Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-26 09:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/helena-olsson-debatten-om-svt-behover-allt-annat-an-svartvit-retorik/

Kulturdebatt

Helena Olsson: Debatten om SVT behöver allt annat än svartvit retorik

Foto: Patrik Österberg/TT

Om vi inte speglar samhället, försöker förstå och förklara opinioner, gör vi inte vårt jobb. Vi måste tala med alla. Lika lite gör vi vårt jobb om vi inte identifierar desinformation och ifrågasätter antidemokratiskt tankegods, skriver SVT:s Helena Olsson i ett svar till Jan Scherman.

När Kapitolium stormades i Washington den 6 januari tog debatten om mediernas roll under Trumps tid vid makten ny fart. Med rätta. De stora sociala medieplattformarna agerade plötsligt på ett sätt som många länge hade efterlyst och stängde konton som spred desinformation eller uppvigling. I vilken mån detta får bestående konsekvenser för redaktörskapet på sociala medier blir högintressant att följa.

De traditionella medierna har anklagats både för att ha normaliserat Trumps beteende och för att ha bedrivit demoniserande journalistik om en legitim opinion. Den här diskussionen behöver allt annat än den svartvita retorik som har blivit ett signum för den konspiratoriska populism som ledde fram till den historiska händelsen i Washington.

Nåväl. Jan Scherman känner inte igen sig i sitt SVT (DN 14/1). Två publiceringar, en intervju i Agenda där en republikansk lokalpolitiker tillåts återupprepa tron att valet är riggat och ”Min sannings” intervju av SD:s chefsideolog Mattias Karlsson får honom att tvivla på att SVT står stadigt i ifrågasättandet av ”konspirationsteorier och ogrundade hypoteser”. Samma tankefigur har förts fram av Peter Wolodarski, Björn Wiman och Johan Croneman i denna tidning.

SVT-chefen Helena Olsson.
SVT-chefen Helena Olsson. Foto: Eva Edsjö

Jag har just läst den tidigare DN-publicisten Olof Lagercrantz läsvärda bok ”Ett år på 60-talet” och slås av hur lik sig debatten mellan medier är. Den ena är vänstervinklad, den andra är okunnig, den tredje hänfaller åt ledarjournalistik på nyhetsplats.  Det stärker mig, för jag tror att vårt petande på varandra är av godo. Kritiskt tänkande handlar som bekant inte bara om att syna andras påståenden, utan också att pröva sina egna utgångspunkter.

När stormningen var ett faktum gick SVT ut i direktsändning och fortsatte, med ett par korta avbrott, hela natten och förmiddagen därpå och landade i ett extrainsatt program kvällen därpå med rubriken ”Attacken mot demokratin”. Självklart kan tyckas, men säger också något om den vikt vi tillskrev händelserna och den inramning vi gav dem, för den som tvivlar.

SVT gör varje dag en lång rad olika publiceringar om amerikansk politik – direktrapporter, reportage, studiosamtal, dokumentärer och bevakningen har knappast minskat med Trump. Våra medarbetares mejlkorgar fylls inte sällan av ilska mot att vi demoniserar Trump när våra korrespondenter helt sakligt konstaterar att här talar han osanning eller när till exempel ”Utrikesbyrån” gör program som heter ”Ljuga som Trump”.

Det förvånar mig en smula att Scherman ser det han ser mot bakgrund av helheten av vår bevakning. Men ur uppsjön av innehåll kan nog den som vill kunna hitta exempel som kan tas som intäkt både för att vi spelar antidemokratiska krafter i händerna och för att vi demoniserar och spär på polariseringen. Den intervju i ”Agenda” som Scherman problematiserar, uppfattades av Expressens kulturchef Karin Olsson på Twitter som ett sätt att tvärtom visa hur djupt propagandan har påverkat presidentens anhängare, vilket också var vår avsikt. Den republikanske lokalpolitikern var inte en ensam galning utan en typisk representant för en stor opinion och programledaren var noga med att påpeka att hennes resonemang helt saknar bevis.

Schermans andra exempel – ”Min sannings” intervju med SD:s chefsideolog Mattias Karlsson – bär samma förtecken. Ska en företrädare för ett parti med rasistiska rötter alls tillåtas uppstå i ett porträtterande intervjuformat där personens liv och värv står i fokus och tonen är vänlig och nyfiken? Om detta kan vi tvista och det har vi journalister gjort sedan SD började växa. Redaktionen valde denna gäst mot bakgrund av att han under 20 år varit en frontfigur i landets i dag tredje största parti och jag köper inte att han inte fick frågor som ifrågasatte det grumligt tänkta idégodset.

Men här har vi en av vår tids största utmaningar, och den är ny jämfört med den tid som Olof Lagercrantz beskriver i sin bok, även om den känns igen från tidigare epoker i historien. Postsanning, som den amerikanske historikern Timothy Snyder så utförligt behandlade i DN häromdagen, har blivit en närmast okuvlig kraft i offentlighet, politik och medier i dag. Hur hanterar vi på bästa sätt en situation där fakta inte längre tycks spela någon roll? Ska vi idiotförklara och gå vidare eller ska vi envisas med att tro på ett gemensamt sanningssökande där idealet är en samsyn om vad som för ögonblicket verkar var det mest sannolika? ”Lyssna på andras röster och räkna deras röstsedlar”, avslutar Snyder sin text. Och den formuleringen fångar något i public services position.

Och Scherman lyfter på ett intressant sätt frågan om vårt uppdrags relevans i sammanhanget, men resonemanget måste kompletteras. Public service lyder under krav på opartiskhet och beaktande av en vidsträckt yttrandefrihet men ska också försvara grundläggande demokratiska idéer. Här ryms ett slags journalistisk ambivalens som i takt med de senaste årens politiska utveckling har blivit ett spänningsfält som laddat inte bara oss utan hela offentligheten. I ambitionen med båda kraven slår vi oss ibland längs kanterna av spelplanen, men om vi inte speglar, försöker förstå och förklara opinioner gör vi inte vårt jobb. Detta skiljer oss från både en ledarredaktion och CNN. Lika lite gör vi vårt jobb om vi inte identifierar desinformation och ifrågasätter antidemokratiskt tankegods.

Den här kombinationen är inte ett dåligt recept för oberoende journalistik, tvärtom en bra utgångspunkt om vi hanterar den rätt. Och tro mig, vår avsikt är ingen annan än att hela tiden vässa våra arbetsmetoder för att inte bidra till så kallad falsk balans där ett påstående utan evidens likställs med ett dito utan – den dag vi kapitulerar på den punkten säger vi tack och adjö till den upplysningstanke som byggt både den oberoende journalistiken och moderna demokratier.

Men vi kommer inte sluta att tala med alla. Och när Jan Scherman tycker att vi misslyckas med den övningen, så ska han skriva i tidningen. SVT mår bra av att diskuteras offentligt, även när det gör ont.

Läs mer:

Någon borde få betala för SVT:s journalistiska haveri om SD och Trump

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
SVT
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt