En stark ljuspunkt bländar vid kanten av scengolvet, som en soluppgång över en mörk planet. En pulserande rytm dunkar. Anslaget påminner om en rymdfilm, och i det knöliga planetlandskapet ingår svagt upplysta konturer av de tomma stolsraderna framför min. Vi är bara åtta i stora scenens salong, ”Mountains” med Cullberg är Dansens hus första föreställning inför publik på över ett halvår och urpremiären har skjutits upp flera gånger.

Jefta van Dinther har i flera verk strävat efter att skapa ett enda rum-kropp-ljus-ljud-landskap som omsluter dansare och publik i ett närmast meditativt tillstånd. Rörelserna är som vågor i rummet, publiken måste bestämma sig för att surfa med. Så även här, i första delen av ”On Earth I’m done”, en dansdiptyk vars fortsättning ”Islands” får premiär nästa vår.

I ”Plateau effect” från 2013 ingick ett tyg som ett enormt, svällande segel och i ”The quiet” 2019 blev en tältduk till ett membran mellan fantasi och verklighet. Även här spelar ett textilt element en viktig roll, denna gång i scenografi kollektivet Numen/For Use.

Den knöliga ytan på scenen visar sig vara en enorm tygmassa som väller över golvet och ringlar sig vridande mot ovan – som en navelsträng, en förbindelse med en annan värld. Befinner vi oss på jorden, eller har vi lämnat eller utplånat den? Något ödesmättat andas i både David Kiers musik och Jonatan Winbos ljus.

En ensam dansare rör sig i den stora rymden kring och på tyget. ”Mountains” är van Dinthers första solo för Cullberg, skapat i samarbete med dansaren Suelem de Oliveira da Silva.

Och hon har verkligen inga problem med att själv fylla stora scenen. Med en fascinerande blandning av mjukhet och styrka både kontrollerar och följer hon med sin egen kropp. En poetisk medvetandeström uttalas med förvrängd dubbelröst, knappt urskiljbara ord om en mångskiftande, splittrad värld.

Som i flera av van Dinthers verk känns det som att delta i en ritual, en mystisk ceremoni kring mänskligheten, naturen och världen. Som i till exempel ”The quiet”, vacker men som jag då upplevde som något innesluten i sig själv. Här lyckas de Oliveira da Silva rikta sig både inåt och utåt. Till och med när hon bokstavligt kryper in i sig själv: under några ögonblick drar hon in armarna innanför ett lager i sin mörkröda helkroppsdräkt, och nya suggestiva former uppstår.

Hon dansar på en gång som i andligt sökande och som på ett klubbgolv, om det nu egentligen är någon skillnad, och hennes starka närvaro skapar gemenskap och förhöjning. En mäktig gestaltning, förstärkt av när tyget i slutet reser sig till formen av titelns berg.

Läs mer av Maina Arvas och fler scenrecensioner