Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-04-23 04:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/irriterande-sjalvbelatet-i-ny-bok-om-mansklig-godhet/

Bokrecensioner

Irriterande självbelåtet i ny bok om mänsklig godhet

Bild 1 av 2 ”Den barmhärtige samariten.” Målning av Pieter Pietersz, ca 1612.
Foto: Alamy
Bild 2 av 2

I boken ”I grunden god” försöker historikern Rutger Bregman leda i bevis att mänskligheten präglas av en drift till godhet. Tyvärr tar de logiska felsluten överhanden och slår över i sötsliskighet, skriver Saga Cavallin.

Är människan god? Det är en fråga med nästan pinsamt stora anspråk. Om du ställer den till den nederländske historikern Rutger Bregman är svaret enkelt. I inledningen till boken ”I grunden god” illustrerar han, som i Sverige förmodligen är mest känd för ”Utopia för realister”, vad han menar med godhet genom två alternativa scenarion i en hypotetisk flygkrasch.

På plan A får personer som behöver hjälp förtur att ta sig ut, och vissa är beredda att offra sina liv för att rädda främlingar. På plan B utbryter total panik, alla får klara sig själva bäst de kan och barn, äldre och funktionsnedsatta blir således nedtrampade. Enligt en professor som brukar ställa den här frågan till sina studenter tror de allra flesta att plan B-scenariot är korrekt, medan det i själva verket nästan alltid är plan A som bäst överensstämmer med verkligheten.

Bregman kallar detta för fernissa-teorin och hans nya bok går ut på att underkänna den fullständigt. Idén om den egoistiske och brutala människan som utan ett tunt lager civiliserande fernissa blir en monstruös narcissist är falsk. I själva verket vill de allra flesta människor väl och det ligger i vår natur att vara gemensamhetssökande och vänskapliga. Civilisationen är i stället vad som gör oss till själviska djur.

”I grunden god” består till stora delar av att presentera nya forskningsresultat kring kända och kontroversiella vetenskapliga studier som ”bevisar” att Plan B är det rätta svaret. Bregman tar upp Robbers cave och Stanford prison-experimenten, Stanley Milgrams elchocker, Påsköns undergång och hur åskådareffekten inverkade på Kitty Genoveses död. Studier som med grov generalisering ska ha bekräftat en gängse uppfattning om människoartens essens. Att människor i grund och botten är nonchalanta och nihilistiska som bäst och egoistiska sadister som sämst.

Rutger Bregman.
Rutger Bregman. Foto: Maartje ter Horst

Nya genomlysningar och granskningar dementerar eller komplicerar dock dessa slutsatser. De nya rönen är vid det här laget rätt spridda, men för den som ännu inte känner till dem erbjuder mittenpartiet av Bregmans bok upplysande läsning. Inledningen och slutet kan man däremot hoppa över.

Det är ironiskt att någon som skrivit en bok på 300 sidor om människans altruistiska godhet är så irriterande självgod. ”I grunden god” serverar ålderstigna idéer som vore de dagens rätt och efter eget recept. Boken kulminerar i att Bregman levererar nio ”livsregler” som han själv kommit fram till under sitt skrivarbete. Det blir ett parodiskt sötsliskigt haveri om att man faktiskt måste minnas att också terroristen har en mamma och att man kan förändra världen genom att hjälpa en gammal dam över gatan, ungefär. Och här tar tyvärr de logiska felsluten överhanden, hur mycket vetenskapen än säger att människan är en riktig mjukis.

Bregman verkar inte förstå det att människan så länge varit besatt av ondska och sin ”syndiga natur” för att godhet är begriplig, enkel och intuitiv, medan ondska är svår, invecklad och ofattbar. Han hävdar att ”Människor som är grannar tar inte till nävarna mot varandra”, men vi vet ju de facto att grannar nu och historiskt tagit till både nävar, machetes och likgiltighet. Till det erbjuder Bregman tyvärr ingen tillfredställande förklaring – han undviker frågan helt, även när han låtsats göra ansatser att besvara den. Och det är ju inte så märkligt. För hur förstår man sådana tragedier?

Men giltighet är inte detsamma som begriplighet

Det saknas inte teorier och modeller som söker svar i det biologiska, psykologiska, historiska eller kulturella. Bregman tar upp en handfull, och många av dem har någon form av giltighet. Men giltighet är inte detsamma som begriplighet. I slutändan är det obegripligt att människor kan mörda, tortera och våldta. Det är därför all religion, filosofi och konst har varit besatta av att på olika sätt hantera och meditera kring frågor om död och lidande, och människans förmåga att göra ont. Ursäkta dessa fullkomliga självklarheter, men jag ”speglar” bara Rutger Bregman, en unikt mänsklig egenskap, får jag lära mig.

I författarpresentationen går att läsa att Rutger Bregman genant nog kallats ”det nederländska underbarnet med nya idéer”. Enligt Bregman själv skulle den idé han presenterar, om vi har modet att ta den på allvar, ”kunna utlösa en revolution”. När vi nu till slut insett att människan inte är någon ”homo economicus” utan en ”homo puppy” säger det ju sig självt att vi måste organisera samhället i enlighet med den här revolutionerande upptäckten.

Men Bregman säger egentligen exakt samma saker som Charles Fourier och Pjotr Kropotkin sa för sisådär tvåhundra år sedan. Kropoktin, som brukar räknas som anarkismens grundare, gav i slutet av 1800-talet ut essäsamlingen ”Inbördes hjälp”. Kropotkin var biolog och menade att det är samarbete och strävan efter samhörighet som lett till mänsklighetens utveckling, inte konkurrens och ”den starkaste vinner”.

Den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin.
Den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin. Foto: Science Photo Library

Kropotkin vände sig emot de slutsatser om ”naturlig” kapitalistisk konkurrens som dragits utifrån evolutionsteorin, och menade att de var ideologiska snarare än vetenskapliga. Bregmans sammanställning av aktuell forskning visar att historien verkar gett Pjotr Kropotkin rätt. Han underlåter dock att nämna sin föregångare. Det är svårt att avgöra om Bregman inte känner till eller inte vill kännas vid sina egna idéhistoriska rötter.

Kanske är det kritiken mot kapitalismen i klimatforskningens spår som öppnat dammluckorna för en vårflod med vetenskapligt underbyggda vänstermanifest, från Aaron Bastani till Nina Björk och Martin Hägglund. Bregman är till skillnad från dessa inte uttalat vänster, tvärtemot hävdar han att hans vision för ett nytt samhälle går bortom politiska skiljelinjer.

Det är ur ett biologiskt perspektiv helt enkelt mer rimligt för människan att leva utan pengar eller härskare, själv ha makten över sin arbetsplats, att barn har makten över sin skoltid och fritid och onödiga yrken som bankmän och reklamare avskaffas. Det är bara realism och sunt förnuft – samma politiska rättfärdigande som länge och väl kommit från högerhåll. Men nu när vetenskapen sagt sitt och visat att vi är osjälviska kommunister (i princip Bregmans egna ord) ”av naturen”, då är det väl bara för cheferna, bankerna och politikerna att tacka för sig och packa ihop. Eller?

Att en annan värld är möjlig, och önskvärd, är Bregman inte den första som säger

Problemet med den här nya populärvetenskapliga vågen som talar till läsarens ”sunda förnuft” och allmänna känsla för rimlighet är att man liksom räknar bort drivkrafterna bakom sakernas tillstånd, vilket gör att hela det teoretiska bygget till slut faller platt. Det är inte som att ingen tidigare presenterat ett mer ”realistiskt” alternativ eller att det alternativet inte var tillräckligt vetenskapligt underbyggt. Det Bregman inte verkar inse, eller på grund av sitt apolitiska anslag inte vill kännas vid, är att ett gäng människor med väldigt mycket makt trivs bra med ojämlikheten och har ett intresse av att behålla den oavsett om den är orealistisk och orimlig.

Vid ett tillfälle skriver Bregman att ”pengar är en fiktion som upprätthålls med våld”. Den radikala samhällsomstörtning Bregman föreslår är ju då att gå emot en stark och potentiellt farlig maktapparat. Det visar också de exempel han tar upp på blygsamma och misslyckade försök till förändring.

Som när han ägnar ett helt kapitel åt att berätta om framgången med medborgarbudgetar i några mindre sydamerikanska orter, för att sedan avsluta kapitlet med att meddela att ”många medborgarbudgetar är för begränsade. Budgeten i Porto Alegre skars ner när en konservativ koalition kom till makten 2004. Numera är det tveksamt om traditionen kommer överleva i staden där allting startade”. Och lite uppgivet konstaterar att: ”Ibland är medborgarbudgetar inget annat än ett magert köttben åt hungrande demokrater. Eliter ger sken av att låta medborgarna få inflytande medan de i själva verket fortsätter styra som tidigare”.

Att en annan värld är möjlig, och önskvärd, är Bregman inte den första som säger. I likhet med många före honom vet han inte riktigt hur det ska gå till.

Läs fler artiklar av Saga Cavallin.

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt