Hedervärt men klyschigt om förfall i ”To Leslie”

Det är lätt att förstå varför Andrea Riseboroughs prestation har väckt gehör bland kollegorna: det är sinnebilden av en Oscarsvärdig makeover. Vi befinner oss ganska nära botten i den här berättelsen om en lotterivinnare som förlorat allt. När filmen börjar är Leslie på drift på vägarna, men utan antydan till upptäckarglädje och frihetskänsla.

Efter många om och men blev Riseborough Oscarsnominerad för huvudrollen i ”To Leslie”. Trots att hennes kampanj, inklusive specialvisningar för kändisvänner, tydligen gränsade till otillbörlig påverkan (Oscarsakademin drog inte tillbaka nomineringen men har aviserat skärpta regler).

Precis som Frances McDormand prisades för en nedklädd rolltolkning i Chloé Zhaos roadmovie ”Nomadland” gör Riseborough alltså ett hedervärt porträtt från vägrenen till den amerikanska drömmen. Leslie är dock mer utagerande och problemförföljd än McDormands sympatiska rollfigur, som ofrivilligt hankade sig på osäkra anställningar.

Just att Leslie är så jobbig piggar faktiskt upp, även om det redan i inledning av filmen blir uppskruvat överspel. Det blir en karikatyr av alkoholiserat förfall – men en skildring som sedan givetvis nyktrar till och nyanseras. När vi möter henne sex år efter miljonvinsten framkommer det att hon inte bara spenderat pengarna utan även övergivit sin son.

Owen Teague gör filmens mest minnesvärda biroll som tonåringen som precis blivit vuxen och plötsligt måste hantera mammas comeback. Det är en kort men känslig skildring av hur det är att förhålla sig till en missbrukande närstående, med motvillig misstänksamhet och ibland missriktad omsorg.

Det är svårare att smälta rollgalleriet i filmen när Leslie blir utkastad från sonen och tvingas återvända till sina hemtrakter – som driftkucku och vandrande sensmoral. Det känns för mycket utklädningsfest när Stephen Root dyker upp som långhårig pickupförare och Allison Janney spelar Texasoriginal i rosa bandana.

Marc Maron är visserligen sig lik som motellägaren som tar sig an Leslie, och hjälper henne att komma på benen, men klyschorna begränsar ändå filmens realistiska effekt jämfört med exempelvis ”Nomadland”. Det är ändå dåliga nyheter för en film som anstränger sig för att fånga livssvärta i autentiska miljöer.

Andrea Riseborough då? Jo, hon lajvar bitvis också misär men imponerar i sin uthållighet (även om hon egentligen borde nominerats i fjol för Brandon Cronenbergs technothriller ”Possessor”). Hon orkar gestalta Leslies lika långsamma som mödosamma rehabilitering med hela sin kroppshållning, genom närvaron i blicken och skärpan i rösten.

Det bästa med ”To Leslie” är att den inte presenterar någon behändig psykologisk förklaring till huvudpersonens olycka. Det blir en film om förlåtelse som gör skäl för countrylandskapet. För mig hem, till den plats där jag bor, med andra ord. Tyvärr ligger vägen till slutet så vidöppen att det är svårt att engagera sig eller låta sig övertygas.

Se mer. Tre sevärda filmer om kvinnor på drift: ”Wanda” (1970), ”Alice bor inte här längre” (1974), ”Wendy & Lucy” (2008).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Jacob Lundström

Läs också: Svensk-amerikanske Ryan Binoco berättar om sitt självbiografiska manus till ”To Leslie”