Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-20 03:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/gravallvarliga-dune-har-en-poetisk-och-skrammande-intensitet/

FILM | RECENSION

Gravallvarliga ”Dune” har en poetisk och skrämmande intensitet

Timothée Chalamet och Rebecca Ferguson i ”Dune”
Timothée Chalamet och Rebecca Ferguson i ”Dune” Foto: Chia Bella James

Den visionära regissören Denis Villeneuve lyckas där David Lynch misslyckades. Hans nytolkning av Frank Herberts gamla sci fi-klassiker är berörande och skrämmande, skriver Kerstin Gezelius som låtit sig svepas med av mystiken i ”Dune”.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I sanddynerna på ökenplaneten Arrakis finns ”kryddan”, the spice, en mystisk, saffransröd substans som förlänger liv, hjälper rymdskepp att navigera och ger den utvalde förmågan att se in i framtiden. Året är 10191 och kryddan lika begärlig som olja och opium i kombination.

Hela universum – för mänskligheten har vid det här laget spridit ut sig på flera planeter styrda av ett slags aristokratiska dynastier – är ute efter att få kontroll över planeten Arrakis, som passande nog är bebott av Fremen, ett nomadfolk med ett arabiskklingande språk.

”Vem ska nästa förtryckare bli?” frågar sig den unga fremen Chani (Zendaya) under öppningsbilderna, när de militäriska tyrannerna från House Harkonnen lämnar planeten på Kejsarens order. Det är förstås skrivet och filmat långt innan de senaste dramatiska händelserna i Afghanistan men klingar profetiskt och ger filmen en politisk slagsida som den kanske inte hade räknat med.

Frank Herberts inflytelserika kultroman från 1965 verkade skapt för att bli film, men omfattningen, de extraordinära världarna, de inre monologerna och den komplexa mytflätningen gjorde det nästan omöjligt. Många har varit kallade men få blivit utvalda.

David Lynch, den enda som har genomfört projektet (1984) sägs ha ”dött tusen dödar” när han satt i visningsrummet och såg resultatet av flera års arbete och en astronomisk budget. Innan dess hade den chilensk-franska regissören Alejandro Jodorowsky ägnat två år och åtskilliga miljoner och fått med sig Mick Jagger, Salvador Dalí, Orson Welles, Pink Floyd och en kader av blivande scenografgenier på skutan. Den visionen kom aldrig till inspelning. Som en av hans medarbetare filosofiskt konstaterade:

”Filmen förblir vad den var ämnad att vara: en hägring mellan dynerna.”

Nu är det alltså den kanadensiska filmregissören Denis Villeneuves tur att försöka trotsa förbannelsen. Det är också en visionär regissör, med filmer som ”Polytechnique”, ”Nawals hemlighet”, ”Arrival” och ”Bladerunner 2049” bakom sig, men en mindre excentrisk och betydligt kyligare sådan.

Det dröjer innan man har satt sig in i alla bakgrundshistorier och metafysiska system och orienterat sig på olika planeter med olika dynastier. Huvudpersonen Paul (i Timothée Chalamets gestaltning en elegant korsning av Hamlet och Lille prinsen) kommer till Arrakis med sin far, hertig Leto (Oscar Isaac), som ska ta över försvaret och kryddhanteringen på planeten. Pojken tränas hårt; fysiskt av pappans män och mentalt av sin mor, Jessica (en utmärkt Rebecca Ferguson) som är skolad i en tusenårig mystisk kvinnlig orden. Men vad det egentligen är för öde han förbereds för skymtar han bara i sina drömmar.

Sharon Duncan-Brewster i rollen som Liet Kynes i ”Dune”
Sharon Duncan-Brewster i rollen som Liet Kynes i ”Dune” Foto: SF

Att göra ”Dune” i dag är lite som att återuppbygga en katedral ur ruinerna efter femtio års plundringar (framför allt George Lucas verkar har tagit för sig ordentligt). De tunga dialogerna, den dundrande dramatiska musiken, de blygrå Frank Lloyd Wright-inspirerade rymdskeppen: allt verkar vara till för att markera att det här minsann inte är någon barnfilm som säljer franchisedockor utan Frank Herberts ursprungliga vision, framdrömd av ett geni.

Och gravallvaret betalar sig när dramat drar i gång på riktigt.

En av anledningarna till att Villeneuve lyckas är att han, till skillnad från sina föregångare, har lagom mycket fantasi. Och kanske också att han är renons på humor.

”Dune” är en sakral film som stirrar strängt på en när man inledningsvis sitter som ett rastlöst barn i kyrkan och skruvar på sig åt alla högtidliga monologer, småfnissar åt Charlotte Ramplings imponerande huvudbonad (som kunde ha varit gjord för katolska kyrkans modevisning i Fellinis ”Roma”) och åt Stellan Skarsgårds ondskefulla, svävande fläskberg till Baron.

Men ju mer man rör sig i de blygrå palatsen och över den glödheta ökensanden, desto mer berörd blir man plötsligt, utan att man vet hur det har gått till, så har man ändå hamnat in i något som är större än en själv, uppslukad av mystiken. Skarsgård blir skrämmande på riktigt, Ramplings mystiska monologer får en mening, och Jessicas och Pauls flykt ut i öknen, i en störtande futuristisk helikopter och senare till fots över skymningsgrå sanddyner jagade av gigantiska sandormar har en poetisk intensitet som gör att man måste hitta på ett nytt ord för ”actionscen”, det låter alldeles för platt och mekaniskt i sammanhanget.

Tyvärr slutar filmen något abrupt när Paul och Jessica bjuds in till ökenfolkets hemliga världar och det egentliga äventyret ska börja. ”Det här är bara början”, säger en mystiskt leende Zendaya och så får man tydligen vänta till minst 2022 på fortsättningen. Med alla varsel om ett heligt ökenkrig och vita frälsare ska det bli spännande att se hur Villeneuve kommer att sätta ner fötterna. Om ”Dune” får den återfödelse som romanen förtjänar eller om den försvinner tillbaka in i de oförverkligade drömmarnas skuggvärld.

Se mer. Tre filmer av och om Alejandro Jodorowsky: ”El Topo” (1970), ”Santa sangre” (1989) samt dokumentären ”Jodorowsky’s Dune” (2013).

Läs mer:

Stellan Skarsgård berättar om livet i tjockdräkten

Storslagna Sci-fi-dramat Dune får blandat mottagande i Venedig

Läs fler filmrecensioner i DN

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt