Iliza Shlesinger skämtar nästan enbart om stereotyper

Borde inte turnénamnsättarkonsult kunna bli ett framtidsyrke nu när den kringresande scencirkusen rullar i gång igen? Back in action, herregud. Men visst; sedan senast Texas stora dotter var ute och välte salonger jorden runt har hon hunnit gifta sig, råka ut för ett missfall, coronaisoleras och bli gravid igen, så hon får väl sägas vara tillbaka på slagfältet igen då.

Hon springer ut på Chinateaterns scen med magen i vädret och för att vara henne i ovanligt bekväma, anspråkslösa kläder. Naturligt nog handlar rätt mycket i kväll om hennes havandeskap, som hon menar är meningslöst långt med tanke på att det dessutom kommer leverera en varelse som de närmsta åren inte klarar sig en timme själv.

Hon jämför med valar, giraffer, vilka djur som helst som är redo på nolltid. Att dödas. Och där är hon back in action, bisatsernas och gestaltningarnas mästare: en osentimental djurfödsel illustrerar hon helt enkelt med att bredbent från höften släppa mikrofonen i golvet – boff!

Annars är det mesta sig likt innehållsmässigt. Hon är observant och kritisk till det mesta i tillvaron och samtidsmänniskans sociala krumbukter, och levererar det med en sedvanlig mix av röstvirtuositet, glädje och forsande ordflöde. Det är inte alltid roligt, men det är alltid väldigt bra gjort.

TikTok, sociala medier över huvud taget, och influerare i synnerhet, får en typ av rungande örfilar som ingen svensk debattör, eller komiker för den delen, skulle våga uttrycka. Hon har väl en poäng, att något är fel när jubelidioter kan tjäna zillion dollars på rent skräp i sociala medier medan andra, Iliza Shlesinger händelsevis, försöker skriva och framföra genomtänkta produktioner. Allra mest skäms hon över sig själv som under pandemiisoleringen kunde sitta och scrolla mellan befängda, dåliga, danser på TikTok hela timmar i sträck.

Hon är som vanligt alltså. Trött på det mesta, men det där flödet (nu bara avbrutet av en eller annan sur graviditetsuppkastning) gör att man knappt hinner reflektera över innehållet. För gör man det blir det lite väl tydligt att det är stereotyper Shlesinger håller på med, nästan bara stereotyper.

Inte alltid helt uppdaterade, till slut lite tröttsamma: si är kvinnor, så är män, det betyder alltid färgen på en bh, så går precis varenda dejt till, kvinnor tänker alltid på det här medan män bara tänker på det där.

Hon har skärpt kritiken kring det egna könet, schablonmässigt förstås, och koncentrerar sig på hur det kommer sig att kvinnor ”alltid” pratar om varandra i termer av prinsessor eller drottningar samtidigt med ett ständigt påtvingat systerskap.

Hon deklarerar att detta, det ni ser framför er, det gör hon definitivt inte för någon annan kvinnas skull. Glöm det, hon vill bli störst själv, få mest beröm, och tjäna mest pengar av alla – som hon sedan ska lägga på sin älskade hund.

Och så kommer hon på att hon har en människa i magen: ”okej, du ska också få lite, lilla vän.” Det skulle vara intressant om hennes barn inte passade in i en av hennes mallar, det skulle inte skada med en modernisering av innehållet. Tekniskt sett är hon redan världsbäst.

Läs fler scenrecensioner och andra texter av Niklas Wahllöf