Hyllad pionjär spelar i Sverige igen efter 50 år

– Vi fick jättebra respons. Det kom ett par hundra varje gång. De var entusiastiska och ville inte att vi skulle sluta spela. Men vaktmästarna tyckte förstås att vi borde avbryta.

Catherine Christer Hennix berättar om en festival på Moderna museet 1976. Den hade det något kryptiska namnet ”The Deontic Miracle presents Brouwer’s lattice – Ett elektroniskt environment i ljud och ljus” och där framfördes musik av bland annat de amerikanska minimalisterna La Monte Young och Terry Riley.

Men det som har gjort konserten legendarisk i efterhand är framför allt Hennix egen musik. Volymstark dronemusik som mest liknade ett sinnesutvidgande tillstånd. Inspelningarna som gjordes under de här marsdagarna har de senaste tio åren kommit på skiva och gett Catherine Christer Hennix status som internationell pionjär.

Hennes grupp The Deontic Miracle som framförde musiken kallade hon med visst fog för ”Europas mest högljudda trio”. Deras ljudvolymer ska ha fått konsten att skaka ner från väggarna. Hon har också benämnt dem som ”det mest avvisade bandet som någonsin bildats i Sverige”. Det här var första och sista gången de uppträdde inför publik.

– Namnet betydde att om vi kan spela en konsert så är det ett mirakel. Vi hade hållit på i tre år innan vi fick giget på museet.

Efter denna intensiva ljudexplosion blev det tyst på svensk mark. Fram till nu.

Om några dagar ska Catherine Christer Hennix ge den första regelrätta konserten i Stockholm på nästan femtio år. Om man inte räknar in ett gästengagemang i en japansk dansföreställning på 1990-talet. Ett svårslaget rekord. Med sin Kamigaku Ensemble ger hon två konserter på onsdag och torsdag som inleder sjätte upplagan av ”Edition – Festival for other music”. Jag frågar om det känns som en revansch att äntligen ge en konsert i sin gamla hemstad.

– Nej, men det är roligt att folk tycker att det låter bra.

Hon spelar på alternativscenen Fylkingen som blir av med sitt hyreskontrakt efter årsskiftet. Att det sistnämnda sker tycker hon är obegripligt.

Hennix sitter nersjunken i en fåtölj mitt på golvet i det helt svartmålade rum som är Fylkingens konsertlokal. Hon flög från Istanbul häromdagen. Hon är 75 år, klädd i en röd mössa och ser så spröd ut att jag nästan blir orolig. Men hennes idéer om sin musik är fortfarande livskraftiga. Hon har inget problem att intervjuas i nära en och en halv timme för att därefter repa med bandet resten av den här snöslaskiga måndagen. Den inre lågan är obruten.

Hela hennes praktik skulle kunna ses som ett långfinger till tanken på musik som en kommersiell produkt. Eller för den delen att skapande människor ska vara ”entreprenörer”. Att hon är ointresserad av att anpassa sig även till modern medielogik visar sig även under intervjun. Hon vill bara fotograferas när hon spelar tillsammans med de andra musikerna. ”Det är musiken som är intressant, inte jag.”

Ansiktet göms då dessutom bakom det japanska blåsinstrumentet sho. Det är en munorgel som ingår i japansk traditionell gagaku-musik som har en över tusenårig historia. Hennix ville skriva för instrumentet redan på 1970-talet, men att de då var svåra att få tag på. I ensemblen ingår, förutom två munorglar, även elektronik, trombon och två trumpeter. Namnet på både gruppen och musiken, kamigaku, är inspirerat av japansk shintoism. Vilket visar på de översinnliga dimensioner som är närvarande i hennes musik.

– Jag finner andligt inspirerad musik mer intressant än den musik som inte har den fokuseringen.

De senaste åren har hon studerat arabisk-turkisk musikteori och det modala systemet maqam hos en sufi-orden i Istanbul. Sufism är muslimsk mystik. Hon har tidigare varit lärjunge hos den indiske mästersångaren Pandit Pran Nath och även där var det religiösa inslaget viktigt. I hennes estetik förenas den här sortens ofta uråldriga inslag med avancerad matematik och logik. Hennes bildning är unik och vittförgrenande.

– Musiken jag studerar i Istanbul är del av en spirituell praktik. Det är likadant i indisk musik. Det är inte underhållning längre. Det handlar om att lyssnaren ska komma in i en helt annan värld. Man kallar det för extas.

Hennes musik baseras på droner, de långa, ihållande toner som finns i såväl medeltida som en del utomeuropeisk musik. Kompositionerna bygger också på det som på engelska kallas just intonation, eller renstämning. Det föregår det som kallas liktempererad stämning och som sedan 1800-talet varit förhärskande i västerländsk musik.

Musiken de ska framföra på Fylkingen är en kombination av komponerat och improviserat.

– Det är ett stycke jag fortfarande arbetar på. Jag har en fast lista på intervall som vi ska presentera. Följden av intervall är inte förutbestämd vilket ger en stor frihet. Ofta händer det saker som överraskar oss när vi spelar.

Ett bevis på Hennix starka nutida inflytande är den krets av unga Stockholmskompositörer som i olika grad är influerad av den äldre föregångaren. Ett av de mest uppmärksammade namnen är Ellen Arkbro, som ska framföra ett nyskrivet stycke under Edition – och som dessutom är en av medlemmarna i Hennix ensemble.

Catherine Christer Hennix musik är känd för att spelas på extremt hög ljudnivå. Hon säger att det inte blir så den här gången.

– Det är egentligen inget självändamål, utan det är för att kunna höra alla övertoner. De blir svagare och svagare ju längre ut i spektrumet man kommer. Men ökar man volymen så hörs de. Men den här musiken är mer som kammarmusik.

Vad vill du att din musik ska ge lyssnaren?

– Insikt om att det finns en verklighet bortanför den materiella verkligheten. Och som är mycket rikare än massproducerade varor.

Läs mer om musik och fler texter av Magnus Säll