Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-27 13:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/gunnar-pettersson-elizabeth-spelade-sin-roll-virtuost/

KULTUR

Gunnar Pettersson: Elizabeth spelade sin roll virtuost

Drottning Elizabeth förkroppsligade plikten som ideal.
Foto: George Cracknell Wright/TT

Även bland monarkins kritiker hittar man ofta ett stråk av sympati för kungligheter, därför att de är slavar under ärftlighetens herravälde. Men det är naturligtvis en illusion att monarkin inte skulle vara politisk, skriver Gunnar Pettersson.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

”Det är inte monarkin jag har problem med, det är kungen jag vill åt,” skrev Red Top i kåseriet ”Saker man sällan hör” här i DN en gång.

Man hör det förstås lika sällan från de tjugoåtta procent av britterna som kallar sig republikaner, i synnerhet nu när Elizabeth II gått bort. Monarkin är en anakronism, menar man, ett korrupt och lite löjeväckande spektakel som vi snarast borde göra oss av med – men all respekt åt drottningen som person!

Även bland deras kritiker hittar man ju ofta ett stråk av sympati för kungligheter, därför att de är slavar under ärftlighetens herravälde. Visserligen är det ett mycket bekvämt och förmöget slaveri, men inte ett liv de bett om. Få av dem slipper undan sitt öde och när de emellanåt gör det (Edward VIII, prins Harry) visar särskilt den rojalistiska pressen bara ett ohöljt förakt för dem.

”Damned if they do, damned if they don’t”, lyder regeln.

Elizabeth förkroppsligade just detta med Plikten som ideal. Det innebar framför allt att aldrig låta omvärlden ana vad man egentligen tycker om saker och ting. Det är den publika anonymiteten satt i system: den intetsägande minen, den neutrala kommentaren, det förutsägbara och förväntade. Hon må ha varit kändisarnas kändis, men hon uppvisade inte ett uns av ”personlighet”. Och hon spelade det spelet virtuost ända sedan barndomen.

Man fick alltså gissa sig till vem Elizabeth var. Minspelet tydde ofta på att hon tyckte bättre om djur (hästar, corgis) än om människor – kan det ha varit så? När en nervös cementfabrikör förklarade för henne, i omständlig detalj, hur man producerar cement så kanske hennes intresserade min egentligen bara visade att hon var väldigt intresserad av hur man producerar cement, vem vet?

Många vill tro att det är så monarkin har överlevt alla de omvälvningar som ägt rum sedan hon blev drottning 1952. Monarkin yttrar sig inte, den bara är. Verkstad hela vägen, inget snack, allt långt bortom dagspolitiken. Vilket naturligtvis är ännu en illusion. Sedan 1967 hade drottningen (även som privatperson, inte bara som suverän) undantagsrätt från över 160 lagar rörande allt från jakträtt till polisundersökningar, skattskyldighet till anställningstrygghet för sin personal.

Och naturligtvis kan de ingripa när det hotar deras politiska intressen. År 2020 släpptes till slut dokument som visar att Buckingham Palace spelade en diskret men avgörande roll i avsättandet av Australiens socialdemokratiska premiärminister Gough Whitlam 1975, en mycket grumlig affär som sysselsatt många under åren.

Inför Skottlands omröstning om självständighet 2014 yttrade drottningen följande ord, omsorgsfullt slipade av hennes juridiska rådgivare: ”Jag hoppas det skotska folket tänker väldigt noga på framtiden när de röstar”. Det kunde alltså inte bli mer klarspråk, i en fråga som inte kunde vara mer politisk. Och hon fick som hon ville, den gången.

Elizabeths död är ett av vår tids mest signifikanta frånfällen, inte minst därför att det så brådskande handlar om vad som kommer att följa. Det finns ett antal samväldesländer som av hövlighetsskäl väntat med att bli republiker tills nu, bland annat flera västindiska nationer men sannolikt också ”de tre stora”: Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Vad kommer till slut att finnas kvar av det globala kungadömet under hennes arvinge? Kanske bara några blåsiga öar ute i Atlanten: St Helena, Tristan da Cunha, Ascension, Falklandsöarna, och ett par bitar av det vi brukade kalla United Kingdom, det vill säga England och Wales.

Men minst lika signifikant är just tidpunkten för hennes frånfälle, detta för landet ytterligt prekära nu. Det förklarar varför många känner förlusten på ett så pass personligt plan, oavsett inställning till monarkin. Storbritannien är ett land som kanske i högre grad än andra förlitar sig på det beständiga, och därav finns nu allt mindre kvar.

Författare och översättare, bosatt i London

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt