Gitte Ørskou: Vårt nej till Rondellhunden är inte ett nej till Lars Vilks konstnärskap

De senaste dagarna har det funnits många åsikter om vilken konst Moderna museet ska förvärva. Vi välkomnar engagemanget kring vårt arbete. Beslut om vilka verk vi förvärvar fattas i möten med mig själv och museets samlingsintendenter. Protokoll från förvärvsmötena är tillgängliga enligt offentlighetsprincipen. I dem kan man till exempel läsa att museet 2016 avböjde att ta emot en donation av ”Profeten M. som rondellhund”. Detta är i sig inget ovanligt – museet tackar ofta nej till erbjudna donationer.

Efter konstnärens tragiska bortgång höjdes ett antal röster för att Moderna museet nu skulle förvärva teckningarna. Detta var uppmaningar som fördes fram i medier och inte en diskussion mellan Lars Vilks dödsbo och museet. Vi har inte mottagit något nytt erbjudande om att ta emot teckningarna men för att bemöta de allt mer högröstade kritikerna fattade vi beslutet att svara på denna rent hypotetiska fråga. Vårt svar var att vi utifrån en rad argument, i likhet med beslutet 2016, inte avser att förvärva verket.

I en text i Sydsvenskan 8/10 skriver jag att jag är förvånad över att flera tongivande konstkritiker så tvärsäkert tycker att det är självklart att inkludera verk som grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi i Moderna museets samling. Detta uttalande får flera debattörer att dra slutsatsen att det är själva orsaken till vi avböjt verket. Det är felaktigt. Tvärtom går jag i artikeln noggrant genom en rad argument. Till de debattörer som tolkat mig så vill jag svara: Moderna museet är inte emot konst som provocerar. Moderna museet har konst i samlingen som kan uppfattas som kränkande och att ett verk grundar sig på kränkande ikonografi gör det inte i sig till ett dåligt verk.

Men varför vill museet då inte förvärva Lars Vilks teckning om profeten Muhammed som rondellhund? Svaret är inte att det grundar sig på en kränkande ikonografi utan vi menar att verket inte nyanserar och lägger till. Att det väckt debatt gör det inte automatiskt till ett bra konstverk. Att kränka är inte ett starkt konstnärligt verktyg om det inte kontextualiseras. En provokation utan fler dimensioner reducerar konsten till blott provokationen i sig själv. Teckningen har haft stor betydelse men gör det verket till stor konst? Ska vi mäta ett konstverks värde utifrån dess förmåga att väcka debatt? Om det är vårt enda krav, vad betyder det för uppfattningen av konst i vårt samhälle? Att ju mer plats ett verk får på tidningarnas debattsidor, desto bättre verk?

Vi menar att det är möjligt att erkänna Rondellhunden som ett viktigt fenomen utan att skriva under på att det skulle ha en viktig konstnärlig betydelse. Allt man gör i yttrandefrihetens namn är inte bra konst. Som historiskt fenomen har det haft och kommer att fortsätta ha stor betydelse i berättelsen om vår tids konflikter och för debatten om yttrandefrihet. Men vi måste skilja på vad som är historia och vad som är konsthistoria.

Vårt nej tack till verket är inte ett nej tack till Lars Vilks konstnärskap. Han finns representerad i vår samling och vi utesluter inte att vi i framtiden kommer att ställa ut hans verk.

Till sist vill jag bestämt avvisa de spekulationer som förts fram att Moderna museets beslut att inte vilja förvärva teckningen skulle grunda sig på rädsla för terrorhot. Eftersom detta endast är en teoretisk fråga har säkerhetsfrågan inte varit uppe på bordet över huvud taget.

Läs mer:

Mårten Arndtzén: Hur vet Gitte Ørskou att framtiden saknar behov av Vilks rondellhund?

Moderna museets chef om Vilks Muhammedteckning: ”Hatisk och kränkande”