Han tog de stora rocklegenderna till Liseberg

Genom decennierna har musiker från bokstavligen hela världen klivit ut på den rymliga Stora scenen på Liseberg i Göteborg:

Sammy Davis Jr, Beach Boys, Louis Armstrong, Joan Baez, Jimi Hendrix, Led Zeppelin och James Brown, Edith Piaf, Jussi Björling, Zarah Leander, Birgit Nilsson, Cornelis Vreeswijk, Abba, Elton John, Kraftwerk, Patti Smith jämte hemmasonen Håkan Hellström är några av de stora namnen.

Särdeles intensivt var musikutbudet under sextiotalet. En tid då jazz och pop dominerade underhållningsindustrin runt om i världen. Juristen och Lundabon Eric Owers värvades till Liseberg som tjugosexåring. Hans kompis Povel Ramel övertalade honom att ta jobbet.

Alldeles grön var han inte.

– Jag fick ju bokstavligen Lundakarnevalerna med mig från barndomen och tyckte tidigt om underhållning av alla möjliga olika slag, konstaterar han när vi ses i hans lägenhet intill Strandvägen i Stockholm.

På väggarna i hans vardagsrum hänger rader av foton på stjärnor som han mötte på Liseberg.

Owers kom under sina år där att samarbeta med sina kollegor på både Tivoli i Köpenhamn och Gröna Lund. Tillsammans kunde de därigenom engagera också särskilt dyra artister.

– Det flöt på bra, jag får allt säga att vi hade hyfsade program under de åren. En artist som jag länge hade önskat skulle komma till Liseberg var Sammy Davis Junior. En fantastisk, mångbegåvad, kille som inte bara var enastående sångare utan också steppade och var en batterist av hög klass, understryker han.

Eric Owers beskriver dåtidens Göteborg som popens självklara huvudstad under 60-talet. De späda stjärnorna tog snabbt plats på stadens nöjesställen. Den nya generationen var en helt annan sorts artister än 1950-talets välkammade talanger i strukna kostymer.

De unga stjärnorna såg dock då och då till att det blev ganska stökigt:

– Jimi Hendrix slog ju sönder ett hotellrum i Göteborg till exempel. Han hade verkligen inte behövt det för han var ju oerhört kunnig som musiker, påpekar han.

Owers körde själv ut för att hämta den omsusade gitarrekvilibristen på Torslanda flygplats utanför Göteborg inför konserten.

– Jag brukade inte hämta artisterna, men tyckte det att var intressant att få träffa honom. Dessutom ville jag ju pröva den nya högertrafiken som hade premiär den dagen, tillägger han.

Till vardags tog det tjugo minuter att åka in till Göteborg från flygplatsen. Men den här dagen, 3 september 1967, krävdes det mer än två timmars resa.

– Alla göteborgare ville ju pröva trafiken då. Det var kompakt med bilar. Hendrix sov mest under resan och tyckte att det tog väldigt lång tid intill stan, berättar han.

– Jag förklarade för honom att ”många har inte klart för sig vilken storstad Göteborg är, så här ser det ut här alla söndagar (skratt). Och då somnade han om igen.

Samma kväll spelade Jimi Hendrix några av sina mest främsta låtar på Liseberg-scenen, däribland ”Foxy lady”, ”Purple haze” och ”The wind cries Mary”.

– Hendrix dog ju tyvärr senare i förtid. De förhatliga drogerna tog livet av många artistbegåvningar redan då, minns Eric Owers.

De flesta stjärnorna som framträdde på Göteborgsscenen reste vidare samma kväll som de uppträtt, däribland Rolling Stones. Paul Anka hade inte lika bråttom. När han besökte Sverige i augusti 1966 stannade han i två dagar i Göteborg.

– Men mina egna favoriter var Osmond Brothers (som slog rekord med elva guld- och platinaskivor på ett år). De hade heller aldrig sönder något, men det gällde ju nästan alla artister.

– Merparten av de som kom till Göteborg för att uppträda hade väldigt stor respekt för ingångna avtal, förklarar han.

Utbudet av underhållning varierade rejält under 1960-talet i Göteborg. Kända jazz- och pop-stjärnor var sannerligen inte de enda som kunde underhålla publiken. Det fanns gott om fullständigt okända talanger som också ville framträda på Liseberg.

Somliga ville visa upp sitt favoritdjur. En spindel i en glasburk, en nyckelpiga i en tändsticksask – eller rent av en livs levande kossa, berättar Owers med ett leende.

– Många turister åkte långväga för att se sådana udda attraktioner. Ungdomar kunde bland annat få komma upp på scen och försöka göra mål på målvaktshjälten Leif ”Honken” Holmqvist.

De som lyckades överlista Honken fick diplom.

– Vi försökte hitta på sådana olika roliga saker.

En särskild bedrift var att ledningen på nöjesfältet lyckades få upp den omsusade boxaren Muhammad Ali på Lisebergsscenen.

Planen var att sammanföra honom med Göteborgs egen boxningshjälte Ingemar Johansson för en match.

Planen fungerade.

– Jag stod på scenen mellan Ali och Ingemar för att hålla isär dem. Johansson måttade en höger mot honom på skoj, de blev vänner efter det.

Särskilt oväntat under Owers sex år som artistchef på Liseberg var det brev han fick av en kvinna som erbjöd sig att uppträda på den stora scenen.

– Hennes son var en rikskänd förbrytare och hon tyckte att hon själv därmed också var känd, säger han och skakar på huvudet.

Särskilt många besökare kom till Liseberg för att dansa till de utländska popbanden. Det var en ungdomlig publik rakt igenom, påpekar han.

– Jag insåg tidigt att det gällde att få dit de allra bästa artisterna och därför kom särskilt namnkunniga, som Beach Boys, Elton John och Rolling Stones.

Eric Owers påpekar att de svenska musiktalangerna sedan hans år på sextiotalet har blivit en del av den globala musikindustrin.

– Abba plöjde ju upp vägarna, vi har verkligen många bra förmågor i dag.

Vad gillade du själv för musik under åren på Liseberg?

– Storbandsmusik. Jag tillhörde ju en annan generation än ungdomarna och var väldigt förtjust i musik av talanger som just Sammy Davis Jr och Duke Ellington förstås – och den franska underhållaren Maurice Chevalier som jag också träffade, tillägger han.

Owers återkommer till att han haft rejält med tur:

Hade han inte följt Povel Ramels förslag att han skulle bli artistchef på Liseberg så hade mycket varit annorlunda, säger han och nickar en gång till mot de många fotografierna på vardagsrummets väggar.

– Jag har verkligen haft mycket tur – och så mycket roligt i livet.