Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-10-01 14:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/fredrik-strage-veteranen-dario-argento-har-tampats-med-censuren-i-hela-sitt-filmande-liv/

KULTUR | KRÖNIKA

Fredrik Strage: Veteranen Dario Argento har tampats med censuren i hela sitt filmande liv

Dario Argento är efter en tio år lång regipaus tillbaka med ”Occhiali neri” (Svarta solglasögon).

I nästa vecka kommer Dario Argento till Stockholm som gäst på filmfestivalen Monsters of Film. Då är det på sin plats att vi ber honom om ursäkt. Ingen framstående regissör blev under sin storhetstid lika illa behandlad av den svenska filmcensuren.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

För åtta år sedan åkte jag till Uppsala för att se synthduon Kite. På scenen projicerades klipp ur gamla filmer, bland annat en rökande Daria Nicolodi ur thrillern ”Profondo rosso” från 1975. Hon medverkade i många av sin make Dario Argentos skräckklassiker. ”Suspiria”, hans mest kända, hjälpte hon till att skriva.

Jag delade en bild från konserten på Twitter, utan att tagga Daria Nicolodi, men fick ändå ett hjärta från henne. När jag berättade lite om Kite och skickade deras cover av Tom Paxtons ”I give you the morning” skrev hon: ”I like Kite. So I allow myself to give you the night.”

För två år sedan gick solen ner över Daria Nicolodi för sista gången. Men hennes ex-make är fortfarande i livet och kommer till Stockholm nästa vecka som gäst på festivalen Monsters of Film. Då är det på sin plats att vi ber honom om ursäkt. Ingen framstående regissör blev under sin storhetstid lika illa behandlad av den svenska filmcensuren som Dario Argento.

På sjuttio- och åttiotalet skapade han obestridliga mästerverk som antingen klipptes sönder, som ”Profondo rosso”, ”Suspiria” och ”Inferno”, eller förbjöds helt, som hans fyrtioårsjubilerande blodbad ”Tenebre”.

Att Argento verkade inom genrerna skräck och giallo (italienska för ”thriller”) gjorde att han klumpades ihop med mindre nogräknade b-filmsregissörer. Hans visuella överdåd spelade snarare i samma liga som renässansmålarna.

Argento brydde sig aldrig om etik, sällan om logik och alltid om estetik: undersköna kvinnor råkade illa ut i undersköna miljöer. Givetvis anklagades han för misogyni. 2012 skrev Elin Unnes i Bon Magazine om varför ”Suspiria” blivit ett nyckelverk för modeskapare: ”Tjejer som bråkar sexigt helt utan anledning? Jajamensan. Tjejer som dör sexigt, insnärjda i taggtråd? Inga problem. Tjejer som återuppstår från de döda i rum med den snyggaste tapet italiensk film någonsin skådat? Bring it!”

Sedan slutet av nittiotalet har Dario Argentos filmer blivit allt sämre. Men nu är han efter en tio år lång regipaus tillbaka med ”Occhiali neri” (Svarta solglasögon), en giallo som inte kan mäta sig med klassikerna men lyckas vara anstötlig, vrickad och elegant.

Den inleds med en solförmörkelse i EUR, det av Mussolini uppförda området i Rom (där även ”Tenebre” utspelar sig). Diana, lyxprostituerad, trippar förbi på höga klackar och sätter på sig ett par solglasögon. ”Varken solen eller döden kan man betrakta med stadig blick”, säger hennes kund (och citerar François de la Rochefoucauld).

Snart kan Diana inte betrakta något alls eftersom hon flyr undan en mordisk psykopat, kraschar sin bil och blir blind. En liten kinesisk pojke, vars föräldrar dött i olyckan, blir hennes kompanjon när hon försöker anpassa sig till ett liv i mörker, lära sig gå med blindhund och undvika mördaren som fortfarande förföljer henne.

I Argentos ”Opera” (som klipptes ner med 25 minuter i Sverige) tejpar en dåre fast nålar under ögonlocken på en stackars sopran för att tvinga henne att se på när han styckar hennes pojkvän. I ”Occhiali neri” har hjältinnan det motsatta problemet. Handikappet hindrar henne dock inte från att sälja sex i en scen som – näst efter en omotiverad ormattack – är filmens konstigaste.

Det mediokra skådespeleriet (till och med hunden är kass) kompenseras av hejdlösa hemoglobinexcesser och ett synthsoundtrack signerat fransmannen Arnaud Rebotini (som ryckte in när Daft Punk, som enligt Argento tackat ja till att skriva musiken, splittrades).

Rebotinis band heter Black Strobe. Och när den 82-årige Dario Argento är som bäst funkar han också som ett svart stroboskop, en pervers maskin som matar fram chock på chock genom en blodröd bella notte.

Läs mer:

Sex skräckfilmer som förändrade sin samtid

Läs fler krönikor och andra texter av Fredrik Strage

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt