Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-23 19:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/goran-greider-doden-satt-alltid-som-en-svart-fagel-pa-dan-anderssons-axel/

Böcker

Göran Greider: Döden satt alltid som en svart fågel på Dan Anderssons axel

Bild 1 av 4
Foto: TT
Bild 2 av 4
Foto: Pressens Bild
Bild 3 av 4
Foto: Eva Tedesjö/TT
Bild 4 av 4
Foto: Eva Tedesjö/TT

I nästa vecka är det 100 år sedan Dan Andersson avled, bara 32 år gammal. En människa och en författare som dör alldeles för ung lämnar en rymd av löften efter sig. Hans dikter parkerade sig i mig redan när jag var barn, skriver Göran Greider, och få av hans uttolkare har fattat hur starkt det kaotiska 1910-talet brusade i hans medvetande.

Uppdatering 2020-09-12 15.10: Texten har tillfogats en rättelse.

Hela mitt vuxna liv har jag, i teorin, bekämpat den romantiska konstnärsmyten. Den gör författare till främlingar, döljer klass- och könsamhället och sveper litteraturen i mystikens ogenomträngliga slöjor. I praktiken faller jag ändå ständigt platt för denna myt: Majakovskij, Boye, Dagerman och andra plötsligt döda författare kommer ofta till mig via dödsromantiken. Deras död lyser upp deras verk.

Karin Boye kan jag komma att tänka på när jag går min stig genom den dallrande aspdungen på andra sidan fältet (hon dog i en skogsbacke). Stig Dagerman ser jag skymta i ett dystert parkeringshus (han gasade ihjäl sig i ett garage) och Vladimir Majakovskij – som kunde kalla sig ett Moln i byxor – finns i molnen som speglas i älven en septemberkväll (han sköt sig i Moskva).

Allra mest gäller det där för min del finnmarkspoeten Dan Andersson. Det finns gator i Stockholm där mina steg alltid saktar in – automatiskt, utan att jag först märker det –därför att jag där går i spåren av en död poet.

När Dan Andersson hittades livlös på Hotell Hellman på Bryggargatan (hotellet är sedan länge rivet) på eftermiddagen den 16 september 1920 blev ett författaröde till som än i dag definieras av hans död. Få kände till honom dagarna innan han avled av cyanväteångorna som blivit kvar i resårmadrassen och bakom väggtapeten efter bekämpningen av vägglös några dagar tidigare. Dygnen efter hans död föddes myten Dan Andersson, i tidningsrubrik efter tidningsrubrik. Han blev den fattige vildmarkspoeten, fast han avskydde beteckningen och brukade driva med allt sådant. De sista dikter han skrev tycktes, när de trycktes postumt, ljuda synskt om en annalkande död:

God natt – god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas – vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och som snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet –
god natt – god sömn åt er.

Många gånger har jag läst Klarapolisens femtiosidiga förundersökning och konstaterat att polisen inte hade minsta aning om vem den döde var. Rapporten har nu givits ut av tidskriften Essä i faksimil. Vid ny genombläddring känner jag det: Denna sakliga utredningstext, signerad kommissarie Axel Jaensson, ingår i författarens samlade verk, spökskriven från andra sidan detta liv av poeten själv.

Det billiga resanderum han dog i var så litet att det närapå kan liknas vid en kista: 1,30 brett, 2,30 långt. Trots att Dan Andersson var rastlös, sprallig och full av nästan dadaistiska upptåg, satt döden alltid som en svart fågel på hans axel. ”Den Dan Andersson jag kände var en stackars trasig, förtvivlad, kämpande människa som ofta önskade sig bort från alltihop. Hans tankar kretsade ofta kring döden. Dan var fast övertygad om att han snart skulle dö”, kunde Märta Larsson, hans flickvän åren 1914-17, skriva till en litteraturvetare trettio år efter hans död.

Hela sitt korta liv var han besatt av brottslingar och mordhistorier. Tidigt skrev han en roman (ännu opublicerad) om ett mord uppe i finnmarken. I en dikt som ”Hemlös” identifierar sig poeten med en mördare, en av den tidens gängkriminella: jagad, förbittrad, rädd för att leva, lika rädd för att dö.

Platser som för tidigt döda författare besökt blir magiska. I somras letade jag mig med hjälp av några vänner fram till De varma källorna i en mosse i finnmarken. I en berättelse i boken ”Det kallas vidskepelse” kallade han de tre källorna för De varma källorna. Det var ett romantiskt grepp: Associationerna går till Islands ångande källor, fast det bara är några kallkällor så djupa att de inte fryser på vintern. Han var en genial namnromantiker: Många av de skogsfinskt klingande namnen på sjöar och orter i finnmarken hittade han på. I novellen dyker han ner i den då halvt bortglömda folktro och magi som en månghundraårig skogsfinsk kultur lämnat efter sig.

Den rastlöse Dan Anderssons tankar kretsade ofta kring döden.
Den rastlöse Dan Anderssons tankar kretsade ofta kring döden. Foto: TT

Vi stod på en ås ovanför källorna och jag såg min hund springa i förväg över mossen och kasta sig i en av pölarna och komma upp, alldeles lerig. Förundrad bevittnade jag skådespelet. Hade hon känt vittringen av Dan Andersson som en gång lät en novellgestalt bada i källan? Jag drog med mig henne till ån Pajso, några hundra meter bort, där hon hoppade i det sakta strömmande vattnet. Pajso, som Dan Andersson skrev en så frödingskt vacker dikt om, sköljde min hund ren.

Dan Anderssons dikter parkerade sig i mig redan när jag var barn, kanske till och med nyfödd: Min mor brukade sjunga hans sånger för att jag och mina bröder skulle somna. Vemodet omsluter mig när jag tänker på det. Jag minns dem – sjungna av Thorstein Bergman eller Hotenanny Singers – från transistorradion i köket i Vingåker. Är det en efterkonstruktion, dessa minnesbilder av att morsan liksom stannade upp i sina vardagssysslor och fick något drömskt i blicken när ”Brev till min syster” eller ”Omkring Tiggaren från Luossa” ekade i lägenheten? Jag tror inte det. Min mamma var verkligen ingen litteraturvetare, men denna poets liv visste hon något om – och även om hans död.

Han dog ju så ung, bara 32 år gammal. I Joakim Thåströms märkliga låt om Dan Anderssons död – ”Om Black Jim” – kommer de ”från fabriken” för att ta med poeten hem, de har ett jobb att göra på Klara natthotell och de vet inte själva varför just denne poet ska hämtas. Och när jag hör Lalehs sång ”Some die young” kan ibland Dan Anderssons gestalt uppenbara sig i sången: ”I will tell your story if you die/ I will tell your story and keep you alive.”

Det är det människor gjort nu i ett sekels tid: Hållit den döde vid liv, i en annan existensform. En människa och en författare som dör alldeles för ung lämnar en rymd av löften efter sig. Majakovskij överlevde Stalintiden genom att dö i den. Boye orkade inte leva men hennes texter lever allt starkare. Dagermans självmord får hans texter att glöda på ett särskilt sätt. Det är svårt att inte associera till den där stora klubben av för tidigt döda rocksångare – med medlemmar som Amy Winehouse, Jimi Hendrix, Jim Morrison. Över den reser sig en permanent soluppgång: Allt de aldrig hann göra men som de borde fått chansen att göra.

Men Dan Anderssons död hjälper mig också att förstå hans egen tid. Nyligen läste jag Thomas Pikettys bok ”Kapital och ideologi” och ekonomhistorikern Erik Bengtssons ”Världens jämlikaste land?”. Båda pekar ut Sverige fram till 1917 som ett unikt odemokratiskt och ojämlikt land. Bengtsson konstaterar att 1910-talet blev en brytpunkt när det slutligen kokade över under överhetssamhället och massrörelse efter massrörelse organiserades fram. Det var just under detta 1910-tal som Dan Andersson, under sju korta men intensivt produktiva år, skrev sina dikter, romaner, noveller. Samtliga stora massrörelser hade han en fot i: Väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen. Jag ser honom: Han skriver och verkar, rastlöst, mitt i den där brytpunkten när ”den gamla regimen” – för att använda Erik Bengtssons term – dör och en ny tid föds.

Få av hans uttolkare har fattat hur starkt det kaotiska 1910-talet brusade i hans medvetande. Han är i ena stunden revolutionär, i den andra buddist. Den före detta nykterhetskämpen dras snart till all slags drogromantik och han attraheras av islam och ofta av europeisk litterär dekadens och han förblev ohjälpligt kluven mellan tillhörigheten till en döende skogsfinsk kultur och en ny modern tid. Genompyrd av schopenhauerskt kvinnoförakt var han samtidigt i den långa kärleksrelationen med den unga Märta Larsson ofta en vidöppen, sårbar själ som förrådde all nedärvd patriarkalism. Självklart var han antimilitarist och socialist.

Häromdagen stod jag återigen på Bryggargatan 5. Jag såg neråt längs gatan, mot Centralen. Dan Andersson kom skyndande uppför gatan efter att just ha stigit av tåget. Han visslade. Ett slags revolution hade genomförts i Sverige. Konkreta planer på utlandsresor väntade. Rastlös klev han rakt ner i döden.

Rättelse: Vladimir Majakovskij sköt sig själv i Moskva.

Ämnen i artikeln

Böcker
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt