Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-23 01:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/gunilla-boethius-sa-javlig-kunde-val-inte-mamma-ha-varit-sa-inpiskat-lognaktig/

Gunilla Boëthius har levt sitt liv i tron att Carl Gustaf Boëthius var hennes pappa. Sjuttiotre år gammal fick hon veta att det i själva verket var den finske generalen Paavo Talvela.
Gunilla Boëthius har levt sitt liv i tron att Carl Gustaf Boëthius var hennes pappa. Sjuttiotre år gammal fick hon veta att det i själva verket var den finske generalen Paavo Talvela. Foto: Fredrik Funck
BÖCKER

Gunilla Boëthius: Så jävlig kunde väl inte mamma ha varit? Så inpiskat lögnaktig?

När Gunilla Boëthius fick veta att Carl Gustaf Boëthius inte var hennes riktiga pappa rasade hennes värld samman. I tre år har hon granskat den lögn som hennes mamma tog med sig i graven. Spåren ledde henne in i Finlands krigshistoria – och till Nazityskland.

LYSSNA PÅ ARTIKELN.  
Gunilla Boëthius: Så jävlig kunde väl inte mamma ha varit? Så inpiskat lögnaktig?
0:00 / 34:20

Gunilla Boëthius rörde inte koppen framför sig. Efteråt kunde hon inte minnas om de hade köpt någon bakelse till kaffet den där majfredagen 2018. De satt i varje fall på konditori Ritorno på Odengatan.

Det var hennes lillasyster, den kända författaren och feministen Maria-Pia Boëthius, som hade tagit initiativ till fikan. Efter att ha gett ut boken ”Vitt och rött. Billies första krig”, om deras mammas upplevelser under finska inbördeskriget, hade hon kontaktats av en Klaus Talvela och hans kusin Marianne Huttunen.

Gunilla tyckte att lillasystern lät nervös på rösten när hon sade att båda två hade rest hit från Finland för att berätta något för henne. Mötet hade ägt rum i förrgår, på Operabaren. Samtalet under den mäktiga glasmosaiken i jugendtaket gick ut på att Carl Gustaf Boëthius inte skulle vara Gunillas riktiga pappa.

Påståendet var så barockt att Gunilla brast ut i skratt. Hon var ju den av systrarna som var mest lik CG, som fadern kallades. Både till utseende och sätt. Senast härom kvällen hade hon mött hans blick när hon såg sig själv i spegeln.

”De säger att det är Talvela som är din pappa”, sade hennes lillasyster.

Jakten på sanningen ledde Gunilla Boëthius till Finlands krigshistoria och Nazityskland. Efter tre års research har hon bilden klar för sig.
Jakten på sanningen ledde Gunilla Boëthius till Finlands krigshistoria och Nazityskland. Efter tre års research har hon bilden klar för sig. Foto: Fredrik Funck

General Paavo Talvela var en berömd finsk krigshjälte. I grannlandet på andra sidan Östersjön fick skolbarnen lära sig att han ledde slaget vid Tolvajärvi, Finlands första seger över Ryssland. Systrarna Boëthius växte visserligen upp i Sverige, men även de hörde talas om generalen som små.

Deras mamma, finlandssvenska Brita ”Billie” Andersén, hade varit Paavo Talvelas sekreterare. Han anställde henne i februari 1939, under sin tid som direktör för Cellulosaföreningen. Efter krigsutbrottet samma höst begav han sig till fronten, varifrån han snart skickade efter Billie för att få hjälp med stabens pappersarbete. Hon hymlade inte med att de hade haft en affär.

”I krig kan man dö nästa sekund. Man kan inte hålla på med vanlig moral”, anförtrodde hon sina döttrar.

Men allt det där hände ju långt innan Billie gifte sig med CG hösten 1944 och sommaren efter fick Gunilla. Systrarna Boëthius sökte varandras blick över kafébordet. Trots att Talvela var en omtalad person i deras barndomshem fanns där inga fotografier av honom, varken på väggarna eller i albumen.

Paavo Talvela.
Paavo Talvela. Foto: Finska armén

Maria-Pia tog upp sin mobiltelefon. Hon googlade fram porträttet av en rundkindad man med stirrande blick. Han var klädd i en uniformsrock, garnerad med flätade axelklaffar. Händerna vilade på en polerad kontorsmöbel med en pedantiskt ordnad pappershög. På vänstra ringfingret glänste en slät vigselring.

”Ni har samma haka”, sade hon till Gunilla.

Vi släpps in på försök. Trots att Gunilla Boëthius har arbetat som journalist vet hon inte om hon klarar av att genomföra någon intervju om sin nya bok ”En livslång hemlighet”, resultatet av hennes tre år långa granskning av föräldrarnas lögner.

Efter ett sammanbrott i somras i tyska Lockstedter Lager, dit hon rest för att ta reda på mer om de finska jägarsoldater som Talvela anslöt sig till i ungdomen, glömmer hon vissa saker och blandar ihop andra.

– Jag bröt ihop av utmattning när jag hade lämnat in det sista av manuset. Det var som när man vrider av en kran, kraften tog slut. Jag tror jag hade spänt mig för hårt för att göra färdigt boken. Jag är 76, ville jag ha den skriven fick jag se till att få det gjort nu, så jag höll ut, men sedan kom smällen.

Gunillas och maken Per Holmers yngste son Henrik har kommit hem till föräldrarnas ljusa Södermalmsfyra för att stötta sin mammas minne med namn och årtal. Vi slår oss ner vid matbordet som står placerat i vardagsrummets burspråk. Skivan täcks av gamla fotografier.

Gunilla plockar upp ett av de svartvita korten som ligger utspridda huller om buller ovanpå varandra. En ung kvinna poserar mot en snödriva med fyra skotthål i. Hennes vågiga hår ramar in ett hjärtformat ansikte, vars fylliga läppar är särade i ett karskt leende. I skärpet runt midjan hänger ett trekantigt hölster.

– Här är mamma i vinterkriget. Hon ansågs väldigt vacker. Pistolen hon bär hade hon fått av Talvela. Vi hittade den i garderoben när hon hade dött.

Foto: Privat

Först, när systern berättade, ville Gunilla bara glömma alltihop. Det kändes som om hela hennes identitet stod på spel. Hon hade alltid varit pappas flicka. Den sansade och analytiska. En seriös person, sprungen ur den namnkunniga lärdomssläkten Boëthius. Nu ville hon bara skrika okontrollerat, rakt ut:

”Ta inte ifrån mig min pappa, ryggraden i mitt liv.”

Varje sömnlös natt låg hon och räknade upp likheterna dem emellan. Som en besvärjelse. Men när hon vaknade på morgonen var det inte längre sin älskade CG hon såg i badrumsspegeln, det var en finsk general.

Efter två veckor kapitulerade hon och beställde hem ett testkit från det amerikanska släktforskningsföretaget Family tree dna. Maria-Pia skickade också efter ett. Fortfarande fanns det hopp. Skulle resultatet visa att de var helsyskon rörde det sig bara om ett gammalt falskt, finskt rykte.

Nu ville hon bara skrika okontrollerat, rakt ut: ”Ta inte ifrån mig min pappa, ryggraden i mitt liv.”

Maria-Pias plaströr anlände till laboratoriet i Texas som planerat, men Gunillas fastnade i tullen och försenades. När resultatet äntligen kom efter två månaders väntan var det otvetydigt. Systrarna hade bara en gemensam förälder. Gunilla ville inte ta in det. I dagboken skrev hon:

”Det kan inte vara sant. Jag åkallar hela släkten Boëthius, präster från Dalarna ända sen femtonhundratalet med hela arsenalen av rättrådighet och naturlig auktoritet i bagaget. All min trygghet kommer därifrån. Utan dem och utan pappa finns bara mammas blodiga historia från Finlands alla krig.”

Men hennes familjehistoria skulle snart visa sig vara mycket mer blodig än så.

”Det hemska och sorgliga är att jag har levat i en lögn, jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt. Att jag inte fick vara den jag var.”
”Det hemska och sorgliga är att jag har levat i en lögn, jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt. Att jag inte fick vara den jag var.” Foto: Fredrik Funck

På Ringvägen dånar 20-talets tunga stadssuvar förbi men fotografiet på bordet tillhör en svunnen tid. Det är taget i en sluttning, på bildens övre halva breder vittförgrenade trädkronor ut sig.

I mitten, lite framför de andra, står Billie med Gunilla – som bara är några veckor gammal och iförd en lång, vit dopklänning – i sina armar. Till vänster om dem syns en vithårig dam med fastnålat spetskrås på bröstet. Det är Carl Gustaf Boëthius mormor.

CG är också med på kortet, liksom hans bror, hans bäste vän prästen Ingmar Ström som just har förrättat lilla Gunillas dop, hans syster och hans föräldrar. Modern Gerda ser med varm blick på flickebarnet i svärdotterns famn.

Billie med Gunilla i dopklänning i mitten. Med på kortet är också CG, CG:s syskon, hans bäste vän prästen Ingmar Ström, föräldrar och mormor (till vänster).
Billie med Gunilla i dopklänning i mitten. Med på kortet är också CG, CG:s syskon, hans bäste vän prästen Ingmar Ström, föräldrar och mormor (till vänster). Foto: Privat

– Här är en av de stora lögnbilderna. Det gör fortfarande ont att titta på den. Alla utom mamma tror att jag är släktens första barnbarn.

Svaren fanns i Finland. Gunilla måste dit. Tre dagar efter att hon hade fått sitt dna-resultat reste hon till Helsingfors. På en hotellterrass med utsikt över Bredviken träffade hon för första gången sina nya släktingar Klaus Talvela och Marianne Huttunen. De påstod sig vara hennes kusinbarn. Hur kunde de veta mer om hennes ursprung än hon själv?

Efter att ha räckt över en blombukett i finska flaggans färger började Klaus förklara. När hans pappa Heikki hade passerat 90 och kände att hans tid på jorden var på väg att rinna ut hade han velat anförtro sina söner en familjehemlighet. Ur kassaskåpet hade han plockat fram en gulnad papperslapp.

Svaren fanns i Finland. Gunilla måste dit. Tre dagar efter att hon hade fått sitt dna-resultat reste hon till Helsingfors.

Det hade legat där i 50 år, sade han. Ända sedan en sensommardag 1967, då hans farbror Paavo hade kallat honom till sin sjukbädd. Det var mitt i skördebrådskan men Paavo, som hade drabbats av en stroke, behövde lätta sitt samvete. I samma stund som Heikki klev in genom dörren deklarerade den sängliggande generalen med hög stämma:

”Jag har ett barn i Sverige!”

Heikki skrev ner namnet på barn och mor för att kunna kontakta dem om så skulle behövas, men Paavo Talvela överlevde den gången. Han dog först 1973 och då förblev anteckningen om dottern som hade fötts utom äktenskapet liggande, utan att tas i beaktande.

När Klaus långt senare, år 2014, fick pappret med de två kvinnonamnen i sin hand var modern död – men dottern levde fortfarande. Han rådgjorde med sin kusin Marianne. Skulle de kontakta denna Gunilla Boëthius? De beslöt sig för att låta frågan bero.

Saken ställdes på sin spets när Marianne läste en intervju med Maria-Pia Boëthius. Av texten framgick att den svenska författaren, syster till Gunilla, planerade en sakprosa-svit om deras mammas krigstid. Då tyckte både Marianne och Klaus att det var dags att ta bladet från munnen. Sanningen borde komma fram innan fler böcker skrevs.

Systrarna Andersén.
Systrarna Andersén. Foto: Privat

Chocken sitter fortfarande i, tre år senare. Fast Gunilla Boëthius vet att hennes mamma ljög för sina närmaste hela livet, kan hon inte tro det. Korten på bordet ger fler frågor än svar. Hon lyfter ett av dem med lätt darrande hand.

På ateljéfotot av systrarna Andersén är Billie kanske tio år. Hennes hår är kammat i mittbena. Mot varje mjuk kind vilar en tjock fläta, omknuten av ett sidenband. Hon ser ut som en bokmärkesängel.

– Så jävlig kunde väl inte mamma ha varit? Så inpiskat lögnaktig? Jag har ju hört berättelsen om hur jag kom till hundratals gånger.

Makarna Boëthius brukade underhålla sina gäster med anekdoten om äldsta dotterns tillblivelse. Som trolovade var de ett omaka par: hon en erfaren krigsänka från Helsingfors, han en djupt religiös oskuld, inställd på att vänta till bröllopsnatten.

”Vi måste testa att det sexuella fungerar innan vi gifter oss”, förklarade hon för honom.

En gång frågade Gunilla dem rakt ut om hon alltså hade kommit till under deras allra första samlag. CG bekräftade att så var fallet och på middagsbjudningarna manifesterade han en i dotterns ögon närmast barnslig stolthet över sin prestation.

Efter besöket i Helsingfors räknade Gunilla baklänges. Hon var född den 9 juni 1945. Det betydde att hon måste ha avlats i september 1944. Då befann sig hennes mor i Stockholm. Följaktligen måste Talvela ha kommit hit.

I Sverige fanns inte längre någon att fråga. Båda föräldrarna låg begravda på Lidingö kyrkogård. Gunilla fantiserade om att slita loss de planterade prydnadsväxterna med rötterna, gräva upp sin mammas urna och ställa askan till svars.

Jakten på sanningen tog tre år. När Gunilla Boëthius hade lämnat in slutmanus till förlaget bröt hon ihop.
Jakten på sanningen tog tre år. När Gunilla Boëthius hade lämnat in slutmanus till förlaget bröt hon ihop. Foto: Fredrik Funck

Sedan sansade hon sig och bokade en ny resa till Finland. Den här gången besökte hon sina fem nyupptäckta brorsbarn i Grankulla. Där hängde en stor oljemålning av Paavo. Han skådade mot fjärran, lika onåbar på porträttet som i verkligheten.

Brorsbarnen bjöd på karelska piroger med äggsmör och berättade om släkten Talvela. En bit in i samtalet släppte de bomben. Gunilla hade en 19 år äldre halvsyster som fortfarande levde. Hon hette Sirkka och bodde i Tammerfors. Gunilla var välkommen dit.

”Syster, syster, min lilla syster”, var de första orden Sirkka yttrade när hon tog Gunillas händer i sina.

Sirkkas äldsta son Antti var med under besöket och han liknade Gunillas äldste son Tomas. Antti hade tillbringat sommarloven hos sina morföräldrar Paavo och Karin, berättade han. Deras hus fanns kvar i släkten. Det låg på Brändö, Helsingfors motsvarighet till Djursholm. Anttis kusin Juhani bodde i det nu.

Sommaren 2019, i en ålder av 74 år, gick Gunilla för första gången in i sin fars hus. Samma dag besökte hon hans grav. Av texten på klippblocket som hade rests till hans ära på Brändö hjältegravsområde framgick att här låg armégeneral Paavo Talvela, riddare av Mannerheimkorset.

Gunilla kände ett hugg i hjärtat. Omedelbart efter följde irritation. Hon hade aldrig träffat sin biologiske far så länge han var i livet, varför bli sentimental nu, bara för att hon befann sig i närheten av hans vittrande benknotor?

Efter dna-beskedet har Gunilla Boëthius gått ur släktföreningen men efternamnet behåller hon, hon tänker inte byta vid 76 års ålder.
Efter dna-beskedet har Gunilla Boëthius gått ur släktföreningen men efternamnet behåller hon, hon tänker inte byta vid 76 års ålder. Foto: Fredrik Funck

– Jag hade inte trott att jag skulle ta det så hårt. Jag försökte verkligen klamra mig fast vid att man är sin sociala miljö, att det är det som betyder något, inte generna. Jag önskar att det inte fanns några andra rön.

Men på senare år har flera forskningsstudier pekat på ärftlighetens starka betydelse. Uppfostran och miljö har visat sig ha mindre effekt på vår personlighet än vad man tidigare trodde.

Samtidigt har det blivit enklare att dubbelkolla uppgifter om faderskap. Sedan Family tree dna och ett annat amerikanskt företag år 2009 lanserade tester för privatpersoner som ville göra genprov för att spåra släktingar, har mängder av svenskar skickat sitt dna tvärs över Atlanten.

Hemligheter har uppdagats i många familjer. För en del har kunskapen blivit till en tung börda. Gunilla känner det som att något har gått sönder, som att bandet mellan henne och CG har brustit.

När Gunilla Boëthius såg sig själv i spegeln mötte hon sin pappas blick. Efter dna-beskedet att de inte var släkt kändes det som att samhörigheten slets sönder.
När Gunilla Boëthius såg sig själv i spegeln mötte hon sin pappas blick. Efter dna-beskedet att de inte var släkt kändes det som att samhörigheten slets sönder. Foto: Fredrik Funck

Vännerna säger att hon borde vara tacksam över den närvarande, kärleksfulla far som mammans ljugande gav henne. Varför skulle deras relation bli mindre betydelsefull bara för att de inte delade samma blod? Alla minnena finns ju kvar. Men smärtan går inte över.

– Det hemska och sorgliga är att jag har levat i en lögn, jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt. Att jag inte fick vara den jag var. Vem var mamma som kunde göra så mot mig? Vem är jag?

Gunilla visar fotot som hon och Sirkka tog på sig själva i Tammerfors den första och enda gången som de har träffat varandra. Halvsystrarna håller huvudena tätt ihop. Syskonlikheten finns där. De har samma nyfikna blick och likadana frisyrer.

– Vårt möte var väldigt gripande. Det gav mig viss tröst.

Gunilla och halvsystern Sirkka (till vänster).
Gunilla och halvsystern Sirkka (till vänster). Foto: Privat

Jakten på sanningen tog tre år. Gunilla frågade ut släktingar, historiker och en författare som skrev på en biografi om Paavo Talvela. Sedan skärskådade hon sina egna minnen i skenet av den nya kunskapen.

Till skillnad från sina syskon besökte Gunilla aldrig Finland som barn. När hennes mamma till slut lät henne följa med var hon i sena tonåren. Direkt efter ankomsten till Helsingfors skickade Billie i väg dottern till Stockmanns skönhetssalong. Maria-Pia, som också var med på resan, fick inte gå dit.

Varför var det så viktigt med den påkostade behandlingen just för Gunilla? Var det överenskommet att hennes far den dagen skulle ges tillfällighet att betrakta henne i smyg? Satt han vid ett av grannborden eller gick han förbi utanför på gatan när de några timmar senare slog sig ner vid ett av fönsterborden på Fazer café?

Bortsett från besöket på skönhetssalongen kände Gunilla sig alltid materiellt förfördelad under uppväxten, jämfört med syskonen. Var det möjligen så att hon faktiskt fick mindre, eftersom det gjorde hennes mor obekväm att lägga mer än nödvändigt av makens pengar på ett barn som inte var hans?

Den där gången som Billie kom hemcyklande från stan i en silkig klänning med blommönster mot svart botten, lika sprudlande glad som CG var sur, hade hon träffat Paavo då? Var det han som gav henne den himmelsblå sidensjal hon hade med sig från en Paristripp och påstod sig ha fått av ”en beundrare”?

Omslaget till Gunilla Boëthius bok.
Omslaget till Gunilla Boëthius bok.

Allt slutade i spekulationer. När Gunilla fick reda på ett tidigare okänt arkiv, som hade upptäckts på vinden i huset på Brändö, väcktes hennes förhoppningar. Hon visste att general Talvela var känd för att aldrig kasta några handlingar. Men hennes namn fanns inte med på en enda liten papperslapp.

Namnet på stället där hon måste ha blivit till stod dock ordentligt antecknat i hans dagbok: hotell Reisen i Gamla stan. Paavo hade kommit raka vägen dit från ett möte med Heinrich Himmler, en av Adolf Hitlers närmaste män och ledande organisatör av massmorden på judar. Gunilla tyckte att den tyske nazisten klampade in i sängkammaren och befläckade hennes avlelse.

Det dröjde ganska länge innan Gunilla själv ville ha barn, hon var 39 år när hon fick Tomas. Hon mindes hur hennes mamma den gången stormade in på BB, lyfte upp den nyfödde gossen och förkunnade:

”Han ska bli general.”

Gunilla Boëthius tror att hennes mamma blev lättad när hon och maken Per Holmer fick barn: ”Det var precis som att den hemska synden kom längre bort.”
Gunilla Boëthius tror att hennes mamma blev lättad när hon och maken Per Holmer fick barn: ”Det var precis som att den hemska synden kom längre bort.” Foto: Fredrik Funck

Då skrattade hon och maken Per åt hur mycket av Finlands krigshistoria som fortfarande levde kvar i Billie. Först nu, när Tomas sedan länge var vuxen och själv närmade sig 40, förstod Gunilla att det hela i själva verket kanske hade handlat om att modern ville att barnbarnet skulle gå i sin biologiska morfars spår.

Baksidan av arket är stämplat med företagsnamnet Polyfoto. Ett av miniporträtten i bildserien saknas, det är urklippt. Flickan ler obekvämt på korten som är kvar. Håret är blankborstat och i klänningens halslinning sitter två små prydliga rosetter.

Tankfullt betraktar 76-åriga Gunilla sig själv som barn. Hon kan inte tycka annat än att hon såg helt normal ut. Men hennes mamma tycktes alltid missnöjd med hennes utseende, och det påverkade självbilden.

Gunilla som barn.
Gunilla som barn. Foto: Privat

– När jag var liten och såg mig själv speglas i ett fönster tänkte jag: ”Vicken trist unge.”

Ändå var hon det enda av syskonen som regelbundet skickades till porträttfotografen. Fanns det en mottagare för bildserierna av henne som femåring, nioåring, elvaåring och sjuttonåring? Hamnade det urklippta fotot hos hennes hemlighållne far?

Hela kärlekssagan utspelade sig mot en världspolitisk fond. När Paavo Talvela, och 18 år senare Brita ”Billie” Andersén, föddes var Finland inte ett självständigt land utan ett storfurstendöme, tillhörande det ryska tsarväldet.

Paavo drogs tidigt till frihetskampen. Efter första världskrigets utbrott tog han sig till Tyskland för att, liksom ett par tusen andra finska män, utbilda sig till jägarsoldat och bilda en finsk armé. Det var en dramatisk tid.

I Ryssland blev det revolution, Finland förklarade sig självständigt och en månad senare rasade inbördeskriget. Billie var bara tre år när hon såg sin far fly på skidor och sin mor hotas med gevär av rödgardister. När hon var en ung kvinna började andra världskriget.

Finland slogs mot Sovjetunionen, först på egen hand i vinterkriget och sedan sida vid sida med Tyskland i fortsättningskriget. Paavo anföll hellre än han flydde. Han steg snabbt i graderna och sände många unga män som han förde befäl över i döden på slagfältets blodbesudlade mark, något som han led svårt av på ålderns höst.

Gunilla Boëthius har levt sitt liv i en lögn. Sjuttiotre år gammal gav hon sig ut på jakt efter sanningen.
Gunilla Boëthius har levt sitt liv i en lögn. Sjuttiotre år gammal gav hon sig ut på jakt efter sanningen. Foto: Fredrik Funck

Paavo kom att spela flera roller i Billies liv. Först var han hennes arbetsgivare, sedan den som tog henne till fronten. När blev han hennes älskare? Troligtvis föll Billie i general Talvelas hjältearmar direkt efter slaget vid Tolvajärvi.

Hon var förlovad med en annan man då. Ett år senare gifte de sig men kort efter bröllopet stupade fästmannen, träffad av en prickskytt. När Billie blev änka var hon gravid. Visste hon vems barnet var? Var det en lättnad när sonen föddes och så tydligt påminde om sin bortgångne far? Även den hemligheten tog hon med sig i graven.

Carl Gustaf Boëthius lärde Billie känna i Sverige, dit en hjälporganisation skickade henne sedan hon hade drabbats av havandeskapsförgiftning sent i graviditeten. När hennes lille son året efter smittades med tuberkulos återvände hon till Stockholm med honom för att få vård, och relationen mellan henne och CG fördjupades då. Tillbaka i olika länder brevväxlade de med varandra.

Paavo hade fortsatt att avancera militärt. Han var nu Finlands överbefälhavare Gustaf Mannerheims särskilda ombud i Berlin. Som sådan träffade han återkommande Nazitysklands högsta ledning.

Gustaf Mannerheim (till höger) i samtal med Adolf Hitler, 1942.
Gustaf Mannerheim (till höger) i samtal med Adolf Hitler, 1942. Foto: TT

När Adolf Hitler skulle eskorteras till Finland inför firandet av Mannerheims 75-årsdag var det Paavo som höll honom sällskap i flygplanet. Han såg Führern som ”nutidens mest kända människa med störst geni.” Det skrev han också i dagboken.

Sommaren 1944 inledde Sovjetunionen en storoffensiv på Karelska näset. Paavo befann sig i Berlin. Billie var ensam i Helsingfors, där det rådde brist på allt utom internflyktingar. Landet hotades av rysk ockupation. Då kom friarbrevet från CG.

Gunilla kallar det för ”kärlekskulissen” – hennes mammas ständiga bedyranden om vilka varma människor hon, maken och barnen var och hur de ”stormälskade” varandra. Fraser som Gunilla menar förskönade fasaden och dolde det fula som fanns bakom.

Hon tar fram ett sparat nummer av månadsmagasinet Femina från 1960. På sidan 44 finns ett hemma-hos-reportage om det, efter 15 års äktenskap, fortfarande nyförälskade föräldraparet Boëthius på Lidingö. Artikeln illustreras av ett fotografi på CG och Billie tillsammans med de tre barnen och katten Fnykis.

”Hela den lyckliga familjen”, lyder bildtexten.

CG, Billie, de tre barnen och katten Fnykis, fotograferade för magasinet Femina 1960.
CG, Billie, de tre barnen och katten Fnykis, fotograferade för magasinet Femina 1960. Foto: Erich Conard/Sjöberg Bildbyrå

Vid samma tillfälle togs även ett parfoto på föräldrarna, utan barn. De sitter i en soffa. CG tittar vaksamt upp genom ett par glasögon, tjocka som flaskbottnar. Han håller om Billie med båda armarna. Hela hans kroppsspråk signalerar beskydd.

Hustrun i hans famn ser fullständigt avslappnad ut trots klackskor och flera rader pärlor runt halsen. Hon har dragit in benen under sig och vänder ansiktet mot fotografen som en blomma mot solen.

– Han var förmodligen vrålkär i henne, men mamma gifte sig inte med pappa för att han var så charmerande och underhållande, utan för att Finland höll på att tas av Ryssland. Det var av storpolitiska skäl. Hon förstår att här avgörs hennes framtid, så hon väljer att svara ja på frieriet och emigrera till Sverige i stället för att stanna och riskera att bli fast i en diktatur.

I sista stund drog sig Finland ur partnerskapet med andra världskrigets förlorare Tyskland för att kunna sluta en dyrköpt separatfred med Sovjetunionen. Landets öde stod och vägde. Det var dags för Paavo att lämna Berlin. Han gick på avskedsvisit hos Heinrich Himmler, som rådde honom att sätta familjen i säkerhet utomlands.

Ingen kunde vara säker på hur det skulle gå. Paavo måste ha vetat om att han riskerade att dömas till döden eller förvisas till fångläger i Sibirien om förhandlingarna havererade och Josef Stalin ockuperade Finland.

I det läget fattade han sitt, för Gunilla livsavgörande, beslut. Han gjorde en avstickare till Stockholm på vägen hem till Helsingfors. Det hade redan lyst i kyrkan för Billie och CG, men hon kom till hotell Reisen ändå. Månaden därpå gifte hon in sig i släkten Boëthius.

”Jag bröt ihop av utmattning när jag hade lämnat in det sista av manuset. Det var som när man vrider av en kran, kraften tog slut. Jag tror jag hade spänt mig för hårt för att göra färdigt boken. Jag är 76, ville jag ha den skriven fick jag se till att få det gjort nu, så jag höll ut, men sedan kom smällen.”
”Jag bröt ihop av utmattning när jag hade lämnat in det sista av manuset. Det var som när man vrider av en kran, kraften tog slut. Jag tror jag hade spänt mig för hårt för att göra färdigt boken. Jag är 76, ville jag ha den skriven fick jag se till att få det gjort nu, så jag höll ut, men sedan kom smällen.” Foto: Fredrik Funck

Gunilla tror inte att hon var en olyckshändelse.

– Mamma var noga med att inte bli med barn annars. Hon hade gjort en abort när hon var 19 och såg till att min syster och jag fick höra om preventivmedel tidigt. Jag var kanske 13 när hon visade upp sitt pessar och sade: ”Kom ihåg, flickor: vi är väldigt fruktsamma, så se upp!”

Kanske ville både Billie och Paavo försäkra sig om att något blev kvar av deras passion ifall han inte skulle klara sig. Hur stor var kärleken dem emellan? Gunilla önskar att hon visste det. I stället får hon gissa.

Under hela hennes uppväxt gjorde Billie minst en årlig Finlandsresa. Aldrig var hon så elegant klädd som då. Hon såg ut som en filmstjärna i sina solglasögon, med en liten florprydd pillerburk på de välondulerade lockarna. Ändå strålade hon ännu mer när hon kom hem. Var det Paavo som fick henne att lysa så?

Gunillas enda fotografi där hennes mamma och Paavo är med på samma bild.
Gunillas enda fotografi där hennes mamma och Paavo är med på samma bild. Foto: Privat

– Jag har detta enda fotografi, där mamma och han är med på samma bild. Han tar emot en utmärkelse och hon står här i publiken, i en sådan där Farah Diba-frisyr.

Eftersom kortet är taget på Krigshögskolan i Helsingfors är det antagligen 1964 och 25-årsjubileet av slaget vid Tolvajärvi. Gunilla tror att det var sista gången de sågs. Efter det kretsade Billies liv mer kring tillvaron i Sverige, med CG. När han dog i oktober 2001 hade hon diagnosticerats med alzheimer. Om och om igen frågade hon:

”Har jag blivit änka två eller tre gånger?”

Då undrade Gunilla vem den tredje mannen var. Sjutton år senare sitter hon inne med svaret.

Ämnen i artikeln

Böcker
DN Story
Finland
Dna

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt

Bild 1 av 18 Jakten på sanningen ledde Gunilla Boëthius till Finlands krigshistoria och Nazityskland. Efter tre års research har hon bilden klar för sig.
Foto: Fredrik Funck
Bild 2 av 18 Paavo Talvela.
Foto: Finska armén
Bild 3 av 18
Foto: Privat
Bild 4 av 18 ”Det hemska och sorgliga är att jag har levat i en lögn, jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt. Att jag inte fick vara den jag var.”
Foto: Fredrik Funck
Bild 5 av 18 Billie med Gunilla i dopklänning i mitten. Med på kortet är också CG, CG:s syskon, hans bäste vän prästen Ingmar Ström, föräldrar och mormor (till vänster).
Foto: Privat
Bild 6 av 18 Systrarna Andersén.
Foto: Privat
Bild 7 av 18 Jakten på sanningen tog tre år. När Gunilla Boëthius hade lämnat in slutmanus till förlaget bröt hon ihop.
Foto: Fredrik Funck
Bild 8 av 18 Efter dna-beskedet har Gunilla Boëthius gått ur släktföreningen men efternamnet behåller hon, hon tänker inte byta vid 76 års ålder.
Foto: Fredrik Funck
Bild 9 av 18 När Gunilla Boëthius såg sig själv i spegeln mötte hon sin pappas blick. Efter dna-beskedet att de inte var släkt kändes det som att samhörigheten slets sönder.
Foto: Fredrik Funck
Bild 10 av 18 Gunilla och halvsystern Sirkka (till vänster).
Foto: Privat
Bild 11 av 18 Omslaget till Gunilla Boëthius bok.
Bild 12 av 18 Gunilla Boëthius tror att hennes mamma blev lättad när hon och maken Per Holmer fick barn: ”Det var precis som att den hemska synden kom längre bort.”
Foto: Fredrik Funck
Bild 13 av 18 Gunilla som barn.
Foto: Privat
Bild 14 av 18 Gunilla Boëthius har levt sitt liv i en lögn. Sjuttiotre år gammal gav hon sig ut på jakt efter sanningen.
Foto: Fredrik Funck
Bild 15 av 18 Gustaf Mannerheim (till höger) i samtal med Adolf Hitler, 1942.
Foto: TT
Bild 16 av 18 CG, Billie, de tre barnen och katten Fnykis, fotograferade för magasinet Femina 1960.
Foto: Erich Conard/Sjöberg Bildbyrå
Bild 17 av 18 ”Jag bröt ihop av utmattning när jag hade lämnat in det sista av manuset. Det var som när man vrider av en kran, kraften tog slut. Jag tror jag hade spänt mig för hårt för att göra färdigt boken. Jag är 76, ville jag ha den skriven fick jag se till att få det gjort nu, så jag höll ut, men sedan kom smällen.”
Foto: Fredrik Funck
Bild 18 av 18 Gunillas enda fotografi där hennes mamma och Paavo är med på samma bild.
Foto: Privat