Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-20 07:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/gunnar-pettersson-se-upp-for-sjalvomkande-man-med-stora-politiska-planer/

KULTURDEBATT

Gunnar Pettersson: Se upp för självömkande män med stora politiska planer

Protest mot Putins krig i tyska Hessen.
Protest mot Putins krig i tyska Hessen. Foto: Frank Rumpenhorst/TT

Många förundras över Rysslands nationella självbild. Varför präglas Putins agerande av aggressiv självömkan? När de irrationella känslorna släpps loss ligger kriget nära. Gunnar Pettersson analyserar psykologins roll bakom maktmännens handlingar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

En scen från ”Gudfadern II” har på sistone dykt upp för mig igen. Det är när Fredo ligger i sin vilstol och skriker åt lillebror Michael: ”Jag är smart! Inte korkad som alla säger…! Jag är smart!! Och jag vill ha respekt!!!” Det är en hysterisk självömkan som blir desto mer plågsam att se eftersom Fredo vet, och vi anar, att han kort senare ska få en kula i bakhuvudet.

Att man kommer att tänka på ”Gudfadern” är kanske inte en händelse i dessa dagar. Flera kommentatorer har pekat på hur just en militant självömkan färgar så mycket av Vladimir Putins försvar, inte bara av Ukrainainvasionen utan den brutalt expansionistiska politik han fört sedan sitt makttillträde 1999. Ryssland har blivit förfördelat, saboterat och undergrävt av västvärlden, inte minst genom Natos expansion österut.

En politiserad självömkan, som ett inslag i en nationell självbild, är förmodligen lika gammal som nationalstaten, våra ”imagined communities” med Benedict Andersons ord. Hitlertyskland är exemplet som först gör sig påmint: nazismen växte ju fram ur en saftig mylla av upplevda oförrätter, från dolkstötslegenden och Versaillesfreden till krigsskadeståndet och tjugotalets dekadenta Berlin.

Men varifrån kommer denna politiska känslosamhet?

Inom psykologin tycks självömkan vara en något förbisedd företeelse. Nu är det förstås ytterst vanskligt att dra paralleller mellan enskilda människor och stater. Men den individuella erfarenheten har, enligt den forskning jag sett, ett par aspekter som är värda att ta med i beräkningen varför vi tycker synd om oss själva både som individer och nationer.

Den första är att det ofta finns fog för ens självömkan. Det handlar sällan om vanföreställningar, om illusioner, för då är man inne i en annan psykologisk kategori: en del konspirationsteoretiker, typ anhängare av QAnon, baserar sitt ressentiment på rena fantasier. Sedan kan man diskutera hur vettigt självömkaren bedömer skadan som åsamkats, eller hur man bäst bör handskas med den.

Ryssland har trots allt visst fog för sina anklagelser. Från Gorbatjovs vädjan till amerikanska och europeiska politiker – ”Vad ni än gör, förnedra inte Ryssland” – till de informella löftena om att Nato inte skulle sätta sin fot öster om det återförenade Tyskland, de sveks på ett nära nog demonstrativt sätt av västmakterna. Att Sovjetunionens upplösning var ”nittonhundratalets största geopolitiska tragedi”, som Putin menar, må vara diskutabelt men kan inte helt avfärdas i en rysk kontext.

Versaillesfreden, som bara ett exempel, var utan tvekan en form av vedergällning – en förnedring, om man så vill – som de allierade, kloka av erfarenheten, undvek att tillämpa efter det följande världskriget. Väst-Berlin blev inte ett utarmat, charlestondansande moraliskt helvete, utan symboliskt centrum för en välmående, modern stat vars befolkning, kanske just därför, lärde sig att handskas med sitt nyliga förflutna.

Den andra aspekten handlar om hur individuell självömkan ibland mynnar ut i aggressivitet. Detta är naturligtvis sällsynt i sådana fall där orsaken stammar ur något ”internt”: att man har drabbats av allvarlig sjukdom, eller att man sörjer en närståendes död, exempelvis. Men det lite märkliga är att detsamma ofta gäller ”externa” orsaker: att man mobbats i skolan, att någon annan fick jobbet man ville ha.

Det är i det senare fallet man kan tala om offermentalitet. Men forskningen visar att de flesta ändå tycks internalisera hämndtankarna även i sådana fall. Aggressiviteten vänds inåt. Man ”avmotiveras”, som det heter. Många har helt enkelt inte de sociala och praktiska förutsättningarna för effektiv vedergällning.

Och det är kanske just där individen skiljer sig från nationen, som ju äger alla förutsättningarna, i allt från den politiska dagordningen till rustade arméer. Andersons ”imagined community” måste nödvändigtvis också bli en uttrycklig gemenskap, den kräver bokstavering. En politik, en ideologi, en nationalistisk myt kan inte ”avmotiveras” och mumla för sig själv. Den måste tala klarspråk. Den vill ha respekt!

Eftersom en vänster värd namnet har fötterna stadigt planterade i internationalismen kan man alltså spekulera om politiserad självömkan handlar om ett utpräglat högerfenomen. Svaret är förmodligen ja, eftersom den så ofta verkar uppstå i ett (ultra)nationalistiskt sammanhang.

Exemplen är otaliga. Den svenska borgerligheten hotade med krig mot Norge i samband med Unionsupplösningen 1905. Nittiotalets konflikter i det forna Jugoslavien drevs i mycket av upplevda historiska orättvisor mot den egna etniska gruppen. Kampanjen för Brexit doftade starkt av påstådda oförrätter och utlovad upprättelse. Donald Trumps ”Make America Great Again” hade en nära nog identisk doft av förfalskad nostalgi.

Men Ryssland är särskilt slående därför att det också sker mot bakgrund av nationell nedgång, om inte förfall. Landets framtid som leverantör av fossilbränsle, dess viktigaste inkomstkälla, är nu på väg mot sitt slut, kanske inom ett årtionde, och Putin regerar redan över en ekonomi som i bnp-siffror på sin höjd kan mäta sig med Brasilien.

En av psykologernas slutsatser är att självömkan hos individer är en socialt kontraproduktiv strategi. I början lyssnar vi andra gärna, men om gnället fortsätter lite för länge tröttnar omgivningen snart. ”Ta dig i kragen, för fan,” tänker vi, och så slutar man ringa eller sms:a.

Den hållningen duger inte i ett geopolitiskt sammanhang. Folk bombas nu ihjäl på tågstationer, sjukhus och barnhem i Ukraina. Och det är inte bara för att Ryssland tycker synd om sig självt; självömkan är givetvis bara en del av förklaringen till vad som nu utspelar sig. Men den tycks vara en djupt invävd tråd, ett slags övergripande emotionellt uttryck för en alltför igenkännbar kombination av mindervärdeskomplex och storhetsvansinne, ofta personifierad, typ Putin, i småväxta män med stora planer.

Hur ska man försvara sig mot denna politiserade känslostorm, innan det är för sent? Jag är öppen för förslag. Men gärna genom att försvara sakligheten. Historien tillhör de som bombades, inte bara de som fällde bomberna. Och framför allt att hålla fast vid att respekt är något man förtjänar, inte något man ska behöva kräva. Vilket Fredo aldrig fattade, stackarn. Och kanske inte Putin heller.

Läs mer:

Carsten Jensen: Varje liter rysk olja finansierar en missil med kurs mot ett ukrainskt sjukhus

Peter Pomerantsev: Ukrainska barn kommer att skolas i alternativa fakta

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt