Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-17 09:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/greta-thurfjell-nu-drommer-vi-om-mobler-fran-bukowskis-men-det-ar-fortfarande-bara-skitdrommar/

KULTUR | KRÖNIKA

Greta Thurfjell: Nu drömmer vi om möbler från Bukowskis men det är fortfarande bara skitdrömmar

Greta Thurfjell tackar sin lyckliga stjärna över att hon slipper sälja ut sitt hem i en Instagramannons.
Greta Thurfjell tackar sin lyckliga stjärna över att hon slipper sälja ut sitt hem i en Instagramannons. Foto: Claudio Bresciani/TT

Influerare visar mig hur de bäddar sängen och Sofia Wood har blivit en Jordan B Peterson för kvinnor i mullvadsfärgade ylletröjor. Kapitaliserandet på jaget är inte längre ett komplement på bloggarna. Det är innehållet, skriver Greta Thurfjell.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Varje dag vaknar jag överlycklig över att inte vara influerare.

Men jag avundas dem också. Det ingår i konceptet. På gatan snubblar jag över överdimensionerade plastpåsar till brädden fyllda med kök, förbannar normaliseringen av totalrenoveringen, och går hem och gnisslar tänder över att bänkskivan i mitt eget kök är så ful. Jag har inte valt den själv. Av ideologiska skäl vägrar jag byta. Men jag lider verkligen. På Instagram ser jag att alla andras bänkskivor är så fina att de måste ha valt dem själva.

För en influerares jobb är att få mig att vilja leva som dem, och de är så skickliga på det att jag börjat tro att det också är mitt jobb. Som genom en sorts perverterad trickle down-effekt vill jag influera vidare till mina följare – jag tackar min lyckliga stjärna över att jag slipper sälja ut mitt hem i en Instagramannons för en eltandborste som också fungerar som äggklocka, men kommer på mig själv med att vilja visa upp mitt hem på Instagram utan att ens ha något att sälja. Jag minns inte vad som kom först, estetiken eller möjligheten att tjäna pengar på den. Ska jag bara lägga upp den här bilden på min bokhylla? Gratis?

I en essä i The New Yorker skriver den amerikanska programledaren Chris Hayes om hur kändisens erfarenhet blivit den vanliga människans, eller åtminstone riskerar att bli den vanliga människans, tack vare sociala medier. ”Den västerländska intellektuella traditionen har ägnat millennier åt att upprätthålla en gräns mellan det publika och det privata – genom att bygga in den i lagar och politik, normer och etikett (...). Med hjälp av ett par techbolag har vi praktiskt taget rivit ner gränsen på ett decennium.”

Det är som att ingen orkar kämpa emot längre. Ingen frågar influerarna vad de behöver sponspengarna till när de ändå får allt gratis

Inte bara har vi rivit ner den, vi har gjort fetisch av nedrivningen. Det är själva den rivna gränsen som är varan. Hur starkt marxistiskt immunförsvar man än tror sig ha tar en konsumistisk syn på tillvaron sig in i ens huvud, eller ännu värre, i ens hjärta. Allt är till salu i senmoderniteten: hemmet, barnen, förhållandet, det egna ansiktet, för att inte tala om den egna kroppen, för att inte tala om det egna känslolivet.

Kapitaliserandet på jaget är inte längre ett komplement till det innehåll en bloggare eller youtubare vanligtvis tillhandahåller. Det är innehållet. Influerare efter influerare visar mig hur de bäddar sängen, Sofia Wood har blivit en Jordan B Peterson för kvinnor i mullvadsfärgade ylletröjor, det känns för intimt och samtidigt inte intimt alls. Inte ens sängen är ens egen. Välkommen ner! Här är den obäddad i en story. Här är den bäddad i feeden.

På Instagram hittar jag 27 dekaler med texten ”tap to tidy”. De ska klistras på en klassisk före- och efter-diptyk – före och efter att man gömt barnens fula leksaker i smakfulla flätade korgar, till exempel, eller bytt ut de plastiga handtagen på sina köksluckor mot något mer shaker-artat. Lagom till att alla bytt ut sina handtag kommer Elsa Billgren skaffa nya handtag och glömma att hon någonsin haft några andra. Tap to tidy din dåliga smak. Tiptapp to tidy den där överdimensionerade plastpåsen nere på gatan, här, ta en rabattkod.

Det är snart femton år sedan Nina Björk skrev i DN om renoveringssamhället och sade som det var: ”Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.” Det är svårt att förstå varför det blev sådant rabalder, i dag står det klart att hon hade rätt, men det är som att ingen orkar kämpa emot längre. Ingen frågar influerarna vad de behöver sponspengarna till när de ändå får allt gratis, förlåt, jag menar i utbyte mot exponering i sina kanaler. Världen brinner! Och vi drömmer om ett köksbord från Bukowskis i stället för Ikea.

Läs fler texter av Greta Thurfjell

Ämnen i artikeln

Influerare

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt