Ett tag hade vi en svärson från Australien som inte kunde läsa snö. Han visste förstås att man halkar på blankis, men om isen var täckt av bara det skiraste puder klev han glatt i väg, föll och slog sig fördärvad. ”Hur skulle jag kunna fatta att det var is under snön?” Jo, för att det ser väl varenda människa?

En liknande historia rör min vän från Elfenbenskusten. Han skulle åka längdskidor med jobbet, berättade han, men kunde inte stå upp. Konstant föll han omkull i en hög. Hur är det möjligt? tänkte jag. Att åka skidor är i princip bara att gå framåt. Vad är problemet?

Nej, det är förstås inget problem om man som de flesta svenskar i min generation fått skidor trädda på fötterna sedan tvåårsåldern. Inte heller är det svårt för oss att identifiera den florsockriga snö som döljer en isgata. Men det är inget medfött. Vi minns inte när, men en gång har vi lärt oss det. Det är en del av oss, något som skiljer oss uppvuxna här från de flesta australiensare och ivorianer.

Det snöar i den svenska själen, har förmodligen alltid gjort. Vi ryser när vi hör Monica Törnell sjunga om en tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran, i vårt hjärtas galleri hänger snötäckta tavlor av Elsa Beskow och Bruno Liljefors.

De senare årens barmark i Mälardalen har mer än något annat gett mig vad som närmast kan betraktas som klimatsorg. Detta är inte Sverige, har jag tänkt. För att tala med Gunnar Ekelöf: Jag är en främling i detta land, som dessutom inte längre beter sig som hemma i sig själv.

Denna vita vinter har varit som en respit i ett sjukdomsförlopp som jag tänkt var kroniskt. En strimma hopp, glimmande som snökristaller. Jag har glatt mig med varje dammig pulka som rotats fram ut källarförråd, med varje spark som setts glidande mellan drivorna på nyplogad väg.

Gladast av alla var nog mannen som nyligen sågs vråla fram i gotländska Katthammarsvik på – snöskoter. Som han måste ha väntat. Som han måste passa på att köra nu under dessa kalla, skarpa dagar då Sverige blev Sverige igen.

Läs fler kåserier av Helmerson, till exempel om att veta bättre hur det heter än Svenska Akademiens ordlista.