Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-27 12:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/ingrid-elam-kjell-espmark-var-de-fortatade-ogonblickens-rost/

BÖCKER | KOMMENTAR

Ingrid Elam: Kjell Espmark var de förtätade ögonblickens röst

Kjell Espmark i sitt arbetsrum 2020.
Foto: Josefine Stenersen

Författaren och Akademiledamoten Kjell Espmark är död.

Han debuterade 1956 och skrev ännu mer och ännu bättre efter pensionen. Ingrid Elam minns en poet som diktade för alla läsare med känsla för människans utsatthet.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

En av de sista gångerna jag såg Kjell Espmark var en kväll sent i november 2019 när fem unga poeter och Espmark läste egna dikter på Göteborgs stadsbibliotek. De unga läste som poesi brukar läsas numera, entonigt, synkoperat och som riktat till något större bortom lyssnarna. Espmark satt i en stol, det måste ha varit ”Kvällens frihet” från samma år han läste ur, möjligen också något ur ”En sky av vittnen” som skulle publiceras några månader senare, det är rösten jag minns: En varm stämma som lugnt och utan åthävor läste för oss som var där om förtätade, förklarande ögonblick i jagets liv.

Detta ”jag” var som alltid hos Espmark någon annan, en historisk person, möjlig att identifiera eller en anonym gestalt som skymtar i ett avlägset förflutet, i klostercellen eller med rödockra på fingrarna i grottans urtidsmörker. Boklig bildning är en tillgång men inget krav vid läsningen av Espmark, tilltalet är rakt och nästan enkelt, förutsätter inga kunskaper, men ett öppet sinne för människans utsatthet. Hon är en biperson i historien, makten kräver samförstånd av henne och belönar henne illa.

Espmark debuterade 1956 och etablerade sig drygt tio år senare med dikttrilogin ”Sent i Sverige” (”Det offentliga samtalet” 1968, följd av ”Samtal i underjorden” 1972 och ”Det obevekliga paradiset” 1975) som formsträng och grundlärd fullföljare av en lyrisk modernistisk tradition med föregångare som T S Eliot och – i Sverige – Gunnar Ekelöf. Men det som ser ut som allusioner på Ekelöfs ”Sent på jorden” och ”Vägvisare till underjorden” kan lika gärna anspela på Dante, som inspirerat såväl Eliot som Ekelöf och Espmark. Ända till de sista diktsamlingarna valde Espmark också att publicera sig i sviter om tre, en Dantesk ordning.

Mellan debuten och ”Sent i Sverige” ligger år av litteraturvetenskaplig forskning. Espmark disputerade på en avhandling om Artur Lundkvist, följde upp med en monografi över Harry Martinson och 1975 publicerade han sitt kanske viktigaste litteraturvetenskapliga verk om den europeiska lyriska modernismen, ”Att översätta själen”. 1975 var också det år då jag såg Espmark första gången, på ett möte för doktorander i litteraturvetenskap dit han och hans kollega Inge Jonsson hade bjudits för att de betraktades som ”progressiva äldre akademiker” (Espmark var 45 år), välvilligt inställda till doktorandernas vilja att organisera sig. I ”Den inre rymden” (2014) finns en dikt som ser tillbaka på den tiden med förvånansvärt trött blick:

Nu i det tidiga 70-talet

får jag besvär med min synlighet.

Och jag pratar som på en svartvit stumfilm –

läpparna rörs, det är allt.

Visst handleder jag ett par doktorander

men de är i samma film som jag.

Det tycks som om texten inte fastnat

på bladen i de böcker jag utger.

[…]

Det är därför jag plitar en ansökan

Om förnyat uppehållstillstånd

i det som av oklar anledning

kallas verkligheten.

Frågan är vems blick det är: Jaget hos Espmark är inte ett privat jag ens när det bär hans kostym och professorstitel. Det är ett expansivt, modernistiskt, allmängiltigt jag som ligger nära ett du. Författaren kan ge historiska personer röst, men det omvända kan också vara fallet: den diktaren ser i spegeln kan te sig som en främmande som talar genom honom.

Det finns ytterligare ett skäl att vara försiktig med självbiografiska läsningar av Espmark: minnena ljuger, för att citera titeln på hans memoarbok där han söker spåren av vad hans ”fortsatta liv har gjort med hågkomsterna, hur senare upplevelser, värderingar och strategier retroaktivt har omformat det som hänt utifrån sina behov och avsikter – och därvid oavsiktligt satt sina spår i de tidiga bilderna, spår som alltså låter sentida upplevelser skymta i de tidiga.” Den som efter 40 år minns sitt tidiga 70-tal ser en bild där färgen bleknat till svartvitt.

