Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-08-14 08:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/geoff-dyer-zoomar-in-mastarnas-sista-strid/

BÖCKER | RECENSION

Geoff Dyer zoomar in mästarnas sista strid

Roger Federer har haft en lång och elegant karriär som går mot sitt slut.
Roger Federer har haft en lång och elegant karriär som går mot sitt slut. Foto: Peter van den Berg/TT

Allt tar förr eller senare slut: livet, idrottskarriärer, konstnärskap. Om den sista tiden – och kanske striden – kretsar britten Geoff Dyers essäbok ”The last days of Roger Federer”. Jan Holmberg introducerar en prosaförfattare med känsla för stil och humor.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Förr eller senare tar livet slut. I väntan på det fyller vi tillvaron med all möjligt – då och då, i bästa fall, med stimulerande sysselsättningar och kärleksfulla relationer. Som också de tar slut.

När författaren Geoff Dyer fick syn på Boris Becker under Wimbledon 2018 kämpade den forna tennisstjärnan med att få upp en toalettdörr. ”Det verkade som om han hade problem med knän och höfter att lägga till sina hårproblem, konkursproblem och det för en tysk högst ovanliga förlust-av-diplomatisk-immunitet-som-attaché-för-Centralafrikanska-republiken-problemet.”

Beckers pensionärstillvaro tycks inte vara något vidare (nyligen dömdes han till ett fängelsestraff för förskingring). Men, konstaterar Dyer, om han så hade haft ännu ondare eller varit ännu tunnhårigare, så kan ingenting av det ta ifrån Boris Becker att han vann Wimbledon tre gånger – innan han fyllt tjugoett.

Mot slutet blev William Turners måleri nästan helt abstrakt. Motiven – landskap, byggnader och människor – kan bara anas, de är som utfrätta. Ett utdraget slut mot intigheten: ”Om Turner någonsin hade målat sin sista tavla”, skrev D H Lawrence, ”skulle den ha bestått av en vit glödande yta.”

Filosofen Friedrich Nietzsche tänkte stora tankar – och blev galen i slutet av sitt liv.
Filosofen Friedrich Nietzsche tänkte stora tankar – och blev galen i slutet av sitt liv. Foto: TT

Efter det berömda sammanbrottet i Turin 1889 blev Friedrich Nietzsche aldrig mer sig lik. Eller ja, sig lik var väl det enda han var under de tio sista åren, när systern klädde upp den före detta filosofen, numera en dreglande dåre, och förevisade honom för tillresta beundrare. I korta stunder kunde Nietzsche ännu likna en vis man, men det var nog inte det han hade menat med sin idé om den eviga återkomsten.

Om dessa slut och många andra handlar Geoff Dyers ”The last days of Roger Federer”. Det rör sig alltså om slut på konstnärskap, idrottskarriärer och liv. Om den sista tiden, den sista striden, den siste mohikanen och alla andra slags slut man kan tänka sig. Det är en ganska enastående bok. Tycker jag, bör tilläggas, då det delvis kan bero på att jag tillhör målgruppen: stor beundrare av Dyer och femtioett år gammal, när slutet börjar kunna anas.

Dyer är författare, men också alltid kritiker. Som sådan ställer han sig utanför, betraktar och analyserar, inte bara andra författare och konstnärer, utan alltid mest sig själv

Engelsmannen Geoff Dyer har skrivit några romaner (”Paris trance” och ”The search” rekommenderas särskilt) och många essäer (över ämnen som jazz, litteratur, fotografi, Tarkovskijs ”Stalker” och tillvaron på hangarfartyget USS George Bush). Men hans specialitet är en hybridform mellan kritik och skönlitteratur: mästerverket heter ”Out of sheer rage” och handlar om omöjligheten i att skriva en bok om D H Lawrence, vilket Dyer ändå lyckas med.

I en essä om Milan Kundera från 1991 lanserar Dyer idén om en roman där allt romanskrivande är bortskalat, och ”The missing of the Somme”, hans bok om minnet av första världskriget, beskriver han som ”researchanteckningar inför en roman som jag inte hade några planer på att skriva, ämnen för en roman utan dess innehåll.” Så kunde också den senaste boken beskrivas.

”The last days of Roger Federer” av Geoff Dyer.
”The last days of Roger Federer” av Geoff Dyer.

Dyer är författare, men också alltid kritiker. Som sådan ställer han sig utanför, betraktar och analyserar, inte bara andra författare och konstnärer, utan alltid mest sig själv. ”The last days of Roger Federer” handlar om Federers sista år som tennisspelare, om Bob Dylans never-ending tour, om Beethovens sena stråkkvartetter och mycket annat, men allra mest om Dyers eget åldrande, om sextioåringens krämpor och kroppsliga förfall.

Ibland kan boken likna en anamnes (utförd av en förströdd ortoped som mest tänker på tennispasset efter arbetsdagen), och det kan ju verka självupptaget. Men som han påminner oss, och sig själv, på sidan 113 så är hela poängen med – och berättigandet av – att skriva om sig själv, att det inte bara är om sig själv man skriver.

Den som skriver om sig själv skriver om andra, men också motsatsen gäller. Dyer funderar på hur Björn Borg vid tjugosex års ålder slutade med det tennisspelande han tycks kallad till, för att i stället ägna sig åt misslyckade affärer och annat än vad han borde. Exemplet här är Borg, men det är uppenbarligen sitt eget slut som författaren har för ögonen, den tid som skall komma när han själv inte kan eller vill skriva längre. Vad gör man då? ”Ironiskt nog är det så att ju mindre man har att ägna sig åt, desto mer tid och ansträngning fordras till att bara existera.”

Apropå vår världsberömda tennisspelare så tycker sig Dyer i honom se prov på ett särskilt skandinaviskt illabefinnande. Tydligen ägde Björn Borgs spelstil och medieframtoning frändskap med Hamlet, Kierkegaard, Ibsen och Strindberg, tungsinta föregångare som ”hölls under kontroll av ett svettigt pannband”.

Geoff Dyer är fascinerad av vad som händer när krafterna och seendet håller på att sina.
Geoff Dyer är fascinerad av vad som händer när krafterna och seendet håller på att sina. Foto: Basso Cannarsa/Opale/Alamy

Av någon obegriplig anledning finns inte Geoff Dyer på svenska. När nu så mycket engelskspråkig litteratur också i den här genren översätts (bland jämförbara storheter kunde nämnas Julian Barnes, Anne Carson, Rachel Cusk, Maggie Nelson eller Jeanette Winterson), varför inte Dyer? Han är minst lika bra som någon av dem men har dessutom humor.

Man (jag) skrattar ibland högt under läsningen. Vilket behövs när ämnet är så dystert, och som han skriver så handlar ett sinne för humor ”om så mycket mer än att vara rolig; det är ett förhållande till och synsätt på världen”. Människans tillvaro, präglad av vetskapen om att allt tar slut, är djupt tragisk och komisk – litet beroende på humör.

En hel del av det som står i ”The last days of Roger Federer” har jag läst om förut hos Dyer. Hans vanliga referenser är med, sådana som Roland Barthes, John Berger, John Coltrane, D H Lawrence, Friedrich Nietzsche och Raymond Williams. Det är litet som ett best of-album, vilket inte bara gör boken till en fin introduktion till Dyer, utan också är passande med tanke på ämnet. Och naturligtvis uttänkt.

Det går 86 400 sekunder på ett dygn, och med lika många ord uppmanar oss ”The last days of Roger Federer” att ta vara på vår tid

Efter en passage om hur Wordsworth aldrig helt avslutade utan ständigt återkom till och reviderade dikten ”The prelude” (som i sig handlar om avtagande krafter och den flydda ungdomen) konstaterar Dyer att han citerat dessa diktrader i en tidigare bok, men då var han ung och nu är han gammal. ”I would enshrine the spirit of the past / For future restoration”, som Wordsworth säger.

Den gamla sortens sensträngar för fiol och andra stränginstrument måste stämmas oftare än syntetsträngar, men har en överlägsen klang och dynamik. Det sägs att de låter som allra bäst just innan de nötts ut och brister. Den sortens åldersromantik vore visserligen Geoff Dyer främmande, men ”The last days of Roger Federer” är en besvärjelse mot det oundvikliga slutet på förmåga och liv, uttalad i god tid.

Alldeles i slutet får vi veta att boken innehåller 86 400 ord. Det exakta antalet ord har något slags poäng, förstår vi, men vilken det skulle vara sägs inte. Det tog ett tag innan jag kom på (och med ”kom på” menar jag att jag googlade) varför talet känns så bekant. Men just det, så klart. Det handlar om tid. Allt handlar ju om tid. Det går 86 400 sekunder på ett dygn, och med lika många ord uppmanar oss ”The last days of Roger Federer” att ta vara på vår tid. Den är begränsad, nämligen.

Läs fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt