Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-25 01:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/ingegard-waaranpera-lars-noren-forvandlade-vara-blodande-sar-till-en-enastaende-teatergarning/

Scen

Ingegärd Waaranperä: Lars Norén förvandlade våra blödande sår till en enastående teatergärning

Lars Norén blev 76 år gammal.
Lars Norén blev 76 år gammal. Foto: Laura Leyshon /TT

Med dramatikerns lätta tvåfingerstryck på tidens puls gjorde sig Lars Norén odödlig som uttolkare av det svenska samhällstillståndet. Ingegärd Waaranperä minns en dramatiker som rörde sig med samma självklarhet hos grälande borgerliga familjer som hos de utsatta på samhällets botten.

”Skönhetens ursprung är alltid ett sår – unikt för var och en av oss, dolt eller synligt – som alla människor bär på, bevarar och flyr in i när de vill dra sig undan världen för en stunds kort men intensiv ensamhet.” (Jean Genet citerad efter Mikael van Reis ”Efterskrift till Lars Noréns ’De döda pjäserna’ I–IV”.)

Såret är centralt i Lars Noréns dramatik, omnämnt i pjäs efter pjäs: Maria i ”Rumäner” har ”ärr överallt inuti.” I ”Sanning och konsekvens”: ”Läk våra onda sår… Överallt finns de.”

Jag tänker på stigmata, Jesu sår, och på hur Lars Noréns varje pjäs med början i sådana sår har vidgats, öppnat sig mot publiken, mot världen tills såret är allas och allt.

Man kan nog kalla det Jesuskomplex. Eller högkänslighet. Eller helt enkelt dramatikerns lätta tvåfingerstryck på tidens puls. Det slår mig, när det nu är över och i enlighet med naturen skulle sluta blöda – att det ju inte har varit hans egna sår, utan förstås våra. Och att han med otrolig precision ofta har hittat dit där vi har mest ont, eller strax kommer att få det, när decenniets infektioner slår ut i form av Armanikostymer, abstinens eller egomani. Var tid, och klass, sina sår.

Gömt missbruk och familjelögner var i samklang med den tiden

Jag säger inte att Norén skrev samhällsteater från början, men han uttryckte tidens ångest. Den förband han med världsdramatiken utan att vi direkt märkte det. Tv-pjäsen om ett oidipalt fadermord till exempel, ”Modet att döda”, sågs 1978 av 1,7 miljoner. Då hade han precis valt dramatiken.

I början av 80-talet kom ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud” om uppväxtåren på 50-talet, skrivna i nära kontakt med föregångare som Ibsen och inte minst Eugene O’Neill (som han snart hyllar med mästerverket ”Och ge oss skuggorna”, 1988). Gömt missbruk och familjelögner var i samklang med den tiden. Hotellpjäsernas Genarp ligger inte långt ifrån Vipeholmsanstalten där kariesforskare matade förståndshandikappade med godis. Lars Noréns egen psykiska sjukdomstid var också nära i både tid och rum. Urpremiären av ”Natten är dagens mor”, 1982 i Malmö, i Göran Stangertz regi, blev succé och öppning för en makalös dramatikerbana.

Men regissörerna stod inte i kö för Norénpjäser, inte än, men snart. Det gryende 80-talet och dess nyfödda yuppie-klass fick sina trauman genomlysta i ”En fruktansvärd lycka” och ”Underjordens leende”, genom vilka regissören Suzanne Osten satte fart på det Norénska dramahjulet. Ett lyckat samarbete som slutade i konflikt och uppbrott: Lars Norén sökte realism, Osten det komediantiska, drastiska. Nånstans här föds antagligen regiviljan hos dramatikern.

Han måste ha skrivit oavbrutet. Inte en pjäs i taget, han borrade sig fram med flera pjäser inom varje tema

Norén visade att plågornas summa är konstant oavsett borgerligt välstånd och dyra kostymer och gav oss pjäser som den prekärt explosiva sommarhusidyllen ”Som löven i Vallombrosa”.  Skådespelarna älskade hans pjäser, texter med substans gav dem chansen att utforska och fördjupa sin konst. För publiken blev pjäserna jämförelsestoff när det egna livet krackelerade i Norénjular och ändlösa äktenskapskriser.

Han måste ha skrivit oavbrutet. Inte en pjäs i taget, han borrade sig fram med flera pjäser inom varje tema. Efter hotell- och sen familjedramernas interna dissektioner kom 90-talet med samhällets allt tydligare skiktning i uppe och nere.

Norén lämnade stuckaturvåningarna, vände blicken utåt neråt. ”Rumäner” som jag minns allra bäst, i regi av Stefan Larsson på Galeasen 1994, utspelar sig i ett hotellrum i New York. Paret som flytt från Ceausescu har hamnat i ett nytt helvete, ”fria” men inte insläppta, plötsligt del i en ny världs avskrap.

På ”Kliniken” (1994) ser vi 1950-talets mentalsjukhus i modern normupplöst tappning. Här möts utstötta från nya samhällsklasser. Ännu närmare kommer vi i tv-dramat ”En sorts Hades” från samma år och ungefär samma ställe – en vidunderligt vacker, bottenlöst sorglig och ibland ändå rolig föreställning som Norén regisserade själv med sublim fingertoppskänsla.

Lars Norén under repetitionerna av ”7:3”.
Lars Norén under repetitionerna av ”7:3”. Foto: Scanpix

På 90-talet har han blicken vänd mot undersidan. I uteliggarnas och narkomanernas soprum och kulvertar lever ”lyckans restprodukter” som Norénkännaren Mikael van Reis, kallar dem. ”Personkrets 3:1”, skriver Leif Zern, ”flyttar tyngdpunkten från individen till samhället ... och ger teatern en angelägenhetsgrad som den inte har haft på ett par decennier.”

Nu är Norén mycket stor. Aktad, beundrad. Det tycks ha känts som en fångenskap, ett skal att bryta sig ur. Han söker sig tillbaka till utstöttheten, så tolkar jag det, med pjäser som ”Under” och den tragiskt motbjudande ”Skuggpojkarna”.

Men framför allt, givetvis, med det enormt provocerande fångprojektet ”7:3” 1998, där de nazistiska kriminella fick ha scenen som sin megafon. Jag trodde då att Norén ville skrämma publiken till att förstå hotet som de utgjorde. I dag undrar jag om han ville spegla delar av publikens ännu omedvetna strömningar. Såg han kanske vad som var på ingång i Sverige?

Som dramatiker vänder Norén i det nya seklet blicken mot döden och döendet

Katastrofen var hur som helst Noréns och eventuellt hade han önskat den. Hans liv som teaterchef på Riks Drama avslutades. Efter en kort period på Folkteatern i Göteborg drog han sig tillbaka till skrivandet. Kanske som en avbön regisserade han år 2000 Mikael Nyqvist i ”Om detta är en människa”, Primo Levis berättelse om sin tid i förintelselägret Buna, en lågmäld Golgatavandring på glödande kol.

Som dramatiker vänder Norén i det nya seklet blicken mot döden och döendet. I pjäser som ”November” och ”Kommer och försvinner” liksom ”Stilla vatten” (eller ”Tristano”) som jag såg i hans egen regi i Berlin 2001, är döden en konstant beståndsdel i livet, för varje gång vi glömmer den ett steg närmare.

De två tegelstenarna ”Samhälle” och ”Terminal” är på tillsammans 2769 sidor. 40 pjäser skrivna under 2000-talet. Samlingen ”De döda pjäserna I–IV” (1989–1994) rymmer ytterligare fjorton. Det är långtifrån allt. Ett makalöst författarskap har flutit fram ur Lars Noréns aldrig sinande penna. Ett i omfång och kvalitet gigantiskt arv att förvalta.

Läs mer:

Lars Norén död i sviterna av covid-19

Skrev över 100 pjäser – Lars Noréns liv i bilder

Tidslinje – Lars Norén debuterade som 19-åring

Per Svensson: Lars Norén var en av de mest briljanta och komplexa konstnärer Sverige frambringat

Ämnen i artikeln

Scen
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt