Som duo har mångsysslarna Mattias Hellberg och Martin Hederos sökt sig till de små gesterna – ett tassande pianospel, fragmentariska textstycken. Så väl ton som lyrik tycks bundna till undflyende ögonblick, som de i gränsen mellan sömn och vakenhet, natt och dag, liv och död.

Deras låtvärld, som skapades i början av 2000-talet och som sedan legat i träda i nästan 20 år medan de spelat i så väl rock- som progg- och jazzband, är så lågmäld att Hellbergs munspel, de få gånger det dyker upp, tycks ha förmågan att skära genom märg och ben.

På nya skivan ”Tillsammans mot ljuset”, en pendang till föregångaren ”Together in the darkness” (2001), sjunger han på svenska. Ett val, som i kombination med tidens tand, ger duons omsorgsfullt snidade kompositioner en råhet som ömsom känns olycksbådande, ömsom eterisk men oftast väldigt manlig.

Borta är molnslöjorna som liksom per automatik lade sig på de engelska fraserna. Fram träder ett uttryck tydligare förankrat i svensk visa och dess karga natur som förlängs av Hederos sorgsna klanger.

Det är en skiva som inte är lätt att bli klok på. Mycket på grund av texterna, som mer tycks inriktade på att beskriva lösa scener än att ladda dem med mening. Men kanske räcker det med att förnimma bilden av den vita älgen, som Hellberg sjunger om i ”Puff”;

”Vad var det som hände / Jag minns inte helt / Men jag fick en glimt / Av en overklighet”.

Bästa spår: ”Puff”

Läs mer om musik och fler texter av Alexandra Sundqvist