En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-06-06 08:17
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/fredrik-strage-jag-tappar-standigt-saker-men-vagrar-skaffa-digital-kalender/
Jag vet inte hur jag blev klumpig, men förmågan att ständigt tappa bort saker är möjligen ett arv från min mor. Hennes nycklar var alltid borta, mina hittade jag en gång i frysen. Och nyligen tappade jag bort min kalender.
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
Glömmer min väska på tåget hem från filmfestivalen i Värnamo. Beskriver innehållet i ett mejl till SJ:s hittegodsavdelning: en signerad bok med filmrecensioner av Stig Björkman, en t-shirt som slår ihop gothbandet Bauhaus logga med ögonklyvningen i Luis Buñuel film ”Den andalusiska hunden” och – jobbigt nog – min planeringskalender.
Plötsligt har jag ingen aning om vad jag ska göra under resten av året. Jag har slarvat bort hela 2023. ”Vad lär vi oss av det här?” frågar en vän. ”Att du ska skaffa digital kalender!”
Jag är dessvärre en analog person. Om jag inte skriver ner möten, middagar och uppdrag i min papperskalender känns det inte som att de kommer att hända på riktigt. Jag måste ringa in, stryka under och kludda med färgpennor för att komma ihåg allt. Och tydligen gör jag rätt. Nyligen skickade en grupp forskare vid Karolinska institutet en remiss till skolministern om att elever lär sig sämre när de använder digitala verktyg.
Min flickvän delar min kärlek till kontorsmateriel. Om jag säger ”nu plockar vi fram våra papperskalendrar och planerar det här” glittrar det till lite extra i hennes ögon. Hon är inte lika förtjust i min förmåga att slarva bort saker. Jag har en flängig personlighet. Jag gör det mesta snabbt och råkar ofta ha sönder eller tappa bort prylar.
På grund av det finns många fina saker i mitt hem som jag helst inte använder. Ett par skinnhandskar från Marc Jacobs, till exempel, som ligger kvar i sin presentförpackning. Och en dyr vinkaraff. Mina Ray-Bans bär jag inte heller eftersom jag vet att de omedelbart skulle dematerialiseras.
Jag vet inte hur jag blev klumpig men min förmåga att tappa bort saker är möjligen ett arv från min mor som under hela min uppväxt ständigt blev av med sina nycklar. När hon började ställa ut abstraktexpressionistisk konst intalade jag mig att vi delade ett slags inre kreativt kaos, där det inte fanns utrymme för petitesser som var man lägger bilnycklar, plånböcker eller glasögon.
Jag nickade instämmande när Bodil Malmsten en gång skrev: ”Lägg nycklarna på samma ställe så hittar du dom, säger människor som inte vet vad stress är. Samma ställe som vad?” I fjol tappade jag mina lägenhetsnycklar. Efter flera dagars letande återfann jag dem – i frysen.
Vissa prylar, de allra viktigaste, brukar återvända om jag blir av med dem. De är som satelliter i omloppsbana kring mig. För att de inte ska mista den egenskapen byter jag aldrig ut dem. Jag har haft samma plånbok sedan nittiotalet – trasig, bucklig, full av kvitton – eftersom de mindre modeller som jag testat försvinner direkt. Min nyckelknippa med en AC/DC-kapsylöppnare har jag haft sedan 1997. Den har till och med återvänt efter att jag tappat den i en gatubrunn.
Och den här gången har jag tur även med kalendern. En vänlig själ hittar min väska på tåget och jag kan hämta ut den på SJ:s hittegodsavdelning. En månad senare föreläser jag på gayklubben Stockholm Bears. På väg hem med tunnelbanan glömmer jag samma väska igen. Jag beskriver innehållet i ett mejl till SL:s hittegodsavdelning: discoproducenten Patrick Cowleys erotiska dagbok ”Mechanical fantasy box”, en Tom of Finland-t-shirt och – jobbigt nog – min planeringskalender.
Jag skäms och överväger seriöst att skaffa digital kalender. Men så en morgon ser jag något sticka upp ur tvättkorgen. Kalendern! Tydligen hade jag slarvat bort den redan innan jag var medveten om att jag slarvat bort den. Men väskan (svart axelremsmodell från Fred Perry) är fortfarande borta. Hojta om du ser den.
