Hanna Hellquists dukade bord är fulla av idéer och infall

I slutet av 2021 förälskar sig krönikören och radioprofilen Hanna Hellquist i en julduk från Svenskt Tenn. Den är dyr, så hon köper den inte utan letar efter en liknande, men ingen är lika perfekt som Svenskt Tenns. Så den får det bli, och nu är den i gång – Hanna Hellquists passion för dukning. Den 14 mars 2022 publicerar hon en personlig text i DN där hon kommer ut som dukningsintresserad och elva månader senare öppnar utställningen ”Det dukade bordet med Hanna Hellquist” på Millesgården.

Inte av utan med, för till hjälp har hon ett gäng generöst omnämnda medkonstnärer. Det blir kitsch, konst och konsthantverk, även Hellquists mammas linneskåp och kristallglas ställs ut. Ur ett ymnighetshorn strömmar cigaretter, smycken, plastblommor och glasfrukter – några ”blåsta av Hanna själv” (som det står i texten). Om Hanna Hellquist inför utställningen låtit ta fram en parfym i samarbete med ett visst företag? Såklart hon har, liksom att det kända väveriet lanserar en linneduk mönstrad med hennes hönas fotspår.

Ett bord är bokstavligen signerat Marie-Louise Ekman – förutom tallrikar utgörs dukningen av text och teckningar med spritpenna på vit duk. På filmen intill pratar och skrattar konstnären och krönikören. De är inte som vanliga människor får vi veta, och tur är väl det, menar Ekman, för annars kanske Hellquist bott i radhus.

”Onsdagsmiddag” heter det centrala verket – ett långbord för 26 personer med påfallande spartansk dukning. Här finns en ljusstake, en hög vas och några glasblommor, men kuverten består bara av vita tallrikar, bestick, halvt urdruckna rödvinsglas och några spridda spelkort. Inga vattenglas eller servetter, men på varje plats finns hörlurar och plånboksstora skärmar som visar några minuters film från en helt annan middag – glimtar av salongsberusade samtal, tända kandelabrar och extravaganta blomsterarrangemang med mimosa och röda bär. Kända och halvkända gäster anländer med varsin obligatorisk flaska vin, middagen lagas av matprofilen Zeina Mourtada och Hanna Hellquist intygar att blandningen är allt – en gång hade hon till och med en polis som gäst. När hon hälsat välkommen börjar musikerna spela och runt bordet flyger fåglar som tar för sig av pastan, en av dem äter med värdinnans hår som tallrik. Hon säger att onsdagsmiddagarna pågått varje vecka i ett drygt år, men i början lagade hon inte mat utan lät gästerna välja från det företag som låter utomeuropéer riskera sina liv på cykel mot ackordsersättning, så att innerstadsbor ska slippa gå runt kvarteret.

”Hela utställningen handlar egentligen om min klassresa” förklarar Hellquist på en storduksfilm där hon ligger på en brun manchestersoffa, värmd av filt och tax.

Sedan fortsätter utställningen i det hus som Carl Milles lät Josef Frank inreda åt sin sekreterare. I filmen där pratar Svenskt Tenns intendent Per Ahldén om hur Estrid Ericson brukade duka (låga blommor, höga ljus) och Hanna Hellquist om hur hon själv gör (som hon vill). Hur orkade folk ha middag förr, undrar hon och svarar: de hade tjänstefolk.

Då som nu, tänker jag, för här sipprar det nya klassamhället fram, det där börd spelar liten roll medan kändisskap och yrkesframgång betyder allt. Ett klassförakt byts mot ett annat, nu är det inte överklass mot underklass utan kändisar mot vanlisar – de som eventuellt bor i radhus och har jobb där det inte funkar att dricka en flaska vin en onsdagskväll. Några är poliser.

För den som är intresserad av dukningstips eller av det dukade bordet som konstart har Millesgårdens utställning allt och inget att ge. Full av infall, rik på ting, men också märkligt oengagerad – för hur många prylar som än släpats hit saknas den omsorg om gästen som sägs vara dukningens syfte.

Men intressant är den, som en studie i en självcentrerad tids möjliga början till slut.

Läs mer:

Hanna Hellquist: Det är förmodligen dödsstöten för mitt sexliv – men jag har blivit besatt av att duka vackert

Hanna Hellquist ställer ut dukade bord på Millesgården