Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-22 07:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/helle-helle-skriver-om-forvantningar-forhoppningar-och-besvikelser-i-vanlose/

BÖCKER | RECENSION

Helle Helle skriver om förväntningar, förhoppningar, och besvikelser i Vanløse

Bild 1 av 2 Romanen ”Bob” är en uppföljare till ”de” som kom för två år sedan.
Foto: anders hansson
Bild 2 av 2

Det är rörande att följa 22-årige Bob då han rör sig i Köpenhamn och försöker passa in. Helle Helle följer i ”Bob” upp sin tidigare roman ”de”. Maria Schottenius läser på helspänn.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

När ett stort författarskap slår ner i ett land händer det något med omgivningen. Den påverkas och förändras. Jag vill påstå att så skedde kring den danska författaren Kirsten Thorup, som för övrigt är aktuell på svenska med nya romanen ”Intill vanvett, intill döden”.

Hennes ”Himmel och helvete” (1982) fick dansk romankonst att svindla till. Och jag har svårt att föreställa mig ett antal kvinnliga danska författarskap utan henne. Eller utan hennes blick. Det handlar om position. Att kunna ställa sig utanför och titta in. Eller stå innanför och titta ut. Att ta miste på samhällets alla koder och självklarheter, att befinna sig i fritt socialt fall. Att surra upp sitt liv på små pyttesaker. Att stå handfallen och finna sig i det.

Kirsten Thorup kommer från Fyn och har en särskild talang för att skildra lantisar i Köpenhamn. Caroline Albertine Minor är liksom Thorup skicklig på att länka samman personer – till synes utan naturligt samband. Josefine Klougart från Jylland kommer med sitt nakna allvar åt ett lager känslominnen – hon skriver med ögonen. Och Dorthe Nors, även hon från Jylland, har en rolig och rivig sida. Men de får mig alla att tänka på Kirsten Thorup. Även Helle Helle, från Lolland, som nu kommer med ”Bob”, uppföljare till romanen ”de” som gavs ut på svenska för två år sedan.

Jag skulle inte kunna nämna en enda svensk författare i den här traditionen.

Helle Helle använder ett ovanligt berättargrepp i sin roman. En kvinna berättar om en 22-årig man, Bob. Hon är vad man brukar kalla ”en allvetande berättare” även om hon då och då, vid ett tjugotal tillfällen, med ett ”vi” är delaktig i det som skildras. Mycket speciellt – och verkningsfullt. Berättaren tråcklar fast sig i berättelsen, allt glesare, men dock. Ibland beskriver hon vad Bob tänker och gör, och i nästa mening vad han säger till henne – en lögn. Ninni Holmqvists alerta översättning ger känsla för Danmark och danskan i sin svenska, precis lagom mycket.

Författaren Helle Helle fotograferad på Glyptoteket i Köpenhamn.
Författaren Helle Helle fotograferad på Glyptoteket i Köpenhamn. Foto: anders hansson

Helle Helle tappar inte för en sekund min uppmärksamhet. Jag lyssnar efter varje skiftning, varje nyans. Hon berättar en aningen sorglig, vanlig historia om ung kärlek. Förväntningar, förhoppningar, och besvikelser. Utan åthävor och dramatik. Det rullar på, fast åt lite fel håll.

Boken börjar med att paret flyttar till Köpenhamnsförorten Vanløse: ”vårt hem låg ovanpå macken, och vi hade stavparkett”. De unga försöker skapa sig ett hem och ett liv tillsammans. Det går inte så bra, förstår man efterhand. Men den informationen närmast sipprar in i undertexten.

Bob blir alltmer ensam. Vad berättaren själv gör – mer än att hon studerar och en helg är på en ”nollningsresa” - vet man inte. Allt handlar om Bob.

Han hälsar på hundar och är sällskapssjuk, men folk i Köpenhamn har inte så mycket tid med honom – inte ens gamla tanter.

Det är rörande att följa hans tappra försök att finna sig en väg i Köpenhamn. Han har mycket låga ambitioner, både när det gäller att studera och arbeta. Så det blir inte mycket med någonting, mer än att han försöker lära sig Köpenhamn, gator och torg och var saker och ting ligger. Han hälsar på hundar och är sällskapssjuk, men folk i Köpenhamn har inte så mycket tid med honom – inte ens gamla tanter.

Föralldel, han blir god vän med Rudi, som han jobbar tillsammans med under ett kortvarigt påhugg i Sjömanshotellets frukostmatsal. Efter ett tag begriper hon att Bob gärna går och tar en smörgås med henne på stan, fast hon är till åren. Hon är inte heller så uppåt, hennes son ska skiljas och frun ska flytta med barnen till Sydfyn.

En rätt omfattande del av skildringen handlar om vad Bob köper på butiken Brugsen och lagar för mat. När man är lite över 20 år och ska handla mat till sitt eget hushåll är det ju lite spännande. Hur gör man? Jag minns själv känslan av frihet vid tanken på att det inte behövde se likadant ut i mitt kylskåp som det gjorde hos mamma och pappa. Jag måste inte ha leverpastej och jag hade full rätt att köpa yoghurt i stället för filmjölk. Jag kunde köpa bara det jag tyckte var gott.

I början av romanen är det lite roligare med ”vi” som går hand i hand och skrattar för varje skiva sockerkaka ”vi” äter tillsammans. Sedan blir det allt färre ”vi” och Bobs minnen från hemtrakterna på Lolland, flickvänner, kompisar och ölkvällar, får allt större utrymme.

Det är ofta tomt när han kommer hem – ”lägenheten låg i mörker” – och ja, ni får gissa hur det slutar.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av nya böcker i DN Kultur.

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt