Hills skevheter och begär flyter in i nya bildvärldar

Världen glider utan fästen. Som om bilderna läcker, blottar sprickor mellan det inre och yttre. I nya verk på Malmö konstmuseum fokuserar Mamma Andersson och Tal R på förskjutningarna i Carl Fredrik Hills bildverklighet. De betonar sjukdomsvärldens skevheter. Upprepar upprepningarna. Gestaltar maniskt begär och fantasiliv.

Överallt ser jag Hills förvridna människofigurer. Hur deras uppsträckta armar och märkligt böjda kroppsställningar återuppstår i Mamma Andersson och Tal R:s omskakande, mycket vackra målningar och verk på papper. Hon gör människor till prydnadsföremål och oroligt flytande kroppar, han klipper ut dem i glansigt silverpapper eller målar in dem i sina platta bildrum. Hos Tal R är trängseln påtaglig och figurerna fixerade i den tunga färgmassan, medan Mamma Anderssons avklarnade utrymmen laddar luften mellan tingen.

Hills gestalter dansar stelt och stilla, och de nutida konstnärerna målar tillvarons tröghet. Den sega ångestsmeten där rörelserna avstannat och kropparna blivit till emblem, till formgjutna livstecken. Nu hänger de tre tillsammans i fem stora rum högst upp i konstmuseet. Ett sjuttiotal av Hills så kallade sjukdomsteckningar speciellt utvalda av Mamma Andersson och Tal R är samlade i en svagt upplyst sal längst in, medan deras egna verk visas växelvis utspridda i utställningen.

Jag såg ”Runtom Hill” redan när den hade premiär i höstas på det Aalto-ritade museet Kunsten i danska Aalborg. Då visades verken om varandra i en salongshängning i ett enda väldigt rum, med Hills teckningar i ett tyginklätt kabinett i mitten. Det var effektfullt och explosivt, men jag vet egentligen inte vad som är att föredra eftersom den täta hängningen då gjorde det svårare att fokusera på enskilda bilder.

Här i Malmö rivstartar man med en oförglömlig inledning. Rytmiskt på varsin stor vägg presenteras Mamma Anderssons och Tal R:s verk på papper. Tillsammans ett fantastiskt material med delikata smakprov på vad som ska komma. Här är utställningen som mest levande – allt tycks möjligt och motiven flyter in i och ut ur varandra. Nästan så att konstnärerna kan förväxlas även om deras verk skiljer sig åt. Förenade i olika slag av nervig upprivenhet.

De anpassar inte sina egna bildspråk i mötet med Hill, utan ger hans egenartade visioner en plats att framträda på. Ungefär som Lars Norén gjorde 1972 i sin ordsprakande diktsvit ”Kung Mej” som återges i den matiga katalogen. ”Jag står inför en stor förvirring/Allt det jag säger är sant.”

Kanske borde jag därför inte bli överraskad av Tal R:s svit ”Silver Hill” med sina uppförstorade streck och pilar i stark mönsterverkan. En helt abstrakt värld i oljefärg på papp som jag först inte placerar hos Hill, men senare inser är en renodling av uttrycket i några mer sällan visade kritteckningar. Radikalt och uppfriskande.

Tal R går fysiskt nära Hill, skildrar sjukdomstillståndet liksom från insidan. Genomlever Hills rädsla för tomrummet som svarar mot det egna sättet att bygga bilder.

Mamma Andersson å sin sida beskriver nästan enbart mellanrummen. Luckorna där existensen ligger avklädd. Hennes målningar förmedlar inlevelse genom ett distanserat observerande. Drömska landskap och rumsscenerier som ansluter till hennes tidigare intresse för brottsplatser. Hon gör stillheten skrämmande.

Och hon målar grafiskt så att det ser ut som frottage. Så som Hill tecknade. Enkelheten blir bildernas rikedom. De grova träplankorna i målningarnas botten har en sträv materialitet där det är lätt att få stickor.

Hills ambition att bli den störste målaren brast tidigt i livet. Men signaturen ”Maximus Pictor” använde han ändå i sina teckningar ibland – som för att hålla drömmen levande. Den som tagit över hans verklighet.

I retroaktiv gåva får han nu av Mamma Andersson två praktfulla fåtöljer att slå sig ner i. Ett par kungatroner med Hills vattenfall målat i ryggstödet på den ena, illusoriska teaterkulisser i den andra. Två lysande målningar som sammanfattar projektet om hur bilder vandrar genom tid och rum.