Homo sapiens sapiens leder inte på charmpoäng just nu, det finns som bekant en rad skäl för den icke-mänskliga naturen att hata oss. Och det kan den i Erik Gedeons musikaliska science fiction-fabel, eller opera för skådespelare som den också kallas.

Handlingen är förlagd till en kommandobrygga (lysande scenografi) ombord på ett rymdskepp på väg ut i solsystemet och på jakt efter ett nytt hem. I en jättedisplay bakom besättningen visas effektivt hur jordklotet brinner upp.

På denna nutida Noaks ark är det Eva som styr, medan hennes make Adde (jodå) slumrar i djupsömnsavdelningen Dvalhalla. Befälen är några av alla de djur som farkosten bär med sig för att börja om. Och kapten Eva, underbart spelad av mezzosopranen Katija Dragojevic, styr dem som det mänskliga chefsmaterial hon är; med arrogans och värme, kärlek, hat och splittring. Manipulation. Djuren i befälsposition är en hund, en korp, en ko (som könskorrigerats från tjur), en häst, en padda, en mus, en orangutang, ett lejon. Och så en kvantdator och, just det, en liten smitta i coronataggigt hår som tagit sig ombord.

Allt sitter ihop på ett imponerande vis. Det är verkligen den glad-dystopi som stycket också kallats. Man kommer fort över den inledningsvisa förvirringen av sångrösternas olikheter, från La Scala-opera till privatteatermusikal, och det tack vare inte enbart en bra text, utan en perfekt koreografi som förstärker känslorna. Och känslor finns, som sagt. Under färdens början präglas de mest av ett närmast ”The Office”-käbbel arterna emellan, det intrigeras och tjafsas med hög humorfaktor. Om de alls förenas så är det i underdånighet gentemot Eva. Som hon vill ha det.

Under färdens början präglas de mest av ett närmast ”The Office”-käbbel arterna emellan, det intrigeras och tjafsas med hög humorfaktor.

Samtliga spelar, och sjunger, formidabelt. Det gör orkestern också, minst sagt. Jag vet inte hur många musikstilar, varje enskilt nummer har sin, som svischar förbi i lyhört skrivna nästancovers av allt från sjuttiotalsdisco till Johann Pachelbel-pastisch och reggae.

Ju längre ut i universum som färden går, desto mer går djuren samman och Eva tappar greppet. I andra akten blir ärendet människans förfärlighet än tydligare, spänningen stiger och de rena musikalinslagen blir fler. På gott och ont. En del lättköpta köttkritiska poänger (i och för sig inte konstigt när en ko för en gångs skull får sjunga ut: ”Hoppas jag smakar bra”) och på gränsen-sentimentala inslag med kärlek mellan arterna förekommer nu.

Under en blues, typiskt nog, tappar delar av publiken fattningen och börjar entusiastiskt klappa med. Det är härligt med mänsklig värme, men detta förvandlar den perfekta balansen till mer renodlad show. Tillfälligt, vill säga, för detta är egentligen allt man gnälla på och kvaliteten hålls ända in i mål. Djurens mål då. Hur det går för människan kan alla räkna ut.

Läs fler scenrecensioner i DN.