Franska ”Natten till den 12:e” är ett ”Twin Peaks”-doftande feministiskt kriminaldrama

Alla människor behöver en ventil. För den nytillträdde polischefen Yohan (Bastien Bouillon) är den velodromcykling, för mordoffret Clara var den fram till den där fruktansvärda natten den 12:e (vilken månad spelar egentligen ingen större roll) att ha sex. Den natten skall komma att bli ödesdiger för dem båda i och med att det var då som en maskerad man tände eld på Clara. Hennes brutala död ledde också till en mordutredning som skulle komma att hemsöka Yohan för resten av hans liv. Vem var mördaren och vad hade han för motiv?

Det har regnat Césars (inklusive bästa film) över Dominik Molls ”Twin Peaks”-doftande kriminaldrama där miljön är minst lika viktig som karaktärerna. Precis som i David Lynch tv-serie är det vackra och karga bergslandskapet runt Grenoble full av mystik och en slags stumhet som går igen i människorna som bor där. Männen som kallas in på förhör, Claras älskare, visar alla upp en extrem kontaktlöshet och skrämmande brist på empati med offret. Med den typen av människosyn skulle i princip vem som helst kunna vara skyldig till brottet.

Den sorgsne Yohans arbete går ungefär lika mycket ut på att söka efter ledtrådar som att ta hand om sin krisande kollega Marceau, vars fru precis har lämnat honom. Samspelet mellan den surmulne Bastien Bouillon och den hetlevrade Bouli Lanners är filmens stora behållning.

Oavsett temperament kan man än en gång konstatera att poliser måste vara filmvärldens ensammaste yrkeskår. Även om den franska polisens arbetsmetoder lär sätta griller i huvudet på många (mycket oklara rutiner när det kommer till husrannsakan och avlyssning) är detta lika mycket klassisk svensk snutfilm med beskt kaffe och krånglande kopiatorer som ett feministiskt franskt ramaskri. En av snubbarna som Clara har dejtat har skrivit en misogyn raplåt om hur han sätter eld på henne medan en annan av hennes killar misshandlat sin ex-fru.

Även på den mansdominerade polisstationen finns en obehaglig jargong där vissa tycks mena att Clara får skylla sig själv eftersom ”hon var en tjej som verkade gilla hårda tag.” Mellan raderna anar man också en viss begreppsförvirring mellan generationer när det kommer till uttrycket ”öppen relation.”

Alla dessa indicier hade verkligen räckt för att förstå filmens budskap. Bara det faktum att någon väljer att sätta eld på en kvinna är i sig en oerhört stark bild. Tyvärr är det något yrvaket i gestaltningen av allt detta som gör att mycket av det som kunde ha sagts i undertexter i stället uttrycks i agiterande monologer. Det är synd eftersom det blir en så skarp kontrast till den i övrigt subtila tonen i filmen. Den finstämda musikläggningen, pauseringarna och betoningen på antidramat, det vill säga bristen på dramaturgisk förlösning, som stämmer så väl överens med bilden av livet som en ellipsformad velodrom-bana där allt går i cirklar utan att nödvändigtvis få ett tillfredställande slut.

Se mer. Tre andra franska thrillers: ”Nikita” (1990), ”Point blank” (2010) ”Främlingar vid vatten” (2013).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul