarpratare som valts utifrån sin profession numera hellre talar om sitt specialämne än om sin karriär.

– I dag är det vanligt med forskare som tar upp till exempel faktaresistens eller klimatfrågor. På 70-talet kunde det vara en journalist som pratade om ett tema som han eller hon inte nödvändigtvis hade en personlig koppling till, kanske New York och så spelades lite musik därifrån.

En annan skillnad i dag jämfört med förr är att programmen utvärderas, recenseras och diskuteras på ett annat sätt. Kvällstidningarna betygsätter allt ifrån musikval till ”skrytkvot”.

– Det har förstås med digitaliseringen och strömningstjänster att göra. Men i dag är ett Sommarprat också en personlig prestation. Hur hanterar den här kändisen sina 90 minuter? Visar den några oanade sidor? Det vore otänkbart för 40 år sedan när ”Sommar” på sin höjd gick i repris. Samtidigt bekräftar det programmets särställning. Man ser inte lika mycket recensioner av poddar.

Per Vesterlund lyfter fram 1990-talet som ett experimentellt decennium för ”Sommar”.

– Jag minns bland annat Kristian Luuks program, där han i stället för att prata själv lät kollegor och vänner tala om honom. Det är ett typisk postmodernt grepp där han försöker vända på hela konceptet. I dag finns inte den platsen för självironi, det har blivit för seriöst för det.

Bengt Bok är professor i radioproduktion vid Stockholms konstnärliga högskola. Han framhåller intimiteten som programmets kärna.

– Radio handlar om att skapa ett rum dit man bjuder in lyssnaren för att bli delaktig i en berättelse. Det fungerar bevisligen i den här formen, eftersom det är så uppskattat. Programmet ger också lyssnarna en chans att möta personer som de inte ens visste existerade och få en relation till dem. Konsten är att mixa mellan förutsägbara och överraskande namn, säger han.

Men att sitta i en studio och hitta ett personligt tilltal är inte lätt. Det kräver övning, poängterar Bengt Bok.

– För den som inte är i berättarbranschen är det förstås en väldigt ovan situation. Känns det ytligt och opersonligt blir det platt fall. Men det kan gå åt andra hållet också. En del skådisar är så självgående tack vare sin erfarenhet att berättelsen blir ointressant.

Nervositet riskerar att begränsa framförandet, har han märkt.

– En som hanterade det väldigt bra var Martin Kellerman. Han inledde med att berätta hur nervös han var och återkom till flera gånger under programmets gång. På så vis bjöd han in lyssnaren i rummet och skapade den där intimiteten.

Men det krävs också ett intressant upplägg.

– Personligen tycker jag att det är tråkigt med kronologiska livsberättelser. I stället bör man plocka ut detaljer och fragment av ett liv. För att det ska lyfta måste också en annan dimension än det personliga finnas med.

Ett av Bengt Boks favoritavsnitt är Athena Farrokhzads Sommarprat från 2014.

– Det var oväntat disponerat och försatt i en poetisk berättartradition som blev intressant att lyssna på. Genom sig själv närmade hon sig ämnen som rasism, klassfrågor och politiskt våld.

Samma år sändes också Christian Falks program, två dagar efter hans död.

– Det var välberättat i den situation han befann sig i. Han pratade om sin uppväxt utifrån var han befann sig just då. Man behövde inte ha en relation till hans musik för att dras in. Det var oerhört skört.

Den där skörheten skapade närhet till lyssnaren, menar Bengt Bok.

– Christian Falk var så sjuk att han fick kämpa vissa stunder. Ändå kunde han föra känslomässiga och intellektuella resonemang. Jag blev helt tagen.

När han undervisar studenter som ska bli programledare, reportrar och producenter lyfter han fram rösten som radiomediets kanske starkaste och viktigaste tillgång, men den får aldrig låta spelad. Både Christian Falk och Athena Farrokhzad lyckades förmedla en ärlighet genom rösten, tycker Bengt Bok. Det är också där potentialen finns att utveckla konceptet ”Sommar i P1”.

– Om jag blev inbjuden att bli Sommarvärd skulle jag viska hela programmet. Det tycker jag vore spännande om någon provade. I övrigt är ramen så given och formen så ren att den är svår att mixtra med. Förnyelsen handlar nog helt om vilka som bjuds in att prata. Jag skulle önska en större mångfald av ”vanliga” människor, inte rapparen från orten utan rapparens mamma.

Läs mer om Sommar i P1

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt