Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-29 12:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/hanna-fahl-ar-daniel-tigers-familj-kannibaler-och-varfor-har-teletubbies-bebisar-i-en-bur/

KULTUR | KRÖNIKA

Hanna Fahl: Är Daniel Tigers familj kannibaler och varför har Teletubbies bebisar i en bur?

Brittiska ”Teletubbies”, om fyra knubbiga och färgglada antropomorfer som bor i en bunker.
Brittiska ”Teletubbies”, om fyra knubbiga och färgglada antropomorfer som bor i en bunker. Foto: BBC

Barnprogram är vansinniga. De följer inte normala berättartekniska konventioner. Det är lika förföriskt som frustrerande – men kanske är det själva poängen, skriver DN:s Hanna Fahl.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

De flesta barnprogram är vansinniga och jag vet inte om det är med flit, för att barn också är vansinniga, eller om det är av slapphet, vilket jag i så fall kan förstå för jag hade inte heller orkat komma på 359 rimliga avsnitt av ”Paw patrol”, eller om det rör sig om genuina och intressanta konstnärliga val av serieskaparna.

Saken är den att barnprogram befinner sig i en parallellkultur som sällan ägnas särskilt mycket uppmärksamhet. Ingen tittar på barnprogram utom mycket små personer och de är sällan lagda åt det analytiska hållet. Att som vuxen någon gång råka fästa blicken för länge på tv:n (vad har man den ens till om man inte får använda den som barnvakt) är därför att drabbas av en kraftfull och omedelbar känsla av ”vad i hela helvete” och sedan en kraftfull och omedelbar impuls att diskutera det med någon. ”Jag har några frågor om ’Teletubbies’-världen”, skrev Sophie Gilbert nyligen i The Atlantic. ”Var kommer de från? Är de fångar? Är vi medskyldiga till deras fångenskap?”

Jag kan verkligen relatera, även om det är lite slappt av Gilbert att fokusera på den enda barn-tv-serie som faktiskt har analyserats sönder och samman, och en gång i tiden hade kultstatus som underhållning för weedrökande amerikanska collegestudenter.

Brittiska ”Teletubbies”, om fyra knubbiga och färgglada antropomorfer som bor i en bunker där de har en levande dammsugare och (i de senare säsongerna) en handfull bebisar inlåsta i en bur, var banbrytande när det hade premiär 1997. Dels för att serien riktade sig till mycket, mycket små barn och lyckades fånga uppmärksamheten hos i princip nyfödda, och dels för att den var så oförblommerat absurd och gränsfall hallucinatorisk. Och om Sophie Gilbert chockades av surrealismen i ”Teletubbies”, undrar jag om hon ens sett ”Teletubbies”-skaparna Andrew Davenports och Anne Woods senare mästerverk ”I drömmarnas trädgård”, en bokstavlig (mar)dröm full av åksjukeframkallande proportionsförskjutningar som får ”Alice i Underlandet” att blekna.

Bristen på logik i barn-tv är lika delar förförisk och frustrerande. Den bryter mot alla andra genrers grundläggande minimikrav på ett sammanhängande världsbygge. Som vuxen och skolad i normal dramaturgi kliar obegripligheten i en som ett berättartekniskt myggbett. Varför är världen befolkad av bilar i ”Bilar” och varför är vissa bilar kor? Varför har Bing i ”Bing” inga föräldrar utan tas om hand av en pytteliten vårdare? Hur hamnade adoptivdinosaurien i familjen Pteranodon i ”Dinosaurietåget”, stal de ägget? Varför är vissa djur och vissa människor i ”Daniel Tiger” och om nu spårvagnen har ett medvetande och kan kommunicera, betyder det att den är invånarnas slav?

Den sistnämnda frågan drev mig en gång till en så djup googling att jag hittade Reddit-forumet Daniel Tiger Conspiracy som jag sedan dess läser regelbundet. Där har vuxna människor i åratal försökt konstruera en fungerande enhetlig teori som förklarar det oförklarliga lilla samhället där Daniel bor. ”Daniel Tiger continuity solved (warning: dark)” heter en diskussionstråd. Flera trådar uppmärksammar det oroande faktum att tigerfamiljen tycks ha gardiner gjorda av tigerpäls.

Kanske är det bara ett trick för att få vuxna att över huvud taget stå ut med barnprogram. Barn-tv som inte öppnar för mörka tolkningar är outhärdlig. Det förfärliga ”Babblarna”, till exempel, är bara möjligt att stå ut med för att rollfiguren Dadda har ett djup och en hemlighet, varför skulle han annars vara den enda babblaren med mörk mansröst som också bär blöja. Slugt.

Läs fler texter av Hanna Fahl, till exempel om varför Wall-E är en incel eller om varför Sommarskuggan är SVT:s svar på Marvel Cinematic Universe.

Ämnen i artikeln

Tv-serier
Barnfilm

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt