Hon går en på nerverna först, Fran Lebowitz, med sin kategoriska New York-romantik, sitt ointresse av allt annat än hennes egen lilla värld och sitt självbelåtna leende efter varje dräpande formulering.

En modern Dorothy Parker har hon kallats. Kanske snarare en konserverad variant av författarinnan (som för örvrigt få läser numera)? Vem hävdar fortfarande att konsthistoria skrivs på restauranter där man får röka, skryter med sin avsky för sport, jämställer begreppet ”wellness” med girighet (”räcker det inte med att inte vara sjuk, måste man må bra också?”) vägrar mobiltelefon och dator och kallar sig fattig för att hon har köpt en alldeles för dyr lägenhet på Manhattan?

Men en bit in i Martin Scorseses intervjuserie med den berömda författaren, krönikören och humoristen vänder det lite. Det finns en modern själ under dinosaurieattityden, Saville Row-kostymen och sarkasmerna. En galghumoristisk ärlighet, en punkig aura (hon tillhör trots allt New York Dolls-generationen, även om hon också har varit polare med Frank Sinatra och Charlie Mingus) som gör att man till slut inte bara orkar lyssna utan vill höra mer. I själva verket, förstår man efter ett tag, är hon ganska snäll och när hon är i närheten av böcker blir hon nästan vek i blicken.

Som de flesta som hann leva några decennier innan internet uppfanns så konstaterar Lebowitz egentligen bara det självklara: Man kan leva utan. Hon har en telefon, hon har en fysisk adress, hon har böcker och hon kan skriva för hand på papper.

”Anledningen till att jag inte har de där sakerna [twitter och instagram] är inte att jag inte vet vad det är, utan att jag vet det.”

Det sympatiska är att hon vet att hon är utrotningshotad och ser det som naturligt. Hon river av allt från legalisering av marijuana (det är väl ok, men de vänner som har rökt hela livet börjar bli rätt korkade) ”metoo” – som imponerar stort: ”Kvinnan har levt med det här problemet sedan Eva och fram tills för åtta månader sedan”. Att hon för den skull skulle avstå från den konst som de olika anklagade konstnärerna har gett henne är det inte tal om.

Känner hon sig kvävd av politisk korrekthet? frågar någon i publiken och vill ha det kittlande svaret ja, men det uteblir. ”Jag har inga andningsproblem” svarar hon bara.

Det är förstås hennes kärlek till staden och ilskan över den bortbleknande stadskulturen som engagerat New York-skildraren Scorsese och det krävs ett handlag som hans för att få flöde i de långa tiraderna (även om han kunde ha gått hårdare åt sin vän när hon upprepar sig), sammanflätade med strövtåg genom staden och fantastiska bilder av en New York-miniatyr från världsutställningen 1965, där hon vandrar omkring som en jätte i dags-, skymnings- och nattljus.

Titeln syftar på hur folk inte kan konsten att röra sig i en mångmiljonstad längre utan att krocka med varandra. Om att stan lägger fyrtio miljoner på att folk ska kunna ligga och titta upp i himlen på Times Square eller ha konst i tunnelbanan istället för att laga gator och se till att folk kan leva sina liv. Här kan varje Stockholmare identifiera sig och bli lika rabiat. Vi skulle verkligen behöva en Fran Lebowitz. Ett dinosaurieuppror.

Läs fler texter av Kerstin Gezelius