”I väntan på frihet” skapar teatermagi innanför murarna

Det tar tid att komma in i fängelset. Skådespelaren och regissören Etienne Carboni (Kad Merad) skall godkännas, lägga ifrån sig mobilen i ett litet skåp, gå igenom säkerhetskontroller och metalldetektorer, passera grindar och murar och celler och hamna på plats hos internerna. En skicklig start på en film som för det mesta handlar om att ta sig ut ur fängelset. Men nu är vi inne.

Här i Sverige är denna films handling rätt välkänd. Den är baserad på en sann historia som bygger på regissören Jan Jönssons arbete med att sätta upp Samuel Becketts ”I väntan på Godot” på Kumlaanstalten i mitten av 1980-talet. Skådespelarna är interner och just den där väntan som Beckett skriver om får ett helt annat värde när väntan framförs av folk som inte gör något annat än att just vänta. Vänta på att komma ut ur fängelse. Teateruppsättningen är stark, blir omtalad och får åka på turné.

Det är nog så att det var viktigt för den här filmen att bli gjord utanför Sverige. Jag minns när den svenska spelfilmen om Jan Jönssons upplevelser på Kumlaanstalten ”Vägen ut” (1999) hade premiär på Göteborgs Filmfestival. På presskonferensen blev det kaos: Arga anhöriga, fulla journalister, allmän oreda. Samtidigt var ”Vägen ut” en fin film som blev en trampolin för några av vår tids bästa skådespelare.

Tyvärr fick Jan Jönsson inget erkännande.

Nu får han det.

Historien om Jan Jönsson och hans arbete med interner på Kumla är makalös. ”I väntan på frihet”-regissören Courcol berättar själv att han såg en film om Jan Jönsson för 10 år sedan och blev helt tagen och har sedan kämpat för att få denna film gjord. Är man alls intresserad av vad kultur kan göra med människor, hur en bra bok, en viktig film, en låt, en dikt kan förändra liv så är denna film otroligt klar och viktig. Det är inte bara internerna som växer med Beckett, den som växer mest är Etienne själv.

Etienne får kontakt med sin dotter, med anstaltschefen, med sig själv. Att följa Etiennes resa är spännande hela vägen. Han må vara flintis och inte så välklädd, men det här är en man som brinner, som aldrig ger upp, som tror på andra människor även om de lever bakom galler.

Jag vill inte avslöja slutet. Det finns folk därute som inte känner till hur det ser ut när det är över för denna berättelse. Men slutet är så komplett magiskt att man tror det är påhittat. Visserligen hände detta inte i Frankrike. Utan på Kumlaanstalten och Göteborgs stadsteater.

Se mer. Tre andra rymningsfilmer: ”O brother, where art thou?” (2000), ”Runaway train” (1985), ”Dårfinkarna” (1980).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.