Guldgossen Fredrik Benke Rydman sänker tröskeln till dansvärlden

På affischen för dansmonologen ”Master of dance” är huvudpersonen täckt av guldfärg. Och visst har Fredrik Benke Rydman varit en guldgosse sedan det sena 90-talet, då han blev Bounce-Benke med hela svenska (dans)folket genom hiphopfenomenet Bounce.

Sedan dess har han koreograferat och regisserat för alltifrån Melodifestivalen till Göteborgsoperan, uppdaterat balettklassiker, erhållit medalj av kungen och prisats av Svenska teaterkritikers förening.

Så ni får förlåta om jag nästan blev lättad när hans senaste satsning ”Flickan med svavelstickorna”, inte föll kritikerkollegan i smaken – för går det ens att vara skapande människa utan att någonsin misslyckas?

Ramen för ”Master of dance” är att Benke håller en masterclass med så insatta tips att vi åskådare ska lockas att göra en andra karriär som dansare. Publiken får även prova på koreografyrket genom att slänga in instruktioner, välja låtar, ingå i en duett. Improvisationsmomentet bidrar inte bara till nerv och en unik föreställning varje kväll, utan tillåter Benke att göra det som han gör bäst, att sänka trösklarna till dansvärlden. Den här gången inte främst tack vare hans talang som dansare – även om jag njuter stort av hans snabbspolning genom danshistorien – utan mer genom hans pojkaktigt publikfriande charm.

Så här: Om Benke blev castad i en romantisk film skulle det vara som den där småstadskillen (han är född i Västerås) som alla vet att hjältinnan kommer välja i slutändan även om det krävs nittio minuters förvecklingar för att hon ska inse det.

Därför är det också ett smart drag att han tagit manushjälp av Martin Luuk, go to-gurun för män som vill summera sina karriärer i enmansshower (Henrik Schyffert, Magnus Uggla) och som gissningsvis bidragit till några av kvällens mer skruvade upptåg. Som tidsresan till Tredje riket där Benke ger Hitler dansanta tips enligt mottot: ”Du blir som du rör dig.” Hade inte historien kunnat ta en trivsammare vändning om diktatorns ”signature move”, ni vet vilket, mjukats upp, blivit mer som en fyra på Bristolskalan (ni som aldrig upplevt tarmbesvär eller haft förstoppade ungar får bildgoogla).

Som ni hör är ”Master of dance” mer stand up än dansteater. Och som sådan lyckad, premiärpubliken vrider sig av skratt, vilket tack och lov också är det närmaste vi kommer att själva dansa.

Mot slutet får vi möta mörkare sidor av Benke. I finstämda scener gestaltas besvikelsen över att slutproduktionen aldrig når upp till visionen, liksom fasan i att tappa kontrollen över en gång trygghetsskapande ritualer.

Det är också fint och sorgligt att bli påmind om Per Jonsson. Koreografstjärnan som plågades av depressioner och prestationsångest och tog sitt liv dagen innan premiären av det verk som det visar sig att en ung Benke skulle ha medverkat i.

För konstnärer med kroppen som arbetsredskap är kampen mot klockan extra påtaglig. Har jag lämnat något avtryck, frågar sig Fredrik Benke Rydman. Det har han. Och ”Master of dance” visar att även en trebarnspappa från Älvsjö med diskbråck har mycket kvar att lära ut till såväl diktatorer som danspublik.

Läs mer:

Det finns inga lärdomar när Rydman och Luuk gör dansshow

Läs fler av DN:s scenrecensioner och fler texter av Lisa Boda.