Efter ”Sent i Sverige” följde åter en dikttrilogi: ”Försök till liv” (1979), ”Tecken till Europa” (1982) och ”Den hemliga måltiden” (1984). Dessutom mer litteraturforskning, en bok om Tranströmer 1983 och två år senare en essäsamling, ”Dialoger”, om hur litteratur samtalar med annan litteratur.  ”Intertext” var ett begrepp som växte sig stort i litteraturforskning och kritik vid den här tiden, och Espmark var snar att integrera det i sitt vetenskapliga skrivande, hans dikter var ju sedan länge ett slags dialoger med andra dikter. Så plötsligt och överraskande sju korta romaner i svit, från 1987 till 1997, som gjorde Espmark känd, närmast ryktbar, långt utanför diktläsarnas och litteraturstudenternas krets. Sju romaner som pekade i dödssyndernas riktning: ”Glömskan”, ”Missförståndet”, ”Hatet” för att nämna några av titlarna i denna ”undermänskliga komedi”.

Varje roman är en monolog framförd av ett jag till en tyst lyssnare, det finns en obruten tematisk linje från de tidigare diktsamlingarna till prosan, men nu var det ännu senare i Sverige, och monologerna kan, likt Dantes Gudomliga komedi, läsas på flera plan, så att vart och ett håller att gå på, samtidigt som helheten är större än summan av delarna.

Så hade Espmark tänkt sig att de skulle läsas, men många av gestalterna var för lätt förklädda och identifierades snabbt som Olof Lagercrantz (i ”Missförståndet”) eller Olof Palme (i ”Hatet”), och få såg att jaget som talade var en opålitlig figur i skarven mellan fantasi och verklighet. ”Jag la till en del och ändrade en del så han skulle passa in och bli nåt mer men alla tyckte dom kände igen hans sätt att prata och att sniffa i luften efter vad som är på gång”, säger Lissan som för ordet i sista delen av serien, ”Glädjen”, en titel som nog inte ska tolkas ironiskt utan som den läsglädje en riktigt bra helvetesvandring ger.

När Espmark 2013 publicerade en liten roman med titeln ”Hoffmanns försvar” hade väl de flesta glömt upprördheten över ”Glömskan tid”, men Espmark mindes: romanens titel syftar på en försvarsskrift den tyske romantiske författaren E T A Hoffmann skrev 1822 när hans sista berättelse anklagades för att smäda en verklig person. Espmarks Hoffmann dikterar sin text för en skrivare, han vacklar mellan självmedvetande och tvivel, det gör honom väl värd att lyssna på – och man behöver inte vara särskilt uppmärksam för att höra även Espmarks röst, som ofta när författare porträtterar andra författare liknar bilden en spegel.

Som diskret men självmedveten tvivlare framstår Espmark även i sin egenskap av akademiledamot. Han invaldes i Svenska Akademien 1981, blev genast ledamot i Nobelkommittén och var under många år dess ordförande. När fatwan mot Salman Rushdie utfärdades 1989 hörde Espmark till dem som, enligt vad han själv berättade 2010 i ”Minnena ljuger”, ville se ett snabbt och tydligt uttalande från Akademien mot fatwan och för yttrandefriheten. Det blev inget uttalande, tre av ledamöterna valde att inte längre delta i arbetet, men Espmark satt kvar.

Nästa stora kris inträffade 2018 och skakade Akademien i dess grundvalar. Frågan om hur affären med Kulturprofilen skulle hanteras ledde till flera avhopp, några lämnade Akademien, andra återkom efter en tid. Espmark hörde till de senare, han uppträdde inte som en stridens man, men väl ”med en vänlighet så intagande att även hans syrligheter lät välmenta”, som Klas Östergren, en av dem som lämnade, skrev om debaclet i sin fiktiva rapport i romanen ”Renegater”. Espmark var tydlig i sin hållning, men för den skull inte beredd att lämna skeppet, det måste ros iland för att inte gå helt i kvav.

Här fanns ett arbete att utföra. De flesta trappar ner efter pensionsåldern, men Kjell Espmark ökade takten. Från debuten till pensionsåldern 30 år senare gav han ut 25 böcker, därefter en varje år. Han ansåg själv att han skrev sina bästa böcker efter 70, han sade sällan något obetänkt eller förhastat, och hade inte heller denna gång fel.

Läs mer:

Kjell Espmark är död

Espmarks dikter påminner om skapelsens enorma kraft

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt