Budet om Inga-Mari Tiréns död känns overkligt. Visst var Ing-Mari en äldre kvinna men genom hela sitt väsen och gärning, har hon under så många decennier stått för det växande, det unga, det allra yngsta och spirande. Så nej, inget slut för även om konstnären, teatermakaren, dockspelaren, regissören Ing-Mari Tirén inte längre finns med oss, kommer hennes verk, hennes inspiration och respekt för barns förmåga och rätt till högkvalitativ scenkonst, att leva vidare.

Ing-Mari Tirén skapade något helt nytt och banbrytande då hon, efter att ha arbetat nästan 20 år tillsammans med Michael Meschke – mannen som introducerade marionetteatern i Sverige – 1977 beslöt sig för att utveckla scenkonst för den allra yngsta publiken, barn från två år och uppåt. Tillsammans med Eva Gumpert startade hon därför Dockteatern Tittut – en scen som för många barnfamiljer och förskolor i Stockholm och i hela landet, är en självklarhet och ett vattenhål för kreativitet och glädje.

Men då, 1977, hade ingen hört talas om något så stolligt som att små barn skulle kunna ta till sig scenkonst. Men, som Ing-Mari Tirén själv underströk, det kan de visst! ”Det handlar inte om att vi ska sänka oss till barnets nivå utan om att vi i stället ska försöka höja oss till deras unika förmåga till inlevelse och fantasi.”

Ing-Mari Tirén talade ofta om att sudda ut ”barnteaterns mekaniska leende”. Att våga vara allvarlig är att visa respekt.

Som konstnärlig ledare för Tittut kom Ing-Mari Tirén att knyta till sig många medarbetare och konstnärskap. Det som inledningsvis ofta baserades på traditionella rim-, sång- och docklekar kom snart att utvecklas till avancerade projekt med hög estetik.

Ing-Mari Tirén var av den uppfattningen att vi kan prata med barn om allt, ”det handlar helt och hållet om hur vi gör det”. Både Ing-Mari Tirén och hennes med­arbetare har varsamt vågat ta upp sorg, längtan, förlust, ja till och med rädsla och våld i sina uppsättningar. Ing-Mari Tirén talade ofta om att sudda ut ”barnteaterns mekaniska leende”. Att våga vara allvarlig är att visa respekt.

Ändå är det förstås de glada och bildmässiga äventyren jag förknippar med Ing-Mari Tirén. Många är de författare som fått se sina böcker skutta ut på scenen, trogna originalen men ändå med eget sceniskt tonfall och i sin egen dock-rätt.

Barbro Lindgrens ”Sagan om den vilda bebin” har i olika uppsättningar och regiidéer blivit en klassiker hos Tittut. Ulf Stark, Tove Jansson, Eva Lindström, Anna Höglund … raden kan göras lång.

Ing-Mari Tirén initierade också samarbeten med framstående dockmakare som Eva Grytt och scenografen Fabrizio Montecchi som tillsammans med Ing-Mari Tirén lyfte Ivar Arosenius ”Kattresan” mot skuggspelets svindlande blå höjder. Till snart sagt varje uppsättning har ny musik komponerats, ”små barn ska ha det bästa”.

Ing-Mari Tirén glömde aldrig barnperspektivet, självklart inte heller när det gällde de praktiska omständigheterna. Barn och dockspelare ska sitta/spela på samma nivå. Barnen ska välkomnas in till teatern redan i foajén där fantasivänliga hörnor, mängder av bilderböcker och installationer av dockor och figurer, tillsammans bildar en miljö som skulle fått Ingmar Bergman att go nuts.

Ing-Mari Tiréns och Tittuts konstnärliga arbete har uppmärksammats över hela världen. Detta att arbeta för ”toddlers” har varit och är fortfarande banbrytande ur ett internationellt perspektiv. I Sverige följer nu sedan länge en rad scener i spåren och Tittut har gästspelat över hela världen och deltagit i en rad teaterfestivaler och biennaler.

Ing-Mari Tiréns sista uppsättning blev ”Petras prick” efter Maria Nilsson Thores bok där prickdjuret/hunden/pantern Petra förlorar en av sina 1 000 prickar. Pricken vill rymma. Och precis som i livet gäller det då att våga släppa fri. Nu har Ing-Mari Tirén själv släppt taget men likt Petras prick kommer hennes tro på en barnens estetik ständigt att återvända till dockspelsscenerna. Tack.