Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-04-15 11:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/ian-mcewan-covid-ar-bara-en-generalrepetition-for-nasta-stora-katastrof/

Kulturdebatt

Ian McEwan: Covid är bara en generalrepetition för nästa stora katastrof

Bild 1 av 2 Skog står i brand utanför ryska byn Golovanavo 2010.
Foto: Natalia Kolesnikova/AFP
Bild 2 av 2 Ian McEwan.
Foto: David Dahlberg

Covid är en lektion för oss alla, en övning inför den ödeläggelse och de personliga olyckor som klimatkrisen kan komma att vålla, skriver den brittiske författaren Ian McEwan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Om nya mutationer kan spåras och isoleras och människor ha tålamod med nedstängningarna, om vaccinnationalism kan undvikas och låginkomstländer göras immuna i betydligt högre takt – då skulle vi nu kunna vara på väg in i sista akten för covid-19.

Det är många ”om”. Ett trubbigt virus med bara 30.000 baspar borde aldrig ha kunnat mutera med någon större framgång, men dess myllrande brödraskap kan numera räknas i megatriljoner som alla slumpmässigt prövar sin lycka. Så även om alla politiker och alla deras väljare betedde sig fullständigt rationellt så skulle coronaviruset ändå kunna spräcka våra drömmar om att slippa undan.

Men pesten måste få ett slut, om inte detta år så nästa. Och när den får det väntar en ny värld på andra sidan allt vårt grubbel om hur vi förmått eller inte förmått uthärda; bortom all vår längtan efter familj, vänner och det som John Milton lovsjöng 1631 när han skrev: ”Sorlande av liv skall då/städer åter praktfullt stå …” Den nya värld som är vår framtid när jordens myriad av kulturer börjar sorla igen.

Läs mer. Ian McEwan: Tiden blir kanske aldrig som förr igen

Barerna, teatrarna, rock- och symfonikonserterna, middagarna vid köksbordet med vänner – det livliga sorlet av män och kvinnor kommer att kännas både nytt och invant och göra oss hänförda. Men vi kommer också att förändras, och att gissa exakt hur och vilka val vi då har är en arbetsuppgift för fantasin – den plats där hopp och förutsägelser möts. Jag har klamrat mig fast vid två möjliga lärdomar att dra.

Den första gäller klimatförändringen. Den här lilla reprisen av vårt trettioåriga klimatångestdrama har spelats upp för oss under ett enda, kort år. Den har klingat välbekant. Att en viral pandemi skulle bryta ut har ofta förutspåtts. Några regeringar har gjort halvhjärtade förberedelser, de flesta inte. Scenariot har bekymrat en del forskare och aktivister. Vi andra tittade bort.

En pandemi i modern tid, det kändes alarmistiskt, som en idé inlånad från katastroffilmer lite på samma nivå som en stor meteoritkollision eller en plötslig omkastning av jordens magnetpoler. Teoretiskt möjlig, men knappast värd att kasta bort värdefulla miljarder på. Livet måste gå vidare.

Vi har fått en vink om vad en katastrof i planetär skala kan innebära, en trailer för storfilmen som väntar

Nu är vi mitt i filmen, på samma gång ett långtråkigt isoleringsstraff och en förödande tragisk realitet. Covid är en lektion för oss alla, vår generalrepetition inför all den ödeläggelse och de personliga olyckor som klimatkrisen kan komma att vålla. Vi har fått en vink om vad en katastrof i planetär skala kan innebära, en trailer för storfilmen som väntar. Länder har tvingats att försöka tänka globalt (och hittills misslyckats), att vara vetenskapligt framsynta och att göra av med ofantliga mängder pengar.

Nu måste vi göra alltihop igen, under en betydligt längre tidsrymd. Våra valmöjligheter är inte många. Vi kan agera under de få år vi ännu har på oss och försöka begränsa temperaturhöjningen. Vi kan dra igång massiva infrastrukturprojekt i hopp om att dämpa de värsta effekterna. Om inte kommer vi att tvingas leva under en evig nedstängning av klimatskäl, i sorglig hågkomst av hur livet brukade vara – och det är ändå det bästa utfallet. Många drivs redan från sina hem. Många av oss kommer att dö.

Den andra lärdomen handlar om hur länder styrs; när Ronald Reagan sa att staten inte är lösningen utan problemet kan han ha syftat på inflationen. Men på två generationer har hans ord förvandlats till ett axiom för den politiska högern: marknaden kan, politiken kan inte. Det luftas varje gång en administration vill plocka isär sin modell för välfärd.

Under pandemin har det axiomet kommit att te sig som ett skjul av korrugerad plåt efter en orkan. I USA, den patriotiska antistatlighetens hemland, har Trumpadministrationens misslyckande med att vidta snabba och beslutsamma federala åtgärder mot smittan kostat tiotusentals liv.

Läs mer. Ian McEwan: Låt oss medborgare få säga vårt om avvägningen mellan ekonomi och hälsa

I den brittiska versionen har Boris Johnsons regering reflexmässigt vänt sig till näringslivet och slängt ut miljarder, varav rätt mycket helt i onödan och en del i en lättsinnigt vänskapskorrupt anda. Först långsamt och efter många påstötningar upptäckte den de väletablerade nätverk av billig expertis som redan låg inbäddade hos lokala myndigheter.

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson.
Storbritanniens premiärminister Boris Johnson. Foto: Daniel Leal-Olivas/AFP

Pandemin visar oss en spegel där dessa två lärdomar glider samman. Där kan vi se våra ojämlikheter obönhörligt blottade – de rasmässiga, de sociala, bristen på lika möjligheter – och det är frågor för en stat att lösa.

Den speglingen flyter ihop med en annan som visar översvämningar, torka och skogsbränder. Marknaderna behöver grundregler om att minska koldioxidutsläppen för att säkerställa att konkurrenter inte smiter från sin del. Sådana regler kan bara skapas av myndigheter, lokalt och internationellt.

Vårt bästa hopp är att virusets prövningar har gjort oss mer kapabla och bättre förberedda genom att prägla in två enkla grundsatser: globala katastrofer kan inträffa, och det kan inte finnas några lösningar utan en väl utövad regeringsmakt.

Översättning från engelska: Lars Linder

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Klimatet

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt